Så blev det tid för mat och jag försöker hitta ett bra ställe för en mamma med den finaste tjejen där mat finns som skall falla oss i smaken. Det där med lunch brukar vara T's grej och plötsligt känner jag mig vilsen och lite ensam. Sätter oss i alla fall på en resturang där det redan är flera besökare, vilket jag tolkar som ett gott tecken. Mycket folk - i alla fall ok mat? Frågar bad Labolina vill ha och får pizza, smoothie, köttbullar till svar. Det slutar med en pastarätt som jag i stort sett själv får äta upp... Detta med mat - Labolina - resor är ett svårt kapitel så jag blir i alla fall lite lycklig när hon senare lite tafatt äter på en bananbit.
 
Sedan tar vi sikte mot slottet och börjar ta oss upp för den branta backen. Labolina vill gå själv, men gärna hålla handen vilket gör det hela extra spännande. En man kommer och erbjuder sin hjälp med vagnen men efter ett par tiotal meter upp men en kille i ena änden och en Labolina i andra änden ber jag att få gå själv. Mannen släpper och tycks lättad när han kan få fortsätta gå upp själv. och efter en stund inser Labolina att det nog är lättare för oss alla om hon åker i vagnen upp.
 
Där uppe blir vi länge. Utsikten är så magisk att tiden tycks stanna och bli inramat i något mjukt. Vi ser in i den maffiga kyrkan, men där känner jag att det mest är som i många andra kyrkor - fint visst, men inget märkvärdigt. Men Labolina blir alldeles till sig av de vackra glasmålningarna i fönstren och hon blir mycket fundersam när vi utanför kyrkan inte ser mer än mörka fönster. Måla?! frågar hon mig och tittar oroligt på kyrkan, blå borta... man kan riktigt se hur hon funderar och jag blir tvungen att gå in med henne igen bara för att visa att bilderna är kvar, man kan bara se de inifrån. Ja även om hon inte förstår, eller så gör hon det, så blir hon lugnare och vi promenerar längs med slottsparken i backar och trappor och tittar på allt vackert. 
 
Förutom glasbilderna i kyrkorna tycks Labolina mest gilla statyerna. Hon ser dem alla, långt innan mig. Små ansikten som sticker fram ur murarna och stendekorationer längs med gräskanten. Mest uppskattat är de statyer av barn och när tillfälle finns klappar hon försiktigt på de hårda barnen och säger hej bebis, hej flicka för att sedan vinka bye, bye när vi fortsätter gå. Vi hjälps åt att bära vagnen när den sista långa trappan kommer och jag är glad att jag tog oss hit, att jag inte lät småbarn och vagn stoppa oss. Nej, det hade inte alls blivit detsamma utan Labolina. 
 
På kvällen försöker vi få bord på James Dean, en amerikansk resturang mitt i Prag med mycket gott rykte om sig men där är det tyvärr fullt så det blir att vi äter på en spännande brasiliansk resturang. Nere i en källare serveras all mat du kan tänka, syster har varit här flera gånger tidigare och maten serveras på ett så spännande sätt att det skulle behöva ett eget inlägg och vi dricker gott vin. När vi vill beställa en drink säger Labolina att hon vill hem och det visar sig att hon är hon dålig, min lilla fina tjej. 39,6 grader och en så agresiv hosta att  jag stundvis tror att hon kommer gå av. Min Labolina -  så tapper och stor i sin litenhet och jag får påminna mig om att slottsptomenaden inte varit detsamma utan henne. Inte alls...

Till slottet

Livet som mamma Kommentera
 
Så blev det tid för mat och jag försöker hitta ett bra ställe för en mamma med den finaste tjejen där mat finns som skall falla oss i smaken. Det där med lunch brukar vara T's grej och plötsligt känner jag mig vilsen och lite ensam. Sätter oss i alla fall på en resturang där det redan är flera besökare, vilket jag tolkar som ett gott tecken. Mycket folk - i alla fall ok mat? Frågar bad Labolina vill ha och får pizza, smoothie, köttbullar till svar. Det slutar med en pastarätt som jag i stort sett själv får äta upp... Detta med mat - Labolina - resor är ett svårt kapitel så jag blir i alla fall lite lycklig när hon senare lite tafatt äter på en bananbit.
 
Sedan tar vi sikte mot slottet och börjar ta oss upp för den branta backen. Labolina vill gå själv, men gärna hålla handen vilket gör det hela extra spännande. En man kommer och erbjuder sin hjälp med vagnen men efter ett par tiotal meter upp men en kille i ena änden och en Labolina i andra änden ber jag att få gå själv. Mannen släpper och tycks lättad när han kan få fortsätta gå upp själv. och efter en stund inser Labolina att det nog är lättare för oss alla om hon åker i vagnen upp.
 
Där uppe blir vi länge. Utsikten är så magisk att tiden tycks stanna och bli inramat i något mjukt. Vi ser in i den maffiga kyrkan, men där känner jag att det mest är som i många andra kyrkor - fint visst, men inget märkvärdigt. Men Labolina blir alldeles till sig av de vackra glasmålningarna i fönstren och hon blir mycket fundersam när vi utanför kyrkan inte ser mer än mörka fönster. Måla?! frågar hon mig och tittar oroligt på kyrkan, blå borta... man kan riktigt se hur hon funderar och jag blir tvungen att gå in med henne igen bara för att visa att bilderna är kvar, man kan bara se de inifrån. Ja även om hon inte förstår, eller så gör hon det, så blir hon lugnare och vi promenerar längs med slottsparken i backar och trappor och tittar på allt vackert. 
 
Förutom glasbilderna i kyrkorna tycks Labolina mest gilla statyerna. Hon ser dem alla, långt innan mig. Små ansikten som sticker fram ur murarna och stendekorationer längs med gräskanten. Mest uppskattat är de statyer av barn och när tillfälle finns klappar hon försiktigt på de hårda barnen och säger hej bebis, hej flicka för att sedan vinka bye, bye när vi fortsätter gå. Vi hjälps åt att bära vagnen när den sista långa trappan kommer och jag är glad att jag tog oss hit, att jag inte lät småbarn och vagn stoppa oss. Nej, det hade inte alls blivit detsamma utan Labolina. 
 
På kvällen försöker vi få bord på James Dean, en amerikansk resturang mitt i Prag med mycket gott rykte om sig men där är det tyvärr fullt så det blir att vi äter på en spännande brasiliansk resturang. Nere i en källare serveras all mat du kan tänka, syster har varit här flera gånger tidigare och maten serveras på ett så spännande sätt att det skulle behöva ett eget inlägg och vi dricker gott vin. När vi vill beställa en drink säger Labolina att hon vill hem och det visar sig att hon är hon dålig, min lilla fina tjej. 39,6 grader och en så agresiv hosta att  jag stundvis tror att hon kommer gå av. Min Labolina -  så tapper och stor i sin litenhet och jag får påminna mig om att slottsptomenaden inte varit detsamma utan henne. Inte alls...
Det är märkligt det där när man är ledig. Vilken dag det är blir plötsligt betydelselöst och jag blir helt dagvill och vet knappt vad klockan är. Väldigt skönt och avkopplande att lyckas koppla bort allt och faktiskt bara vara. Vi lyckas ta sovmorgon alla tre och när vi kramat Syster hejdå för jobb softar vi, jag och Labolina i soffan innan vi gör oss redo för en dag i Prag. 
 
Åh det känns härligt när husvakten håller upp dörren åt oss och vagnens hjul nuddar gatan. När två hästar med vagn passerar oss och Labolina med stora ögon tittar och utbrister häst mamma - titta Johanna, hästar! och hennes gurglande skratt ekar mot stenhusen när de passerar oss fylls jag av något alldeles magiskt. Jag klappar hennes lena kind och böjer mig ner för att pussar den mössklädda hjässan, så där som pappa brukar göra på sina döttrar, och jag säger att jag älskar henne. Vet hon det? Hon tittar på mig, nu med mindre ögon men ler och säger jaaaa, som att det vet hon för det har jag sagt ungerfär hur många gånger som helst till henne.
 
Vi hamnar på torget igen där fler hästar står och människor föreställer statyer. Någon spelar musik och en annan skapar tavlor. Labolina gillar allt som händer runt omkring henne och när hon somnar fortsätter jag vår promenad genom trånga gator med vackra ståtliga hus men också gamla små med sneda stenväggar. 
 
Jag går där och tänker på - absolut ingenting och glömmer allt vad vardagdag heter, allt vad måsten och uppdrag är, på allt som måste göras med som fortfarande ligger i " att göra högar" och jag hör den där lilla tickande klockan i min mage som säger åt mig att varva ner, att ta det om så bara, lite lugnare. Det är så obeskrivligt skönt!
 
Promenaden tar mig till den gamla bron, så vacker att hjärtat stannar till ett tag och Labolina vaknar av allt muller runt omkring oss. Vi stannar till, flera gånger där på bron och lyssnar på alla broband som riggat upp och bjuder upp till skön musik. Vi klappar händerna och tittar på varanära och sägeratt det här är ju bara så bra! Ok, jag säger och Labolina nickar och håller med. Hennes lilla hand som lägger lite pengar i de utlagda boxarna och männen, ja i dag är det visst bara män, blinkar och vinkar åt henne. Hon ler lyckligt mot dem och vinklar lite försiktigt tillbaka. En gamla man ropar efter mig när jag går att jag har världens finaste tjej och jag ler fånigt och pussar återigen på henne, min finaste och säger åter hur mycket jag älskar henne.

Ledig i Prag

Livet som mamma Kommentera
Det är märkligt det där när man är ledig. Vilken dag det är blir plötsligt betydelselöst och jag blir helt dagvill och vet knappt vad klockan är. Väldigt skönt och avkopplande att lyckas koppla bort allt och faktiskt bara vara. Vi lyckas ta sovmorgon alla tre och när vi kramat Syster hejdå för jobb softar vi, jag och Labolina i soffan innan vi gör oss redo för en dag i Prag. 
 
Åh det känns härligt när husvakten håller upp dörren åt oss och vagnens hjul nuddar gatan. När två hästar med vagn passerar oss och Labolina med stora ögon tittar och utbrister häst mamma - titta Johanna, hästar! och hennes gurglande skratt ekar mot stenhusen när de passerar oss fylls jag av något alldeles magiskt. Jag klappar hennes lena kind och böjer mig ner för att pussar den mössklädda hjässan, så där som pappa brukar göra på sina döttrar, och jag säger att jag älskar henne. Vet hon det? Hon tittar på mig, nu med mindre ögon men ler och säger jaaaa, som att det vet hon för det har jag sagt ungerfär hur många gånger som helst till henne.
 
Vi hamnar på torget igen där fler hästar står och människor föreställer statyer. Någon spelar musik och en annan skapar tavlor. Labolina gillar allt som händer runt omkring henne och när hon somnar fortsätter jag vår promenad genom trånga gator med vackra ståtliga hus men också gamla små med sneda stenväggar. 
 
Jag går där och tänker på - absolut ingenting och glömmer allt vad vardagdag heter, allt vad måsten och uppdrag är, på allt som måste göras med som fortfarande ligger i " att göra högar" och jag hör den där lilla tickande klockan i min mage som säger åt mig att varva ner, att ta det om så bara, lite lugnare. Det är så obeskrivligt skönt!
 
Promenaden tar mig till den gamla bron, så vacker att hjärtat stannar till ett tag och Labolina vaknar av allt muller runt omkring oss. Vi stannar till, flera gånger där på bron och lyssnar på alla broband som riggat upp och bjuder upp till skön musik. Vi klappar händerna och tittar på varanära och sägeratt det här är ju bara så bra! Ok, jag säger och Labolina nickar och håller med. Hennes lilla hand som lägger lite pengar i de utlagda boxarna och männen, ja i dag är det visst bara män, blinkar och vinkar åt henne. Hon ler lyckligt mot dem och vinklar lite försiktigt tillbaka. En gamla man ropar efter mig när jag går att jag har världens finaste tjej och jag ler fånigt och pussar återigen på henne, min finaste och säger åter hur mycket jag älskar henne.
 
Så var vi framme, äntligen. I staden där de vackra gamla byggnaderna avlöser varandra, där man talar ett språk jag absolut inte förstår, där gatorna är fulla av sten och doften av nygräddade crépse fyller våra näsor, där det varma vinet är som allra godast men framförallt - där min syster yster just nu bor.
 
Ja här är vi nu, Labolina och jag efter att vi blivit upphämtade av en taxi på flygplatsen. Som på film när det står en man med en skylt med ditt namn på... Efter att ha lämnat av våra väskor hemma hos Syster, som fortfarande är på jobb, har vi nu hamnat här - mitt på torget i härligaste Prag och den tjeckiska solen lyser på oss. Att jag alldeles nyss klämde mitt finger så illa att jag trodde att det gick av och blodet droppade glömmer jag nästan, för jag är så glad att vi är här.
 
Sen går vi lite vilse, vad vore en stor stad utan att vara lite vilsen? Men jag hittar tillbaka till Systers lägenhet med en sovandes tjej och ett bultande finger. Även om Labolina inte visar det precis när hon vaknar är vi lyckliga när Syster slutar och kommer hem. Och syster yster pussar och kramar på Labolina och mumlar in i hennes hår att hon är så glad att vi är här. Det är äkta kärlek och Labolina mjuknar där i hennes famn och vill berätta allt om vår resa och så mycket annat som händer i hennes liv. 
 
Vi äter mat på en Italiensk resturang och strosar genom Prags gamla stad innan vi sluter våra ögonen för denna dag. Att ha varit uppe sen 03:00 känns, jag behöver vila!

I Prag

Prag Kommentera
 
Så var vi framme, äntligen. I staden där de vackra gamla byggnaderna avlöser varandra, där man talar ett språk jag absolut inte förstår, där gatorna är fulla av sten och doften av nygräddade crépse fyller våra näsor, där det varma vinet är som allra godast men framförallt - där min syster yster just nu bor.
 
Ja här är vi nu, Labolina och jag efter att vi blivit upphämtade av en taxi på flygplatsen. Som på film när det står en man med en skylt med ditt namn på... Efter att ha lämnat av våra väskor hemma hos Syster, som fortfarande är på jobb, har vi nu hamnat här - mitt på torget i härligaste Prag och den tjeckiska solen lyser på oss. Att jag alldeles nyss klämde mitt finger så illa att jag trodde att det gick av och blodet droppade glömmer jag nästan, för jag är så glad att vi är här.
 
Sen går vi lite vilse, vad vore en stor stad utan att vara lite vilsen? Men jag hittar tillbaka till Systers lägenhet med en sovandes tjej och ett bultande finger. Även om Labolina inte visar det precis när hon vaknar är vi lyckliga när Syster slutar och kommer hem. Och syster yster pussar och kramar på Labolina och mumlar in i hennes hår att hon är så glad att vi är här. Det är äkta kärlek och Labolina mjuknar där i hennes famn och vill berätta allt om vår resa och så mycket annat som händer i hennes liv. 
 
Vi äter mat på en Italiensk resturang och strosar genom Prags gamla stad innan vi sluter våra ögonen för denna dag. Att ha varit uppe sen 03:00 känns, jag behöver vila!