Just Friends

”Vän-zonen” är datinglivets absoluta skamvrå - och den är nästan omöjlig att ta sig ur! När väl en tjej har bestämt sig för att ni ”bara ska vara vänner” reduceras du till ett fullständigt asexuellt föremål - som en lillebror eller en bordslampa! Får vi presentera Chris Bander.

Highschool på nittiotalet var en pina: han var blyg, överviktig och hemligt förälskad i Jamie, hans enda kompis och tillika en av skolans mest populära hejarklacksledare. Men när han äntligen hade lyckats samla mod nog att göra en framstöt, ville hon bara att de skulle vara vänner! I dag är Chris en asläcker skivproducent i LA och kan välja bland en uppsjö av vackra och villiga tjejer. Och när han plötsligt blir strandsatt i sin gamla hemstad ser han chansen att förföra Jamie en gång och för alla.

Men det är nu inte så lätt att ta steget från att vara ”bara vänner” till att bli ”knullkompisar”. Mannen bakom En djävulsk romans har skapat en vansinnigt rolig och sexig komedi om det stora ”bara-vara-vänner-helvetet”!

I Just Friends ser vi Ryan Reynolds (Van the Man) högst upp i rollistan som också inkluderar Amy Smart (Road Trip), Anne Faris (Scary Movie) och Chris Klein (American Pie). Du som drömmer om att fly ”vän-zonen” - här har du chansen!


+ av fem +


Kör fel och vet inte vart hon är

Ett beslut som snabbt ändras, inte henne emot. Hon trodde att det skulle vara till något bättre, men så här med facit i hand inser hon vikten av att hålla fast vid det man först sa. Inte vela runt, som säkerligen många skulle tycka om henne.

Bilens lampa lyser och hon inser att bensinen snart är slut... vart tog pengarna vägen? Kör fel och vet inte vart hon är... hon känner sig otroligt vilsen och det enda hon vill just nu är att hitta ut, hitta hem.

Minen mitt emot henne är allt annat än vad hon hoppats på att möta. Varför är hon inte förvånad? Så många gånger hon mött detta att hon snart väljer att slippa. Slippa känna misslyckandet och hoppet om något som inte finns. Trots att hon letar tycks de rätta svaren vara oändligt långt bort. Men vill hon veta?

Trots alla runt omkring känner hon sig ensam och faktiskt lite ledsen...

08.04 står det och det tar några hundradelar innan hon förstår vad skom hänt.

Mobilen ringer och med fumlande händer letar hon efter den på bordet brevid sängen. I samma stund som hon svarar tittar hon på displayen för att se vad klockan är. 08.04 står det och det tar några hundradelar innan hon förstår vad skom hänt.

- Hej, säger rösten i telefonen och hon grips av en märklig känsla. Shit, hon har försovit sig och det rejält! Berättar för rösten att hon egentligen skulle börjat 06.45 och är därför grymt sen. Hon lägger på och fummalr sig ut till badrummet. Var är glasögonen? Hon ser ingenting... I paniken rotar hon upp några kläder från golvet och försöker ring till jobbet... hoppas någon svarar.

- Magnus, svarar rösten i andra änden. Hon grips åter av panik.
- Magnus upprepar rösten, hallå? hon lägger på luren. Vad fan har de gjort? Ok, att det inte är en toppen grej att försova men det kan inte sätt in Magnus! Vad skall barnen säga?!? Hur skall hon ta itu med allt?

Hon tittar på displayen igen och upptäcker att hon ringt fel. Slår rätt nummer och Josefine svara. Aldrig har hon skyndat sig så mycket som hon gör idag och på fem minuter är hon på sitt arbete. I bilen på väg till jobbet kollar hon så att kläderna sitter där de ska, hon skulel lika gärna kunnat ta på sig tröjan bakochfram och andra konstiga saker skulle lätt kunna inträffa en morgon som den här.

- Shit! det gick fort, säger Josefine när hon kommer.
Själv tycker hon inte att det gick fort nog... Hon borde varit här för mer än en timme sedan... Tur i oturen att ingen barn kom denna fredag innan klockan åtta så ingen har fått stå och vänta. Paniken börjar släppa.

Detta får inte hända igen!


Hon önskar att de aldrig mötts

Iväg för att hämta barnen. Hon trodde att dagen skulle bli mycket längre än den tycks bli. Hon är glad att det blev så, men förundras ändå över hur en del människor fungerar. Var finns respekten till andra? Var finns respekten för en sig? Ett samtal och plötsligt förändras allt. Är det någon som tror att hon inte har ett eget liv? Hon är så trött på allt tjat, och bestämemr sig för att det snart  får vara nog.

Morgonen var kylig och hon letade reda på en gamla jacka inne i garderoben. Skulle det likna en skinnjacka var hon missnöjd. Den kändes allt för trång och plastig emot den tunna tröjan hon bar under. Väskan på vänster axeln är tung och välfylld med det mest tänkbara praktiska prylar, säkert onödiga att bära runt på.

Hennes tankar försvinner till någon hon helst av allt vill glömma. Fast hon försöker tänka på nått annat ser hon hela tiden ansiktet framför sig. Försvinn snälla, ber hon tyst för sig själv. Lämna mig ifred, men ansiktet är som fastklistrat i hennes minne och tycks aldrig försvinna hur mycket hon än önskar så...

Hon önskar att de aldrig mötts... eller gör hon det?

Den lilla tanten med den vita kappan kommer förbi igen

Terrmometern vid domkyrkan visar på tjuga grader varmt och klockan är redan 20.08. Hon drar en djup suck och andas in de sista dofterna i den sena sommarkvällen. Plötsligt känner hon en droppe regn falla på kinden och ett regn drar plötsligt över Göteborg. Hon hittade en parkeringsplats precis i rätt stund och när hon går kungsgatan ner möter hon en liten kvinna i vit kappa.

Framför filmstaden är det få människor. Där som det annars så ofta brukas samlas människor utmed bänkarna. Människor som sitter och pratar och tittar på folk. Där har hon själv suttit... Men nu regnar det och de allra flesta söker skydd för att slippa att bli blöta.

Hon är först på plats och förvånas över att hon lyckats hinna dit i rätt tid. Hon tittar på klockan och tänker på alla människor som geneom tiderna fått stå och vänta på henne, stackare! Att stå utanför en biograf alldeles ensam är minst sagt dötrist och hon känner sig otroligt utittad och ensam. Hon tar fram telefonen och försöker ringa någon...

På en av bänkarna sätter sig en kille. Han ser också ensam ut, tänekr hon. Troligen väntar han också på någon för han tittar hela tiden på sitt armbandsur. Han ser nervös ut! Kanske skall ha på dejt, han ser så fin och förväntasfull ut... Den lilla tanten med den vita kappan kommer förbi igen. Hon frågar med darrande röst vad klockan är, hon väntar visst också på någon.

Så kommer de, äntligen. Efter att ha stått och väntat länge bestämmer hon sig för att det är bättre att komma sent, än att få stå och vänta. I lagom tid skulle så klart vara det bästa!

Transamerica

Bree, en transexuell man, försöker övertyga sin skeptiska terapeut om att han är redo att genomgå operationen för att bli kvinna. Planerna stoppas dock när den småkriminelle sonen Toby åter dyker upp i Brees liv. De hamnar på en resa tillsammans där Bree försöker försona sig med sitt förflutna.

Skådespelare: Felicity Huffman, Kevin Zegers, Burt Young, Elizabeth Pena, Graham Greene (II)

+++ av fem +



Sök

Ungdomlig, sensuell sjuksköterska söker partner. Lisa är trettioåtta år och singel. Hennes biologiska klocka tickar på. Hon provar att dejta på internet. Där visar sig allt vara som i det vanliga livet. Sex går före kärlek. Känslor dödar. Och ingenting är vad det ser ut att vara. Det blir en allvarsam lek och Lisa sätter allt på spel.

I rollerna bl.a: Lia Boysen, Amanda Ooms, Pernilla August, Mikael Persbrandt m.fl.

Regi: Maria von Heland

Genre: Drama

Speltid: 1 tim 38 min

++½ av fem +

Vad skall hon ta på sig

Åh vad hon väntar, med stora förväntningar om dem hon skall träffa. Så länge sedan hon såg många av dem och vet inte alls hur mötet skall bli? Troligen har de alla förändras radikalt, men hur? Kanske är det hela spänningen, att inte veta utan bara ta mötet som det kommer.

Vilken tur att hon vann tid. Helt plötsligt kunde hon koppla av och hinna funderar ut alla viktiga detaljer. Som vad hon skall ta på sig, hur hon skall ha håret, vilken väska, tåg eller bil och framför allt vilka skor hon skall ta kvällen till ära. Nog för att det inte är en kväll då allt måste vara perfekt, men hon vill ändå att det skall stämma.

I garderoben hänger galge efter galge med det ena klädesplagget efter det andra, men ändå står hon där och tittar... Vad skall hon ta på sig? Fint men ändå bekvämt är vad hon till slut bestämmer sig för och 20.15 lovar hon sig själv att hon skall vara på plats.

Vad roligt det skall bli och en underbar känsla av att vara efterlängtad fyller henne.

I know you by heart

Sätter nyckeln i dörren och låser snabbt upp och går ännu snabbare in. Rummet badar i ljusen från gatlycktorna nere på gatan. Det är tyst och det enda som hörs är ett droppande ljud. Jädrar, tänker hon. Nu har jag glömt dra åt kranen igen... Hänger upp kavajen på en överfull krok och drömmer om sin walk in closet.

En människa med otroligt otroliga drömmar, hon känner sig lycklig. Lycklig för att hon lyckas drömma om det hon inte har och vet att det finns många som sällan tillåter sig att drömma sig bort.

En spröd röst får henne om att drömma om ett gammalt par. I know you by heart, sjunger rösten och hon funderar på vad som hänt med de människor hon en gång mist.

Människor hon saknar...


Trodde att den var förutsägbar, men blev förvånad...

Svart fjäril - Anna Jansson

Djungelbarn

Igår träffade jag Sabine Kuegler. En helt unik människa med en helt unik berättelse att berätta. Hon har precis gett ut sin första bok här i Sverige om hur det var när hon levde i djungeln... Jag längtar efter att få läsa hennes bok!


”I Den förlorade dalen, bland ett bortglömt folkslag, var jag lycklig. I resten av världen har jag känt mig förlorad.”


Sabine Kueglers historia börjar då hon som femårig dotter till en tysk språkforskare och missionär kommer till en stam i Västpapua som ännu idag lever som på stenåldern. Mitt i urskogen bygger hennes föräldrar ett hus för sig och sina tre barn. Det kan endast nås från luften eller vattnet.

För den lilla blonda flickan handlar mötet med djungeln om kärlek vid första ögonkastet. Hon lär sig jaga, klättra och simma i floder där det vimlar av krokodiler. Hon vet hur man jagar giftspindlar med pilbåge och hur man gör upp eld utan hjälp av tändstickor. Istället för pommes frites äter hon rostade insekter och istället för tuggummi knaprar hon på fladdermusvingar. Hon får lära sig hur brutal naturen kan vara – men också vad krig och hat innebär för människor. Fayu-folket, som en gång i tiden var kannibaler, bestraffar alla förseelser med döden. Ändå blir stammens barn som bröder och systrar för Sabine.


17 år gammal skickas Sabine till internatskola i Schweiz för att avsluta sin skolutbildning. Det blir en katastrofal upplevelse. För Sabine är civilisationen en ny och skrämmande evärld i vilken hon får lära sig hur man hälsar på folk, korsar trafikerade gator och shoppar.

Efter många år i civilisationen har Sabine idag anpassat sig väl, åtminstone ytligt sett. Men hemlängtan finns alltid där, en längtan som ständigt gör sig påmind.


Sabine Kuegler föddes 1972 i Nepal. Tillsammans med sina föräldrar och båda syskon tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Västpapua, långt borta från civilisationen. Idag bor hon i närheten av Hamburg.



40151-61

Bild: bbb.se

Ikväll vill hon att allt skall vara perfekt

Ett ensamt litet ljus lyser upp ett rum och sprider en värme och en doft hon önskar hon kunde få dela med fler. En hög papper på bordet påminner henne om saker hon måste fixa, måste göra och hon funderar på när allt skall hinnas. Tittar snabbt på klockan och inser att tiden inte kommer att räcka till, inte idag heller.

Hon höjer volymen och mjuka toner strömmar ur högtalarna. Tittar på klockan igen och räknar minutrarna. Hon skyndar ut i det andra rummet en sista gång för att kolla så allt är i ordning. Ikväll vill hon att allt skall vara perfekt. Vill vi inte alla det ibland? Att allt bara skall stämma överrens!?!

Snart...snart, hon tittar på klockan igen. Ja, snart.

Inga mer tomma ord

- Åh, säger han och drar henne intill sig. Så här kan vi inte ha det mycket längre, snart måste vi flytta ihop. Hon kurar in ansiktet i hans nacke och drar en djup suck. Andas in hans doft och samtidigt som hon tar in vad han just sagt skakar hon det av sig med en bestämdhet hon inte visste sig äga. Hon vet inte om hon orkar mer tomma ord.

Famnen är så mjuk och varm. Varför kan det inte alltid få vara så här? Att få krypa ner i en säng som redan är uppvärmd, få ha en arm som håller om henne, en axel att luta sig mot när det är som mest jobbigt!?! Visst har hon mycket, men uppkrupen i soffan i ett tomt rum känns axlarna att luta sig mot allt för långt bort.

Rummet känns för stort och hon känns alldeles för liten...


En människa hon alltid kan lita på

Den kalla vinden drar förbi som en kall smekning över kinden. Jackan hänger kvar hemma på kroken i ett sista försök att kunna få behålla sommaren med sin värme en sista gång. Sjalen runt halsen värmer alldeles lagom när solen ligger på. Ännu en vind och hon huttrar till.

Hon saknar henne och avståndet är oändligt stort. Önskar att det vore mindre och att de kunde träffas oftare. En människa hon alltid kan lita på, även om tiden ofta numera är knapp. Hon hoppas att hon på samma sätt har och kan ställa upp. Speciellt nu när det tycks behövas.

Hon möter några som hon avlägset känner igen. De hälsar och går sedan vidare var och än åt sitt håll. Solen går i moln och det blir kallt. Kanske skulle hon tagit sin jacka i alla fall? Skorna lyser oranga trots att solen för tillfället är borta.

Åh vad hon längtar!


Önskan

Önskan om att vara någon annan och framför allt vara på en annan plats änd en man just befinenr dig på... Vart skulle hon vilja vara?

Idolgarderoben

Är du nyfiken på kläderna som deltagarna i Idol har på sig? På Tv4's hemsida kan du spana in idolgarderoben och se vart alla kläderna kommer ifrån.

Vi fångar bajs.

Mörka moln på himlen avslöjar att ett regn snart är påväg. Barnen är ursöta i sina neongröna västar och hand i hand promenerar de gatan fram. Valde att inte ta någon jacka med mig, och kanske var det dumt... det är faktiskt lite kallt i vinden.

Stannar uppe på ett berg och efter att frukten är delad och uppäten springer barnen iväg för att leka. Utflykterna till skogen är nästan alltid uppskattade av barnen, men även av oss fröknar. Eftermiddagarna blir lugnare efter att man fått ägna hela förmiddagen åt att springa av sig allt bus.

Två barn sitter vid en vattenpöl som bildats i en grop i berget. De har pinnar och det ser ut som om de sitter och metar.

- Fångar ni fisk?
- Ja, svarar flickan. Konstiga fiskar!
- Jasså, vad är det för konstiga fiskar? frågar jag. Kan man äta dom?
Flickan rabblar upp massa konstiga fiskar medan den lilla pojken tittar stort på mig.
- Vi fångar bajs, säger han allvarligt.
- Nä nu tror jag att du skojjar, säger jag. Inte finns det väl bajs i vattnet... Blir lite rädd att de fått för sig något och satt sig ner och bajsat i den lilla pölen. Jag tittar ner i vattnet men ser inget, tack och lov!
- Här, pojken pekar på en svart jordhög han tagit upp ur vattent. Johanna säger han, mycket allvarligt igen. Bajs är faktiskt svart! Har du aldrig sett det?


Vad skall man säga? Ibland är barn klokare än oss och låter fantasin flöda fritt utan att sätta några som helst gränser. Ibland önskar jag att jag åter fick ha den fantasin...

Ljudet fick dem alla att känna ett otroligt stort behov av att gå på toaletten.

Otroligt förvirrande tänker hon och skakar på huvudet i ett hopp om att alla tankar om belsut som måste fattas skall skakas bort. Hon skakar, utan resultat, allt som tidigare fanns där finns fortfarande kvar. Huvudet känns stort som en enorm uppblåsbar bassängboll och benen känns som de hänger en halvmeter efter henne där hon går på den kullerbeklädda gatan.

Vattnet från bäcken får henne att tänka på en gång i sommras då hon var med grabbgänget för att äta pizza. På pizzerian hade ägarna riggat upp en vattenfontän som skulle ge ifrån sig ett avslappnande ljud. Det funkade inte på någon i deras sällskap! Ljudet fick dem alla att känna ett otroligt stort behov av att gå på toaletten.

Hon rättade till väskan på vänster axel och skyndade sig hem...

Kråkorna är avslöjade

Som en boll sitter hon åter uppkrupen i soffan. Hennes tyngd känns tyngre än någonsin. Var är alla? Ett kraksande ljud avslöja att kråkorna åter tagit plats ute på stegen och hon funderar på om öppningen i fönstret är stort nog för att skall ta sig in?

Troligen inte...

What retro-beauty are you?

Your Results:

You are a very happy and simple person, just like beautiful Claudia Cardinale. But you are also very strong adn you can handle unpleasent situations in a good way. You have many dreams, hopes and high-set goals, and you know the way to reach them. You also charm people with a beautiful smile and a good heart, with a will to change something in the world.



Gör ditt eget test här

Ännu en najs bok:)

o.s.a. - Deinse Rudberg

CATS

CATS
Bild: Operan.se - GöteborgsOperan


Cats får publiken att spinna.” SvD

En gång om året träffas ett stort gäng katter på ett öde nöjesfält.
Under en intensiv natt skryter, festar, sjunger och dansar de – allt för att visa sig värdiga att få återfödas till ett nytt liv.
Katter har ju nio liv att avverka, som bekant.

I musikalen Cats får du vara med hela natten. Från att katterna träffas, ända
fram till gryningen då Profetikus den äldste och visaste katten utropar en vinnare.

Andrew Lloyd Webbers historia om de egensinniga storstadskatterna hade premiär i London 1981. Föreställningen som bygger på nobelpristagaren T.S. Eliots diktsamling Old Possum’s Book of Practical Cats blev snabbt en succé. Den spelades i två decennier på West End, har översatts till tio språk och satts upp i 24 länder.

GöteborgsOperans version av Cats bjuder på en hel del överraskningar. Den framförs på svenska (Ingela Pling Forsman står för översättningen). Scenografin är helt ny och koreografin skiljer sig något från originalet. Men kvar finns naturligtvis det som gjorde musikalen älskad redan för 25 år sedan: En massa spektakulära dansnummer och alla de klassiska melodierna!

”Jublande nöjeskonst. Underhållande i varje ögonblick.” DN

”Lysande roliga kostymer, exceptionella rollprestationer.” DN

”Katten, vilket klös! En given publiksuccé.” GT

”En sprittande lekfullhet och fantasi som gör föreställningen tät som tjock, mjuk päls.” GP

”En uppsättning i fullt format. Gymnastiskt, akrobatiskt, dansant till sista trampdynan.” SDS

”En Cats med ett rasande ystert temperament, hänförande dans och hiskelig akrobatik.” DN

”Det serverades många lyckliga ögonblick under kvällen.” Borås Tidning

”Förtrollande göteborgsversion som lätt låter sig mätas med uppsättningarna både i London och New York.” Borås Tidning

Text lånad från: http://www.opera.se/item.aspx?id=3774

Stolt för den man är?

Det sägs att man skall vara stolt för den man är, att man skall vara stark och stå rakryggad i sina åsikter och framför allt att man skall våga tro på sig själv. I och med det nya regeringsskiftet gäller det återigen att stå för den man är.

När hon ser människorna smussla med sina röstsedlar och tyst smyga in i valbåsen för att sedan lika tyst smyga ut igen, funderar hon på dessa tankar om att vara den man är och stå för det man tror på. Finns det en anledning till varför dessa människor känner att de behöver gömma sina val? Varför 'är det i så fall så?Tillbaka på jobbet inser hon att det finns de som verkligen behöver gömma! Även de som tydligen inte gjort det.

Hon vägrar ge vika för trycket och väljer att stå rak. Skäll och kasta på henne om ni vill, men hon står där hon står.

Kick off för vad?

- Det här är inte du, hans röst låter verkligen bestämd när han lämnar tillbaka kortet till tjejen framför mig i kön. 
- Skojjar du eller!?! Det är visst jag. Jag gick ut för flera år sedan...svarar hon.
Mannen funderar och tittar på sina kollegor om de hört resonemanget, men de verkar ha annat för sig.
- Har du något annat kort med dig? frågar han.
Tjejen skakar på huvudet och säger att hon bara tog med detta idag. Mannen skakar också på huvudet och säger att han tyvärr inte kan släppa in henne.

Så är det min tur och efter att ha lyssnat på vad som sagts framför mig är jag nästan nervös, helt utan anledning! Mannen tar mitt kort och tittar länge på det.
- Vilken skola går du på? frågar han mig och jag svarar att jag inte går i skolan längre, jag jobbar på skolan.
- Jaha, han ser förvånad ut som om han inte riktigt väntat sig det svaret. Vilken skola då? 
Lite irriterat berättar jag vilken skola det är, vad sysslar det med på det här stället undrar jag för mig slälv...

Vet inte ifall Sara och Carro hör vad som händer, men efter att ha svarat på vart jag jobbar får jag visa ytterliggare kort. Vilken tur att jag tog med hela plånboken den här gången, tänker jag och visar en gång för alla upp vem av mig och mannen som har rätt och går in. Jävla idiot till vakt, tänker jag när jag går förbi honom och fasar för vad han skall säga till tjejerna bakom om.

Ställer mig i dörren för att vänta och förvånat ser jag hur han snabbt slänger ett öga på tjejernas kort och låter dem gå in. Med öppen mun ser jag säkert jätte dum ut, men vad är det som händer här egentligen? Riktiga, äkta legitimationer skall man granska in i det minsta, så mycket att man i slutändan inte kan se skillnad på vad som är fejk och vad som är äkta... då har något gått galet!

Inne på stället är det fullt av fulla dryga människor som beter sig så som man hoppas att man själv aldrig gör när man är full. Göteborgs samskola har hyr stället för en kick off. Kick off för vad? För festandet är jag rädd och längtar hem till sängen och sömnen.

Jag är super trött...

Hon känner sig fruktansvärt dålig på sitt yrke.

Trött tittar hon på alla människor runt omkring sig. Syns hon inte? Hörs hon inte? Just nu vill hon bara gå hem och dra nått gammalt över sig. Hennes tålamod har sjunkit till noll och gränsen till att bli galen känns nära. Hon ropar, men ingen kommer. Hon visar men ingen ser... hon måste vara osynlig.

Släpper dörren och går in utan att säga ett ljud. Orkar inte och just nu vill hon framför allt inte!! Hon vill inte vara! Efter allt för mycket ilska och tillsägningar inser hon att hon tappat greppet. En varm hand på hennes axel säger att även hon kan få bli arg, men det känns inte rätt...

Hon känner sig fruktansvärt dålig på sitt yrke.

Annorlunda

Annorlunda ingen tvekan om, men till det bättre? Det blev i alla fall super rosa

Mycket märklig historia men trist författad...

Sekten - Peter Pohl

Låt inte paniken få sitt grepp om dig!

Slagen kommer helt oväntat och hon tappar totalt fattningen. En stark arm som lyckas hålla uppe henne gör att hon inte faller ihop. Skrik och trängsel, vad är det som händer? Hon tittar ut över havet av alla människor som desperat försöker komma fram, hitta någon vän eller allmänt göra sig hörd.

- Vi har stängt av byggnaden i 30 minuter, kommenderar en mansröst längre fram. Fler slag och plöstligt står det framför en stor kedja.
- Kan jag och min vän få ställa oss på andra sidan kedjan? undrar hon. Vi kläms här! Hon börjar känna en panik och efter fler knuffar och slag hör hon sin vän skrika till.

-Tror ni att det vi som knör? Knappast!! Sluta knö på oss. Hon tittar på sin vän vars ögon ser helt vansinniga ut. Låt inte paniken få sitt grepp om dig intalar hon sig och då plötsligt lossas kedjan.

De väller ut och någonstans mitt bland alla människor ser hon honom. Längst fram står han och pratar med en av vakterna.
- Kom inte hit, försöker hon ropa över alla röster. Vi kommer till dig! De försöker tränga sig fram och plötsligt blir allt svart, sedan är han hos dem.

Tårarna väller fram och hela ansiktet bultar. Hon andas häftigt och fast han säger att hon måste lugna sig går det inte, hur mycket hon än försöker. Vart tog hennes vän vägen? I en källare sittandes på ett golv med is på hela anisktet hör hon sin syster komma. Hon vill bara hem.

Hur djupa spår kan en kväll få göra?

En toppen bok!!

P.S. Jag älskar dig! - CECILIA AHERN

Hur snabbt kunde hon egentligen glömma?

Det rasslade till när en bil sakta körde förbi henne och lämnade ett moln av damm efter sig. Hon hostade till och borstade bort lite smuts som hamnat på klänningen. Med nervösa steg promenerade hon gatan fram, tog till vänster i den första korsningen och sedan vänster innan hon var framme.

Sakta drog hon en djup suck och slätade ut en lock som letat sig fram till ögat. Ett, två, tre, räknade hon tyst  och steg sedan in.

Rummet badade i sensommar höstens solstrålar och hon såg hur smutsiga fönstren hade blivit. Det var alldeles tyst och hon vände sig runt för att se vart alla tagit vägen. Tittade på klockan som hängde på en av väggarna och mindes. Hur snabbt kunde hon egentligen glömma? Hennes tankar var på annat håll och hon gick åter ut igen. Såg till att dörren stängdes ordentligt efter henne och skyndade iväg.

Hon var sen...

Försök att inte analysera sönder så mycket

Några timmar senare var det fullt av människor runt omkring henne. Tänk om hon vetat om detta innan. Hade saker och ting tett sig annorlunda då? Hade de tankar hon tänkt varit nårga andra? Hon suckade högt åt sina egna funderingar. Alltid dessa tankar. Försök att inte analysera sönder så mycket, hade en vän till henne sagt en gång.

Det förut så tråkiga vädret hade blåst bort och längre bort på himlen kunde man ana solen. Det prasslade till när några löv blåste förbi i den lätta brisen och lämnade en höstliknande doft. Trots att det var semptember var det fortfarande varmt ute. Hon hade valt att lämna jackan hemma när hon gick iväg för att möat sina vänner.

Ljudet som nu kom ur hennes mun förvånade nog alla, men mest henne själv... Ett ljud hon inte hört på länge. Hon skrattade och kanske var det så att hon var lycklig för första gången på mycket länge. En varm känsla fyllde henne och hon njöt. Tänk om det kunde få vara så här för alltid!
De höjde glasen och skålade...


Vädret där ute avspeglade hennes humör

Hon flyttade tyngden från huvudet från den ena handen till den andra samtidigt som regnet smattrade mot rutan. Hon lyssnade på en dov åskknall som hördes längre bort mot horisonten. Vädret där ute avspeglade hennes humör och hon drog den grå stickade koftan tätare omkring sig. Kurade ihop sig till en boll där hon satt uppflugen i soffan.

Tiden segade sig sakta men säkert fram, och hon visste inte om det var bra eller inte. Visste inte om hon ville att tiden skulle gå. Ibland kändes det som om allt gärna hade fått stanna och den stunden de alla befann sig i skulle bestå, men ibland önskade hon att tiden kunde spolas fram. Att det som hände snabbt kunde vara över.

Hon släppte huvudet med handen och tittade ut över rummet. Så tomt det var… Samtidigt som hon undrade vad hennes vänner gjorde blixtrade det till utanför och plötsligt badade rummet i ett stilla mörker. Alla lampor släcktes och hon drog filten runt sig.

 Så ensam hon kände sig…

Din goda fe har precis dykt upp, sa en äldre dam med hårt åtstramad håruppsättning.

Tårarna brände innanför ögonlocken och gjorde allt för att leta sig ut ur ögonvrån. Hur mycket kunde egentligen hända på en och samma dag? Jag lutade huvudet bakåt och tog en djup suck. Ta det lungt, intalade jag mig själv. Ingen som helst panik, allt kommer att ordna sig.

Tiden tickade på... snart skulle det vara försent. Tog upp mobilen, men la snabbt tillbaka den. Vem skulle jag ringa? Jag slöt ögonen igen och hoppades på att snart vakna upp ur den här mörka dystra dröm jag tycktes befinna mig i.

Någon knackade på rutan och körde försiktigt ner den en bit.
- Din goda fe har precis dykt upp, sa en äldre dam med hårt åtstramad håruppsättning. Hon höll upp en nyckelknippa. Jag tror att din dröm precis har slagit in!

Jag tittade förvånat på henne. Hon såg verkligen ut som en god fe där hon stod med sitt gråa hår och under den svarta kappan bar hon en himmelsblå lång klänning.

Jag frågade om det verkligen var sant. Min goda fe skrattade och sa att idag hade jag verkligen haft tur.

Parkerade snabbt bilen och sprang iväg, ännu kunde jag hinna...

I den blöta, mörka natten är det ingen som ser mina tårar...

- Kom igen, det ser jätte bra ut. Den rödvit klädda kvinnan framför mig skriker. Ta nu i för allt du har. Jag lägger skakandes ner mina boxhandskar på golvet och tar vattenflaskan. Armarna skakar och svetten rinner. Försöker torka bort det värsta med undersidan av armen innan det är dags igen.

Höger, vänster, tänker jag där jag står och sparkar mot kvinnan framför mig. Benen känns som spaghetti, men ändå fortsätter jag. Tar i med krafter jag inte visste att jag hade.
- Det ser jätte bra ut, säger hon igen. Du ser nästan farlig ut...
Tänker på allt som hänt den senaste tiden och slår en hård höger. Tänker på alla tårar som gråtits och löften som getts. Tänker på hur trött jag varit...

Det regnar ute och himlen är alldeles svart. En bil kör förbi med envisa vindrutetorkare som går i ett. Bilen lämnar ett dunkelt sken när den kör iväg. I den blöta, mörka natten är det ingen som ser mina tårar...

Sommar böcker

Djävulen bär Prada - Lauren Weisberger

Nobels testamente - Liza Marklund

Olycksfågeln - Camilla Läckberg

Väninnan - Denise Rudberg

Storlek 37- Denise Rudberg

Den inre kretsen - Mari Jungstedt

Ego girl - Carolina Gynning




Började få bråttom iväg, men satt ändå kvar.

Slog sakta upp ögonen, men stängde dem snabbt igen. Ville inte vakna och motorljuden utanför det öppna fönstret dånade i mina öron. Sträcket ut handen för att stänga av alarmet på klockan som ilsket bad mig vakna. Suckade... Trots en hel natts sömn var jag fortfarande vråltrött!

Kroppen kändes som en säck med bly som jag med all min kraft fick släpa fram över golvet, det iskalla golvet. Kom på mig själv med att jag fortfarande inte tagit fram mina tofflor...

Satte mig i soffan och tittade in i den svarta avstängda TV´n. Började få bråttom iväg, men satt ändå kvar. Tittade rakt framför mig utan att egentligen se någonting. Så trött...

Utanför fönstren hörde jag vinden blåsa, motorljuden hade försvunnit. Nu ja, tänkte jag.Nu passade det att åka iväg nu när jag redan var upp... alarmet satte igång igen coh jag fick åter släpa mig över golvet för att stänga av det. 

En tanke slog mig att jag måste ta på mig varma kläder en blåsig dag som denna, men när jag väl stod framför garderoben hade den tanken redan försvunnit.

Om livet är på det här viset får hösten gärna komma.

Med solen lysandes rakt i ansiktet och en kall vind som drar förbi mig blir jag påmind om att hösten närmar sig, sakta men säkert. Himlen är blå och längre bort kan jag se en horisont av moln. Jag promenar med en vilja jag inte kännt på länge och stegen känns lätta trots att jag går i motvind. Om livet är på det här viset får hösten gärna komma.

Samtalet i morse lättade hela mig och det är sådana samtal jag önskar att alla kunde få starta sin dag med. Hans röst när jag svarar låter... glad. Det är så länge sedan jag hörde honom på det här sättet och plötsligt får allt en mening igen...

RSS 2.0