påskris 2017

 
 
 
 Men - Vackrast var såklart Labolinas ris med God Jul skylten i. Hennes svar till varför den hänger där? 
- Jag gillar ju julen och då tycker jag man kan anväda julsaker lite mer ofta. Som den här skylten som hänger perfekt här i mitt påskris.
 
 
Ja, jag antar att det är därför som julängeln och misteln fortfarande är uppe....
 

Strålande

 
Har verkligen haft en strålande dag i backen. Pudersnö och en mycket nöjd Labolina som susar ner för de flesta pisterna. Hennes lilla röst som sjunger sig ner med kontrollerade svängar och sjunger sig upp med liften får våra föräldrahjärtan att slå dubbla volter.
 
 
Dagar likt dessa är magiska✨

Sol på våra näsor

Underbart väder här i Fjällbacka idag!

Hemma idag, vab, och med en nerbäddad Labolina i vagn en gav vi oss ut i det underbara vädret. Solen sken på oss och under promenaden pratade vi om allt mellan himmel och jord. Det är fint det där, att kunna ha fina samtal med sin dotter. Samtal jag länge kommer bära med mig.

Hemmaträning

Envishet ger resultat!

Träningsveckan har vart helt ok. Fokus på att hitta träningsformer att utöva hemma då jag inte haft möjlighet att gå ut eller till gymmet.

Det blir en utmaning att, ändå få det gjort och inte leta/hitta ursäkter att låta bli.

100 pass innan midsommar känns som en baggis, just nu. Har gjort 17/100.


I år igen


Som ett trassel ligger håret varmt runt hennes lilla huvud. Och jag sitter bredvid och klappar och mumlar i hennes öra att det kommer bli bra, som så många andra gånger kommer även detta att bli bra. Hon rullar ihop sig som en liten boll och vi är nära, nära.

Förra året var vi i Prag, Labolina och jag. Och där i en soffa, i en lägenhet mitt i gamla stan plöjde jag avsnitt efter avsnitt av serien Homeland medan Labolina sov bort febern. Sov i timmar, men var ändå trött...

I år var det dags igen, höstlov och sjuk Labolina. I natt hade hon 39,7 och grät över allt det där onda i kroppen. Nu är det väl bättre, men fy tusan för att vara sjuk, alltid och oavsett anledning. Att vara sjuk suger! Ok, jag vet att det bara är feber och att det, såklart, kommer att bli bra. Men det skär ändå i mig att se henne ha ont, se att hon inte mår bra men kämpar med att vara sig själv. 

Så i år kör vi nästan en repris av förra året, i en soffa, i ett litet hus, i ett samhälle där molnen är grå och tunga hänger vi, Labolina och jag. Och även om sömnen inte varat i timmar denna gången så har vi hängt i soffan och sett massa barnfilmer och jag ser i alla fall ett avsnitt av en annan serie och tittar på henne, där hon ligger brevid mig och tänker att ok, det är jobbigt men det blir bra.




Saker i vardagen som gör det extra fint - att vara.


Mörkret, det är så täckande nu. Försöker väcka Labolina till en ny dag med nya utmaningar. Hon drar täcket runt sig och mumlar nått om att jag ska gå och ta på mig och kanske hämta henne sen. Vi gör så ibland, ibland när ögonen är så tunga att de bara vill fortsätta vara stängda. Då tassar jag upp och gör mig klar innan jag väcker henne. 

Idag var det trögt... Hon var bestämd och höll inte alls med mig om att det var en ny dag. Dag? Det är ju natten ute fortfnarande (fortfarande) mamma. Kom och lägg dig här hos mig. Hon pekar blundandes på den lediga kudden där bredvid henne och tycker att vi ska stanna hemma idag. Bara du och jag mamma, jag vill vara hemma. Med dig. 

Men det går inte, nej inte idag heller. Så efter det där jobbiga, då man faktiskt måste gå upp, fast man helst bara vill ligga kvar i sängen och sedan ha en hemma dag, ja efter det där är vi på gång. Och i bilen pratar vi om när jag ska hämta henne på förskolan senare idag och vi bestämmer att vi ska hitta på något riktigt mysigt. 

Jag lovar torsdagsmys idag så torsdagsmys blev det. I bilen på väg för att hämta hem min tjej planerade jag något jag trodde vi båda skulle uppskatta. Ja, efter jobb och förskola tog vi in ved, jag bar in utifrån och Labolina staplade under kaminen. Så tände vi brasa och la skinnfällar framför, gjorde kvällsfika med gröt och kardemummakaffe och hade mys. Jag skar upp en sharonfrukt som är en av våra favoriter. Vi njöt och sa flera gånger att nu, nu har vi det bra.

Och sen, ja när vi satt där på fällen och något lager kläder hade fått åka av för att våra kinder blivit varma och de bara tårna fick spreta fritt, ja då kom pappan hem och när man inte tror att det kan bli så mycket mysigare... Jo, då blir det så! Torsdag när det är som allra bäst - familjetid och små saker i vardagen som gör det extra fint -  att vara.




Skogens guld



Ska vi gå till skogen? frågar jag och vill verkligen detta. Leta efter svamp? 
Nej, det vill jag inte, svarar Labolina utan minsta entusiasm i rösten. Jag vill gå till lekplatsen och vi har redan plockat svamp....

Vi gör en kompromiss, Labolina och jag för det är så man får göra när man vill olika. Först skogen med stövlar, korg och matsäck för att sedan gå till lekplatsen. Det är ok tycker vi båda och Labolina berättar att hon, faktiskt, tycker att det är bra att fika i skogen. Jo, riktigt mysigt tycker hon att det är.


Och i skogen berättar hon, tjejen som får mitt hjärta att pumpa lite extra, att myrstackar, faktiskt, kan bli riktigt stora. I alla fall när de finns i skogen. Hon sitter länge och tittar på de arbetsamma djuren och suckar när jag säger nej till att ta med ett gäng myror hem.


Sen får hon blod i näsan Labolina. Ja det är i alla fall vad hon säger. Man får blod i näsan när man är vid myrstackar! hävdar hon bestämt. Jag tittar på hennes lilla näsa, i hennes näsa men ser inte äns lite blod. 

Frågar om hon sett någon som haft näsblod? Japp, Pernilla som är hennes fröken och som fröknar över henne har det alltid vid myrstackar berättar Labolina och idag har hon det också!

Ok, jag leker med och frågar om hon behöver nån hjälp, papper eller så? Absolut inte, det behöver inte Pernilla heller. Och med det sagt har blodet försvunnit och vi kan säga hej då till myrorna innan vi går vidare.



Vi hittar faktiskt lite svamp, en middag för två som vi äter medan regnet strilar ner mot rutorna. Vi njuter av måndag och tillsammans tid.


På det stora blå

Det blir en dag på stranden morgonen drar förbi
Vi sjunker ner i sanden låter dagen få bli som den blir
Det kanske blir en lunch i skuggan, en siesta, vad vet jag?
Det blir säkert ändrade planer... Hur som helst det blir nog bra.

Att få visa dig detta, att göra detta till en del av din värld och en del av din vardag, att låta dig bli vän med det stora blå känns fint, stort och oerhört viktigt för mig.


Och så blev det ännu en dag på havet. Med den enklast mat du kan tänka och med de bästa du kan tänka. Livet på en pinne? Eller på en fin båt i alla fall. Och Labolina var den av oss som badade och protesterade högt när vi förklarade att krabbor inte är gjorda att bo i hennes hand utan de ör gjorda för att leva i havet. Dumheter, nog kan krabban följa med till båten och äta korv och makaroner!

Nallekalas

Välkomna, säger Labolina när vi satt oss alla nallar, dockor och så jag. Lite kaffe? Hon tittar frågande på mig som artigt tackar ja. Vilken tur att jag gjort kaffe med mjölk i mamma, så som du gillar. Ur en liten glasskål serverar hon sedan bollar som hon förklarar är dadelbollar, bollar som hon och hennes docka Agnes har gjort. För att vi älskar sånna bollar mamma, du och jag och Agnes.

Min älskade Labolina vad du blivit stor. Snart tre år och på samma sätt som du är så liten och skör är du den som klarar det mesta.

På golvet sitter vi sedan och fikar medan vi pratar och skrattar. Jag vet inte vem som har roligast, hon eller jag men vad spelar det för roll. Vi njuter av varandras sällskap vår sista lediga sommarlovsdag

Mitt emot ugnen tar hon sedanfram sin fina hårborste och ber mig sätta mig där. Nu skall jag frisera dig mamma säger hon och vi använder ugnen som spegel. Med vana händer borstar och fixar hon, känner så att håret är lika långt på båda sidor och hummar för sig själv. Känn mamma, känn vad lent ditt hår blir när jag gör såhär. Vi kramar varandra och jag säger att jag älskar henne. Jag vet mamma, jag vet.





Det blir inte alltid som man tänkt


Den finaste lilla Labolina man kan tänka sig.

Ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig. Som idag, när solen skiner och himlen är blå, vindarna ljumna och naturen som vackrast... Ja då sitter vi inne. 

Inne och läser böcker, ser på tv och sover. Labolina vaknade glödhet tidigt, tidigt i morse och feberfrossade som aldrig förr. Jag har feber, sa hon de lien röst och vi kramades samtidigt som vi pratade om hur konstigt det kan vara det där med feber. Att kroppen fryser fast den är så varm... 



Med förväntan

Solens strålar ger det absolut finaste och bästa ljuset. Labolina placerar sig mitt det när hon omsorgsfullt ska välja hårdekorationer inför dagens tur utanför 50 skyltarna.

Det värmer, inte bara solens strålar utan även det där varma inom mig när hon, den där lilla människan med crazy hår gör och säger saker som får det att bubbla av glädje inom mig. De där små saker som hon knappt är medveten om att hon faktiskt gör får mitt hjärta att slå små volter. Och jag slås av hur häftigt detta är. Hur häftigt livet är. Ja livet.


Att känna att det är dags att ta sig ut


I veckor har vi gjort just det här - tittat på världen inifrån vårt. Labolinas fötter har knappt satts utanför huset även om hon rullats runt i vagnen för att få lite rosor på kinderna, höra de kvittrande fåglarna och andas in den där friska luften som viskar att snart, snart är det vår. 

Men idag när molnen hänger tunga på himlen och dagens ljus tar över nattens mörker gör vi ett försök till att ta oss ut. Ut till den verklighet som idag är vår med förskola, jobb och däremellan bilkörning och tankar om hur skall detta gå och en längtan efter varandra. En längtan som idag säkert är extra stor, eller så är det kanske precis tvärtom. 

Jag tror att vi båda, Labolina och jag, behöver komma ut och få lite stimulans. Att sedan låta de varma duschstrålarna värma och skölja bort det sjuka och bara att få ta på sig lite andra kläder än de där fula men ack så mysiga plaggen, ja det gjorde oss båda gott. 

Och hostan då? Och allt det där andra som gjort att vi hållt oss till vårt, den och allt det där andra onda jobbiga som har gjort oss soffsittande, tedrickande, matlagningsglada och filmtittande... Ja den finns där och river och trycker. 

Men ändå - idag gör vi ett försök att ta oss ut i verkligheten och hoppas på att det går vägen.

Det finns en morgondag.

Vi sitter framför brasan Labolina och jag, precis på samma sätt har lägger vi benen i kors och när jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen får jag en liten hand i min och när jag tittar ser jag att liten lagt huvudet på samma sätt och slutit sina ögon. Det är häftigt att vara så iakttagen.

I natt hostade jag så jag knappt trodde att det fanns en morgondag. Ni vet när man försöker att inte hosta, i alla fall inte hosta så högt att du väcker någon annan i huset - ja det fungerar väl aldrig? Istället låter det mer än någonsin och oroliga rörelser från sina familjemedlemmar gör att hostan känns än mer jobbig. Men jag hostade, oj vad jag hostade - högt som lågt och inget i världen tycktes hjälpa.

Influensa. Inte roligt då och verkligen inte roligt nu. Men som sagt, att klaga är väl onödigt dumt och egentligen bara slöseri med tid. Bättre att använda tiden till att ta igen sig, njuta av tillsammanstid och titta på regndropparna som lämnar himlen och gör altanen mörkt brun. Och hoppas och faktiskt tro att jo - det kommer en morgondag, torts enveten rivande hosta.


I hallen...


- Mamma jag hjälper dig! Jag kan hålla, du kan jobba. Perfekt arbetsfördelning va?! Med hjälp av Labolina kom hyllan upp i hallen. Åh en ny spis till mig, sa hon. Och lådan med Labolinakläder fick en bra plats och ja... det blev ju bra med en tvbänk i hallen.

Och så blev det en ny dag. En tisdag. Och vi har tagit det soft precis så som man gör när kroppen inte riktigt vill må som den bör. Hostan river som knivar och huvudet känns tungt, men det lunkar på och idag känner jag mig mer tillfreds med tillvaron. Med eld i kaminen och fötterna nedstoppade i varma tofflor har vi konstaterat att solen inte orkat titta fram. Inte ännu i alla fall och himlen ser ut som en gräddbädd och Labolina tror nog att solen är hos moser i en helt annan stad.

Så ja, väggarna får vänta idag - för här har vi ingen klättra på väggarna lust idag utan vi ska bara bara bli friska medan vi väntar på att solen skall titta fram. Och kanske, om andan faller sig på ska vi äta en semla eller två.

Den där dagen...

Tja, en sak som jag verkligen lärt mig är att det inte alls alla gånger blir som man tänkt sig. För den sakens skulle behöver det ju inte bli sämre, bara annorlunda... Som vår alla hjärtans dag. Ja det blev en sån dag.

Efter ett långt bra möte med min chef insåg jag att jag aldrig skulle hinna i tid till förskolan för att hämta Labolina, men som så ofta ställde mamma upp. Så istället för förskola fick jag hämta hem min lilla skrutt hos sin mormor och redan då kändes hon varm. 

Senare på eftermiddage skulle det visa sig att hon hade hög feber och våra - gå ut och äta romantisk middag fanns inte längre med i planerna. Istället blev det en av de bättre hemmakvällarna på länge och kärleken var större än någonsin. På en pläd på golvet låg liten och sov medan vi lagade mat, drack drinkar och sedan åt god mat och satt i timmar och pratade och spelade spel. Och maten då, det enkla blev det goda.

Att tro att man bara tänkt det


Men! vad billigt tänker jag. Hur kan detta gå runt... Jag tar ett extra bröd och pålägg och påpekar detta i kassan då jag fortfarande bara ska betala 10kr. Ok, ja men tack. Går därifrån och tänker att detta är ju löjligt, löjligt billigt.

Sedan, när vi sitter ner i en ganska obekväm soffa för att inta vår frukost och en Labolina som var annan minut frågar vad jag gör, hör jag henne säga, först väldigt tyst och sedan högre och högre: löjligt billigt, vad löjligt billigt.

Jag inser att jag visst sagt det högt och små öron blivit stora öron. Och så kommer det sig att jag sitter med smulor i knät, biter på gurkringar och pratar billigt och pengar med min tvååriga dotter. En tjej som minsann förklara vart hon lagt sina pengar och jag tänker tyst för mig själv att det är väl det nya "stoppa pengar i madrassen" och att fortsätter du så där kommer du gå långt...

Heldag - du och jag Hanna.



Wow Hanna, häftiga blommor här säger Labolina då vi stannar för frukost som visar sig ska bli frukost, Ikea häng så länge att magen är hungrig igen och vi får fylla på med Lunch. 

En heldag med världens bästa, vem kan klaga? Det är spännande att föra dialoger med en drygt två år gamal förståndig tjej. Det är bland det mest häftiga att sätta sig in i hennes tankar, tänka i hennes banor och se världen på hennes sätt. Samtidigt som hon tycker att det är oerhört spännande att lära om mina tankar och mitt sätt att se på saker och ting. Ett helt fantastiskt utbyte av tankar alltså när kärleken är som störst, bäst och allra allra finast.



Homeland i Prag

 
Under stora delar av natten hostar hon så det skär i mig. Syster klappar och hummar in i Labolinas öra att det blir bra, hon blir snart bättre och med trött röst viskar hon att Labolina är det bästa och finaste som finns. Jag är tacksam att jag inte är ensam, vi vet ju alla hur det är att vara sjuk och när barn är sjuka känns det alltid extra jobbigt - även om det bara är en elak förkylning. 
 
Så vi får ta en lugn dag. Precis när jag är redo att gå ut, vi har pratar om att vi skall gå och köpa syster en present borrar Labolina in sin lilla kropp nära mig och säger att hon är trött och visst vill sova. Först tror jag att hon busar och låtsas sova men märker snabbt att hon faktiskt sover - på riktigt och huden känns varm där hon ligger i min famn. 
 
Och där i en lägenhet mitt i gamla stan i Tjeckiens Prag blir vi sittande den här första november dagen. Jag med en flicka i famnen som jag bara lämnar då jag måste uppsöka toaletten och med serien Homeland - säsong 2 som sällskap. En ångest över att vara ända till Prag och sen sitta inne och se en serie föröker göra sig påmind men vad har jag för val? Att ge mig ut med en dålig Labolina som inte har någon glädje över att hennes mamma släpar ut henne? Nä, vi blir kvar i systers soffa och Labolina sover i över fyra timmar innan jag väcker henne och vi går ut till torget innan Syster slutar jobbet och kommer och möter oss.

Till slottet

 
Så blev det tid för mat och jag försöker hitta ett bra ställe för en mamma med den finaste tjejen där mat finns som skall falla oss i smaken. Det där med lunch brukar vara T's grej och plötsligt känner jag mig vilsen och lite ensam. Sätter oss i alla fall på en resturang där det redan är flera besökare, vilket jag tolkar som ett gott tecken. Mycket folk - i alla fall ok mat? Frågar bad Labolina vill ha och får pizza, smoothie, köttbullar till svar. Det slutar med en pastarätt som jag i stort sett själv får äta upp... Detta med mat - Labolina - resor är ett svårt kapitel så jag blir i alla fall lite lycklig när hon senare lite tafatt äter på en bananbit.
 
Sedan tar vi sikte mot slottet och börjar ta oss upp för den branta backen. Labolina vill gå själv, men gärna hålla handen vilket gör det hela extra spännande. En man kommer och erbjuder sin hjälp med vagnen men efter ett par tiotal meter upp men en kille i ena änden och en Labolina i andra änden ber jag att få gå själv. Mannen släpper och tycks lättad när han kan få fortsätta gå upp själv. och efter en stund inser Labolina att det nog är lättare för oss alla om hon åker i vagnen upp.
 
Där uppe blir vi länge. Utsikten är så magisk att tiden tycks stanna och bli inramat i något mjukt. Vi ser in i den maffiga kyrkan, men där känner jag att det mest är som i många andra kyrkor - fint visst, men inget märkvärdigt. Men Labolina blir alldeles till sig av de vackra glasmålningarna i fönstren och hon blir mycket fundersam när vi utanför kyrkan inte ser mer än mörka fönster. Måla?! frågar hon mig och tittar oroligt på kyrkan, blå borta... man kan riktigt se hur hon funderar och jag blir tvungen att gå in med henne igen bara för att visa att bilderna är kvar, man kan bara se de inifrån. Ja även om hon inte förstår, eller så gör hon det, så blir hon lugnare och vi promenerar längs med slottsparken i backar och trappor och tittar på allt vackert. 
 
Förutom glasbilderna i kyrkorna tycks Labolina mest gilla statyerna. Hon ser dem alla, långt innan mig. Små ansikten som sticker fram ur murarna och stendekorationer längs med gräskanten. Mest uppskattat är de statyer av barn och när tillfälle finns klappar hon försiktigt på de hårda barnen och säger hej bebis, hej flicka för att sedan vinka bye, bye när vi fortsätter gå. Vi hjälps åt att bära vagnen när den sista långa trappan kommer och jag är glad att jag tog oss hit, att jag inte lät småbarn och vagn stoppa oss. Nej, det hade inte alls blivit detsamma utan Labolina. 
 
På kvällen försöker vi få bord på James Dean, en amerikansk resturang mitt i Prag med mycket gott rykte om sig men där är det tyvärr fullt så det blir att vi äter på en spännande brasiliansk resturang. Nere i en källare serveras all mat du kan tänka, syster har varit här flera gånger tidigare och maten serveras på ett så spännande sätt att det skulle behöva ett eget inlägg och vi dricker gott vin. När vi vill beställa en drink säger Labolina att hon vill hem och det visar sig att hon är hon dålig, min lilla fina tjej. 39,6 grader och en så agresiv hosta att  jag stundvis tror att hon kommer gå av. Min Labolina -  så tapper och stor i sin litenhet och jag får påminna mig om att slottsptomenaden inte varit detsamma utan henne. Inte alls...

Ledig i Prag

Det är märkligt det där när man är ledig. Vilken dag det är blir plötsligt betydelselöst och jag blir helt dagvill och vet knappt vad klockan är. Väldigt skönt och avkopplande att lyckas koppla bort allt och faktiskt bara vara. Vi lyckas ta sovmorgon alla tre och när vi kramat Syster hejdå för jobb softar vi, jag och Labolina i soffan innan vi gör oss redo för en dag i Prag. 
 
Åh det känns härligt när husvakten håller upp dörren åt oss och vagnens hjul nuddar gatan. När två hästar med vagn passerar oss och Labolina med stora ögon tittar och utbrister häst mamma - titta Johanna, hästar! och hennes gurglande skratt ekar mot stenhusen när de passerar oss fylls jag av något alldeles magiskt. Jag klappar hennes lena kind och böjer mig ner för att pussar den mössklädda hjässan, så där som pappa brukar göra på sina döttrar, och jag säger att jag älskar henne. Vet hon det? Hon tittar på mig, nu med mindre ögon men ler och säger jaaaa, som att det vet hon för det har jag sagt ungerfär hur många gånger som helst till henne.
 
Vi hamnar på torget igen där fler hästar står och människor föreställer statyer. Någon spelar musik och en annan skapar tavlor. Labolina gillar allt som händer runt omkring henne och när hon somnar fortsätter jag vår promenad genom trånga gator med vackra ståtliga hus men också gamla små med sneda stenväggar. 
 
Jag går där och tänker på - absolut ingenting och glömmer allt vad vardagdag heter, allt vad måsten och uppdrag är, på allt som måste göras med som fortfarande ligger i " att göra högar" och jag hör den där lilla tickande klockan i min mage som säger åt mig att varva ner, att ta det om så bara, lite lugnare. Det är så obeskrivligt skönt!
 
Promenaden tar mig till den gamla bron, så vacker att hjärtat stannar till ett tag och Labolina vaknar av allt muller runt omkring oss. Vi stannar till, flera gånger där på bron och lyssnar på alla broband som riggat upp och bjuder upp till skön musik. Vi klappar händerna och tittar på varanära och sägeratt det här är ju bara så bra! Ok, jag säger och Labolina nickar och håller med. Hennes lilla hand som lägger lite pengar i de utlagda boxarna och männen, ja i dag är det visst bara män, blinkar och vinkar åt henne. Hon ler lyckligt mot dem och vinklar lite försiktigt tillbaka. En gamla man ropar efter mig när jag går att jag har världens finaste tjej och jag ler fånigt och pussar återigen på henne, min finaste och säger åter hur mycket jag älskar henne.

Tidigare inlägg
RSS 2.0