Telefonmodell senare som fungerar utmärkt, till skillnad från alla våra smarta telefoner.
 
På hotellrummet sitter pappa och knappar in telefonnumer till vår chaufför Gerhard och jag sitter brevid och försöker samla mina tankar. Fram tills nu har jag varit så lugn när det kommer till allt vad släktingar heter, ja näst intill konstigt lugn. Men här sitter vi nu och när jag förstår att pappa har fått kontakt slår mitt hjärta några extra slag. Vi är här och just nu håller vi på att planera ett möte med mig biologiska mamma som för stunden befinner sig några timmar bort. Ja den tanken är ju lite svindlande...
 
Pappa ger Gerhard min biomammas telefonnummer och vi ger honom instruktioner om vad vi vill att han skall säga, allt så tydligt som möjligt för att inga missförstånd skall kunna uppstå. Att ringa och prata själva med henne har jag försökt, men det är alltid något som krånglar vilket gör det svårt att förstå varandra. Det kan vara pengar som är slut på kortet, dålig mottagning eller språket som inte räcker till... Så lägger pappa på luren och vi sitter i där i det svala rummet och väntar på att han skall ringa upp oss igen. En väntan som väl egentligen inte alls är särskillt lång, men som där och då känns som en evighet. Så äntligen hörs den konstiga kinseiska rösten som välkomnar oss till kinaresturangen, den konstigaste ringsignal som mamma valt att ha på den här telefonen.
 
Gerhard säger att han fått kontakt med min biomamma och att han skall hämta upp oss vid vårt hotell i morgon bitti. Han kommer ta oss till ett torg och när vi är där skall min biomamma guida oss till sitt hem som ligger i närheten.
 
Jag kramar pappas hand och tackar honom för att han gjorde samtalet. Min mage är lite orolig och när vi lägger oss berättar jag om mina känslor för T. Han tycker inte alls att det är något konstigt, tvärtom säger han, tänk om du varit helt oberörd Johanna - det hade varit konstigt. Men vid ett torg? Kommer hon vara där? Skall mitt första möte med henne bli när jag kommer med Gerhards buss? Skall hon hoppa in där i bussen där och vad då? Det här känns ju jättekonstigt! Hur gör man "sånt här"? Det ordnar sig säger T och lugnar mig med att faktiskt lyssna på hur jag vill att det skall bli. Detta är på mina villkor, ingen annans! Vi somnar med Labolina emellan oss och jag är så oerhört glad att hon är med oss på denna resa. Labolina är den bästa medicin mot fjärilar i magen!

En märklig känsla! del 2

Sri Lanka En kommentar
Telefonmodell senare som fungerar utmärkt, till skillnad från alla våra smarta telefoner.
 
På hotellrummet sitter pappa och knappar in telefonnumer till vår chaufför Gerhard och jag sitter brevid och försöker samla mina tankar. Fram tills nu har jag varit så lugn när det kommer till allt vad släktingar heter, ja näst intill konstigt lugn. Men här sitter vi nu och när jag förstår att pappa har fått kontakt slår mitt hjärta några extra slag. Vi är här och just nu håller vi på att planera ett möte med mig biologiska mamma som för stunden befinner sig några timmar bort. Ja den tanken är ju lite svindlande...
 
Pappa ger Gerhard min biomammas telefonnummer och vi ger honom instruktioner om vad vi vill att han skall säga, allt så tydligt som möjligt för att inga missförstånd skall kunna uppstå. Att ringa och prata själva med henne har jag försökt, men det är alltid något som krånglar vilket gör det svårt att förstå varandra. Det kan vara pengar som är slut på kortet, dålig mottagning eller språket som inte räcker till... Så lägger pappa på luren och vi sitter i där i det svala rummet och väntar på att han skall ringa upp oss igen. En väntan som väl egentligen inte alls är särskillt lång, men som där och då känns som en evighet. Så äntligen hörs den konstiga kinseiska rösten som välkomnar oss till kinaresturangen, den konstigaste ringsignal som mamma valt att ha på den här telefonen.
 
Gerhard säger att han fått kontakt med min biomamma och att han skall hämta upp oss vid vårt hotell i morgon bitti. Han kommer ta oss till ett torg och när vi är där skall min biomamma guida oss till sitt hem som ligger i närheten.
 
Jag kramar pappas hand och tackar honom för att han gjorde samtalet. Min mage är lite orolig och när vi lägger oss berättar jag om mina känslor för T. Han tycker inte alls att det är något konstigt, tvärtom säger han, tänk om du varit helt oberörd Johanna - det hade varit konstigt. Men vid ett torg? Kommer hon vara där? Skall mitt första möte med henne bli när jag kommer med Gerhards buss? Skall hon hoppa in där i bussen där och vad då? Det här känns ju jättekonstigt! Hur gör man "sånt här"? Det ordnar sig säger T och lugnar mig med att faktiskt lyssna på hur jag vill att det skall bli. Detta är på mina villkor, ingen annans! Vi somnar med Labolina emellan oss och jag är så oerhört glad att hon är med oss på denna resa. Labolina är den bästa medicin mot fjärilar i magen!