En märklig känsla! del 2

Telefonmodell senare som fungerar utmärkt, till skillnad från alla våra smarta telefoner.
 
På hotellrummet sitter pappa och knappar in telefonnumer till vår chaufför Gerhard och jag sitter brevid och försöker samla mina tankar. Fram tills nu har jag varit så lugn när det kommer till allt vad släktingar heter, ja näst intill konstigt lugn. Men här sitter vi nu och när jag förstår att pappa har fått kontakt slår mitt hjärta några extra slag. Vi är här och just nu håller vi på att planera ett möte med mig biologiska mamma som för stunden befinner sig några timmar bort. Ja den tanken är ju lite svindlande...
 
Pappa ger Gerhard min biomammas telefonnummer och vi ger honom instruktioner om vad vi vill att han skall säga, allt så tydligt som möjligt för att inga missförstånd skall kunna uppstå. Att ringa och prata själva med henne har jag försökt, men det är alltid något som krånglar vilket gör det svårt att förstå varandra. Det kan vara pengar som är slut på kortet, dålig mottagning eller språket som inte räcker till... Så lägger pappa på luren och vi sitter i där i det svala rummet och väntar på att han skall ringa upp oss igen. En väntan som väl egentligen inte alls är särskillt lång, men som där och då känns som en evighet. Så äntligen hörs den konstiga kinseiska rösten som välkomnar oss till kinaresturangen, den konstigaste ringsignal som mamma valt att ha på den här telefonen.
 
Gerhard säger att han fått kontakt med min biomamma och att han skall hämta upp oss vid vårt hotell i morgon bitti. Han kommer ta oss till ett torg och när vi är där skall min biomamma guida oss till sitt hem som ligger i närheten.
 
Jag kramar pappas hand och tackar honom för att han gjorde samtalet. Min mage är lite orolig och när vi lägger oss berättar jag om mina känslor för T. Han tycker inte alls att det är något konstigt, tvärtom säger han, tänk om du varit helt oberörd Johanna - det hade varit konstigt. Men vid ett torg? Kommer hon vara där? Skall mitt första möte med henne bli när jag kommer med Gerhards buss? Skall hon hoppa in där i bussen där och vad då? Det här känns ju jättekonstigt! Hur gör man "sånt här"? Det ordnar sig säger T och lugnar mig med att faktiskt lyssna på hur jag vill att det skall bli. Detta är på mina villkor, ingen annans! Vi somnar med Labolina emellan oss och jag är så oerhört glad att hon är med oss på denna resa. Labolina är den bästa medicin mot fjärilar i magen!

En riktig semester del 1

Det blir en dag på stranden
Morgnarna drar förbi
Vi sjunker ner i sanden
Låter dagen få bli som den blir
Det kanske blir en lunch i skuggan
En siesta, vad vet jag?
Det blir säkert ändrade planer
Hur som helst, det blir nog bra...
- ref. ur Tomas Ledins En dag på stranden.
 
När jag kommer ner med Labolina till hotells lobby där resten av familjen redan sitter denna morgon får jag höra att vår chaufför Gerhard varit där. Tidigt kom han och lämnade en påse full av aloverablad till killarna i vårt sällskap som trots solskyddsfaktor och skugga lyckats bränna upp sig. Den svala kräm som man får om man delar på bladen skall fungera som aftersun och svalka den svedda huden, har vi lärt oss efter vårt besök i Simons örtagård. Under resan igår måste han lagt märke till solbrännan och funderat ut vad som kan hjälpa. Små saker likt detta är för mig så oerhört tacksamt! Hjälp från oväntat håll som på något sätt känns så osjälviskt ser och märker man alldeles för lite av idag. En hand som oväntat räcks ut, ja man kan nästan bli lite misstänksam och fundera på vad handen förväntar sig tillbaka... för inte kan det väl vara så att någon gör något fint, bara för att? Nej, att det blivit så känns ledsamt och just därför blir jag så förvånad och nästan lite lycklig över denna lilla fina gest. Så snäll han är "vår" chaufför...
 
Solen står redan högt på himlen och vi bestämmer oss för att göra absolut inget och bara ha vad vi bland annat är där för - semester. Pappa tycker att vi skall ta oss bort till finhotellet Mount Lavinia hotell och kolla in deras strand vilket vi efter ännu en god frukost gör. Bara på den korta promenaden bort blir vi fuktiga i värmen och Labolinas hår krullar sig runt det lilla huvudet. Bakom sitt solskydd i vagnen sitter hon alldeles tyst och tittar ut genom nätet. Ibland kommer en liten sko ut som jag försiktigt pillar in igen, vill inte att hon också skall bränna sig. 
 
Efter att ha passerat alla taxibilar och bussar utanför hotellets egna parkering och tagit oss igenom hotellet är vi framme vid stranden. En vy möter oss som taget från ett underbart vykort fotograferat ifrån paradiset. Parasoller och solstolar, personal som gör sitt för att gästerna skall trivas, matställen, strand, palmer och brusande vågor som rullar in från det oändliga havet. Vi slår oss ner i stolarna i skuggan efter att ha burit en sovandes Labolina i vagnen. Svalkande drinkar svalkar våra varma kroppar och vi njuter.  Jag har under den här resan tagit med mig, inte mindre än fyra böcker! När läste jag en bok senast? Alltså inte en ljudbok utan en "riktig" bok... nej jag minns verkligen inte. Men när jag fått upp en av de böcker som jag tagit med mig till stranden så känns det inte alls lockande att läsa. Istället sluter jag mina ögon och lyssnar till det sövande ljudet av stillhet och ro.
 
När jag vaknar är T och pappa borta och Labolina sover fortfarande. Väcker Syster och ber mamma passa Labolina medan vi går ner för att skölja av oss, Johan sover gott. 
 
Här är stranden ren från skräp till skillnad från den stranden på andra sidan hotellet, och en badvakt sitter och spanar ut på de badandes. Idag är det röd/gul flagg och vågorna är ibland läskigt stora och kraften som blir när de rullar ut mot havet igen är oväntat stark. Är jag inte beredd slås jag runt av krafterna och vet knappt vad upp eller ner är. Vid ett tillfälle åker min bikini av och där står jag för en sekund och vill typ sjunka genom sanden. Låta någon våg svepa med mig... Men det är väl ändå tur att det är vid just tillfällen som detta då man snabbt handlar och innan jag nog riktigt själv förstår har jag knutit på mig min bikini igen. Inte kan väl någon sett vad som hände på denna korta stund? Syster som själv simmade runt i vågen säger att hon inget sett.
 
Vi skymtar T och pappa komma gåendes längs stranden och när de når vattenbrynet går vi dem till mötes. T är orolig, han och pappa har varit på tur och besök sköldpaddor och vid besöket blev han bjuden på kokosmjölk direkt ur skalet. Då han inte ville ha mer skickades skalet vidare till någon annan... Det är inte så mycket att göra åt, faran om det skulle vara någon fara är redan gjord. Men ändå går han omkring och spottar. Sköldpaddorna var i alla fall en upplevelse att se, berättar han och jag önskar att vi också skall få se dem någon dag. Att T nämner att han såg mig tappa bikini är något jag förtränger! Har han sett har ju fler...
 
Vi har en härlig dag. Solen är framme ibland och skyms ibland av moln, men det är en behaglig värme som omger oss. Vi är på stranden, dricker goda drinkar och äter god stark mat. Badar/läser och spelar spel och umgås - semester när det är som allra allra bäst. Idag är extra noga med solskyddsfaktorn. Labolina håller sig tryggt på avstånd från båda hav och sand. Inget av detta tycks falla henne i smaken, inte än i alla fall.

Odel - Sri Lankas motsvarighet till NK, del 2

Bild:slresults.blogspot.se
 
Utanför butiken står vakter och dirigerar trafiken men Gerhard snackar sig till att få köra ända fram till dörren där han låter oss stiga in i bussen. Ett regn har börjat falla och det känns både lyxigt och skönt att ha en chaufför som verkligen gör sitt bästa för oss. 
- Happy? frågar han och vi nickar alla. Nöjda och glada efter några timmars shopping. Labolina letar efter mitt öra och somnar snart i min famn.
- Happy, säger pappa. Men vi är inte färdiga ännu. 
Åh, jag sitter där bak i bussens säte och myser. Tänk vad bra vi har det, familjen tillsammans och alla är på gott humör. Knasigt det där egentligen, hur shopping kan göra oss människor så lyckliga? Men det är i alla fall ett faktum.
 
Nästa stopp blir på odel - Sri Lankas motsvarighet till NK. Regnet fullkomligt öser ner och trots att Gerhard lämnar av oss så nära ingången han bara kan och vi springer in, ja trots det blir vi blöta. Men i värmen gör det inget och vi bestämmer oss för lunch innan fler inköp görs.
 
Kanske äter jag den godaste hamburgare jag någonsin ätit. Så stark att svetten lackas i min panna men smaken är en njutning som gör att jag glömmer tid och rum. 
- Starkt eller? frågar T och skrattar åt mig där jag i värmen sitter och torkar mitt ansikte. Fläktarna i taket tycks inte vara till någon som helst hjälp för mig coh jag sväljer stora klunkar av det svala vattnet. T och de andra har köpt andra rätter och Syster njuter hon också av någon gryta. Pappa är kanske den som är minst nöjd med sin mat även om den är helt ok så är det väldigt lite, men när han får smaka Syster gryta går han och beställer en likadan.
 
Så blir det några timmar shopping till och Labolina får ett leksaksflygplan av en snäll varuhustomte. Med stora runda ögon tar hon tacksamt emot det lilla pryl han räcker fram till henne. Sedan håller hon hårt, hårt i sitt plan. Jag undrar om hon kan göra någon koppling med de plan vi sett på flygplatserna... Kanske inte, men vem vet.
 
Jag och Syster köper nyårsklänningar efter att T har övertalat mig att faktiskt köpa den. Likadana är de och vi tycker att vi påminner om någon grekisk gudinna. Mamma hittar fina saker och killarna gör ännu fler skjortfynd. Det är som sagt roligt att handla och när man går runt med känslan av att man gör fynd kan man väl inet låta bli att småle.
 
Gerhard hämtar upp oss och frågar återigen om vi haft en lyckad dag och vi svarar att det har vi verkligen! Strax innan vi åter är framme vid hotellet frågar han hur vi har det med frukt och vatten? Vill vi att han stannar vid en matbutik så vi kan köpa med oss? Tacksamt tar vi emot erbjudand och köper med oss diverse provianter. Vad härligt att han gör detta för oss, nu slipper vi släpa på de tunga stora vattenfyllda flaskorna. 
 
Väl hemma i Mount Lavina tar vi oss till La Rambla och senare en skön promenad för i den sena natten. Det är fortfarande varmt ute trots att klockan är mycket och vi njuter verkligen av att gå lättklädda och känna de ljumma vindarna smeker våra kinder. Senare när vi ligger nedbäddade i våra sängar pratar vi om vår chaufför. Om hur konstigt vi först tyckte det var att han höll sig så nära oss, men att vi senare såg det som en stor fördel.

Fashion House

Bild: www.www.indiamike.com Ja här spenderades några timmar...
 
Nästa morgon bestämmer vi oss för en lugn dag och vi njuter av en lång frukost innan vi ringer vår chaufför. Säger åt honom att vi idag vill shoppa och han planerar en tur åt oss. In till Colombo kör han oss i sin van och vårt första stopp blir Fashion House där vi möts av en butik på flera våningar.


Vi delar upp oss och jag går med Labolina i vagnen och tittar storögt på allt som finns. Vad billigt det är! Syster hittar en helt ljuvlig långklänning och jag gör några tappra försök att hitta något liknande utan resultat. Mamma hittar med hjälpa av syster ett gäng toppar och killarna gos bananas över en stor avdelning fylld med snygga och billiga skjortor. Vid föera tillfälle har jag svårt att ta mig fram med vagnen och jag ropar på mamma som jag ser en bit längre bort för hjälp ner för några trappsteg. Vipps är Gerhard framme och hjälper mig ner och innan jag riktigt förstått att det är han, vår chaufför som hjälpt mig är han borta igen. Jag och mamma tittar på varandra, va är Gerhard också här? Inne i butiken? Skulle han också handla? Vi skrattar för han kom lika snabbt som han försvann... Ja nästan lite läskigt.

Jag och Labolina går ner till barnavdelningen och jag säger åt henne att det väl är mycket märkligt att jag alltid numera hamnar i just barnavdelningen... Hon skrattar och slänger pussar till alla människor som tittar på henne. De smälter och tittar med stora ögon på mig.

Det finns mycket barnkläder men en hel del är allt för mycket kalas för min smak, jag riktiga prinsessklänningar med tyll och extra allt. Mn trots att dessa modeller inte faller just mig i smaken njuter jag lite av alla klänningar, klänningstjej som jag är. En amerikansk familj gör fynd och tyst för mig själv frågar jag mig om deras barn är med på sådana där skönhetstävlingar för barn? Tänk om jag och T skulle anmäla Labolina till något sådan? Idéen är så behängd att jag börjar skratta. men å andra sida, barnmodell har vi ju pratat om... Men så finns här även, i mina ögon, alldeles enkla vanliga söta Labolinaklänningar och jag tar en med mig.

Vid ett tillfälle när jag möter T berättar jag för honom att Gerhard är här och T har också träffat honom.
- Helt plötsligt kom han fram till din pappa med en shoppingpåse, säger T. Gerhard hade sett honom gå omkring med alla sina shoppingfynd och tyckte väl att han kunde behöva något att lägga det i.
- Men är han här? frågar jag. Han jobbar väl inte här?
- Nej, men han ser det väl som sin uppgift idag att vara till vår hjälp fortsätter T. Sen när jag själv skulle ha en sån där påse hittade jag ingen och fick leta reda på Gerhard för att be honom hjälpa mig.kändes ju skumt, att leta efter sin

Labolina och hennes vagn drar blickar till sig även här inne som sagt och en del tar sig friheten utan att fråga, att komma fram och känna lite på henne, känna lite på vagnen och de ler lite smått lyckligt mot henne och mot mig. Jag får väl vara gald över att de i alla fall inte tar sig friheten att känna på mig...

När det är dags att betala blir T fundersam.
- Har du inte köpt nått? Han låter nästan lite orolig.
- Bara en klänning till Labolina, svarar jag.
- Jo, men har du inte hittat nått till dig? Du som var så shoppingsugen.
- Äh jag hittade inget jag gillade...

Det är märkligt när man som jag och T levt så länge ihop och känner varandra utan och innan. När man inte behöver uttala alla ord, men de ändå blir förstådda. Han tar min hand i sin och trycker den liten extra och säger att Labolinas klänning var väldigt fin, att jag är fin och att vi ska till fler butiker. Han vet precis vad som är "fel" men helt ärligt känns det helt ok. Jag glädjas över de andras fynd och den dag då jag trivs i min kropp igen, då kommer jag också hitta kläder som känns bekväma. Och den dagen kommer - det vet jag. T har i alla fall hittat mycket! Både skjortor, slipsar, manchettknappar och en surfingbräda är vad som ligger i hans påsar när vi går ut ur butiken.

 


Ett besök i en maffig trädgård, del 5

Bild: http://en.wikipedia.org
 
Efter ytterligare en stund i bussen är vi framme vid Kandys botaniska trädgård, vårt sista stopp idag. Jag har varit här tidigare med mamma och pappa men det är inget jag minns. De däremot minns och tycker nog att det är spännande att vara tillbaka. Regnet hänger i luften och vi tar med jackor och paraply för säkerhets skull. Vi betalat inträde, det dyra för turister och får reda på att det billiga priset är för de med lankesiskt medborgarskap. Vi får också reda på att trädgården snart stänger... Vi har cirka 1,5 timmar på oss och har ännu inte ätit någon middag. 
 
Inte heller Labolina och jag och T försöker få de andra att förstå att just nu är mat till henne prio nummer ett! Pappa tycker kanske först att vi  kan äta senare och istället njuta av den vackra trädgård nu när vi äntligen är här och har rest så långt. T och jag står på oss och föreslår att vi delar på oss och ses senare, ett förslag som inte går hem hos de andra och ett kort tag därefter letar vi alla matställe. 
 
Trädgården är grön och det mest fantastiska växter finns här. Växter som vi hemma har som krukväxter inomhus blommar här stora och kraftiga och får våra små plantor att se futtiga ut. Mitt på en stor gräsmatta står en enorm fikus. Mamma och pappa säger att under den fikusen är jag fotograferad. Vi går över vad man kan kalla gräsmattan, här på Lanka är gräs inget som växer fint och fritt. Det verkar inte trivas och detta gräs som vi går på nu är strävt och stråna mycket tjockare än ett svenskt grässtrå. Mamma berättar att förra gången vi var här, förra gången som vi gick här på gräset, ja då låg det en stor orm här. Syster ryser till, av alla djur är ormar det hon helst av allt slipper möta. Hon går snabbt efter Johan och jag trampar efter med kameran i högsta hugg. Som tur är måste ormen ha fått andra planer på dessa 30 år och hunnit förflytta sig. Vi möter inte äns en myra, i alla fall ingen vi kan se.
 
Under fikusen radar vi upp oss, inte T och Labolina som gått till en restaurang i närheten för att värma mat. Ett nytt fotografi skall tas. Sedan rusar vi till restaurangen och snabbäter en tre rätters middag... Ja vi har ju inte bråttom eller så. Sedan rusar jag, T och Labolina till fikusen för att ta ett kort på oss och sedan vidare genom den botaniska trädgården. Vi passerar en palmalle, många orkidéer och ett gäng flygande hundar som hänger upp och ner i ett träd och fotograferar så det står härliga till. Jag och Labolina skrattar åt konstiga blommor och T säger åt oss mitt i en skrattattack där vi står uppställda för fotografering att vi skall åka tillbaka. Labolina vinkar glatt hejdå till vakterna som står vid utgången och de blir smått till sig när hon slänger iväg ett par pussar till dem.
 
Så börjar den långa färden hem, men oj vilken dag vi haft. Oj, oj, oj... Trötta sjunker vi ner i sätena och sluter våra ögon. Labolina håller i mina händer och ler lite emot mig innan hon också somnar.
 

En tebutik! del 4

Bild på ett teplantage: http://gynostemma.jigsy.com

 

Det är mycket som står på vårt schema idag. Gerhard tar oss till ett teplantage men regnet hänger i luften och han frågar oss om vi vill gå ut ur bussen för att titta mer.Vi bestämmer oss för att det kan räcka med att se plantorna ifrån fönsterrutorna. Små gröna plantor som växer längs med vägen och vidare upp på en kulle och vi kan inte se slutet av den. Tebusken är egentligen inte alls någon buske utan ett träd. När det växer vilt kan det bli hela tjugo meter högt, men i odlad och tuktad form blir det sällan mer än knappa två meter. Tebladen är läderartade och blanka och innehåller det uppiggande och stimulerande ämnet koffein. Det krävs mängder av teblad till en enda kopp te.

 

Vi fortsätter en bit till innan Gerhard tar oss till en tefabrik och vi får en guidad tur i fabriken där en tjej kortfattat berättar om de olika prossererna innan man kan dricka teet. Kvalitetste skördas fortfarande för hand, eftersom det inte finns något tillräckligt bra maskinellt alternativ. En erfaren teplockare skördar cirka 35 kg blad om dagen, vilket ger ungefär 8 kg bryggfärdigt te. De nyplockade tebladen sprids ut för att vissna. Efter ett dygn är det dags att rulla bladen mellan stora valsar. Rullningen frigör saft och enzymer som ger teet dess smak. Därefter skall tebladen jäsa (fermentera). Blad som har jäst en timme eller mer ger svart te. Kortare jästid ger oolongte och om tebladen inte får jäsa alls så får man grönt te. Vitt te får torka utan värmebehandling och kan sägas vara ett mellanting mellan svart och grönt te. Efter jäsningen torkas teet i ugn för att sedan packas och skickas iväg ut i världen för att avnjutas.

 

Vi får slå oss ner i ett par korgstorlar och smaka deras egna te och sedan shoppas loss i tebutiken. Oj vad många olika teer att välja och vraka mellan. För att inte tala om alla vackra teburkar! Både jag och Syster köper de finaste teburkar jag skådat med små elefanter på toppen och jag tänker på Podja och på dagens alla upplevelser. Gerhard läser dagens tidning coh visar oss bilder på förstörelsen söndagens monsunregnet gjort. Det känns ofattbart att naturen själv kan förstöra sig så snabbt och på detta viset. Vi känner oss åter tacksamma att vi klarat oss och att vi i Sverige än  så länge är såpass förskonade från dessa naturkatastorfer.

 

När T ger sig iväg för en egen liten fotorunda och nästan blir påhoppad av ett par hundar känner vi att det är dags att ge oss av. Sista stoppet för dagen är Kandys botaniska trädgård.


En vistelse i Simons örtagård, del 3

Bild på Aloe Vera växter från: www.mangrovesforthefuture.org
 
Nästa stopp blir ganska snart, ja det känns knappt som vi satt oss till rätta i bilen innan det är dags att gå ur igen. Vi vet inte riktigt var eller var det är Gerhard planerat åt oss... 
- Gå in här, säger han. Ta en kopp te och hör vad som sägs om alla växter och örter. 
- Men... Hinner vi detta? Undrar pappa. Vi är på väg till Kandy och dit är det en bit...
- Ja, ja menar Gerdard. Detta tar ingen lång tid. Gå in ni. Han själv och chauffören går in i förväg.
 
Så kommer en man, Simon, och möter oss och välkomnar oss till sin örtagård. Han tar oss genom växter och blommor och berättar om deras ursprung och hur man kan använda dem för olika ändamål. Aloe vera växter, kanel, kakao, vanilj och kardemumma, ja i Simons örtagård verkar det mesta finnas. Har du feber? Skala färsk ingefära och håll biten i armhålan. Vill du ha feber? Skala vitlök och håll i armhålan... Om det stämmer? Det har jag ingen aning om, men Simon låter ju trovärdig...
 
Det är så otroligt varmt och Labolina är genomvåt. Mitt i värmen kommer en man med en bricka och bjuder oss på ett alldeles utsökt te. Kanske det godaste te jag druckit i hela mitt liv? Och jag njuter av smaken, trotts värmen. Pappa går upp och ner i den branta backen med Labolina som absolut inte vill vara stilla. Nej, hon har ju suttit och suttit i bussen och är väl glad att få röra på sig. Men det är så varmt och i den branta backen orkar man inte gå speciellt länge! Till slut är vi igenom trädgården och vi får sätta oss i skuggan där Simon fortsätter prata läkekonster och annat. Sedan får jag och mamma ansiktsmassage och sedan får den som vill axel eller rygg massage. Om man vill? Dum fråga att ställa till mig! Hårda axlar slappnar av och jag blir alldeles varm inombords när en man knådar igång mina armar. Varm på ett nytt behagligt sätt och där i skuggan av Sri Lankas varma solstrålar sitter jag och får massage i en örtträdgård. Ja när jag tänker på det känns det nästan overkligt. Här, tillsammans med min kära familj i det land jag en gång för snart 30 år sedan föddes i...
 
Simon fortsätter sen in i sin butik, ja den som vill får köpa. Jag går loss och plockar på mig diverse örtprodukter, kryddor, det fantastiska goda teet och även om jag försöker hejda mig lyckas Simon sälja väldigt mycket. Ja alla köper vi mycket och tänker väl i just den stunden att vi gör bra affärer och Simons produkter är nog väldigt fantastiska. Kanske till och med kan göra underverk? T tröttnar snart, eller också är det Labolina som tröttnar och han tjatar på mig om att vi måste gå ner till bussen och ge henne nått att dricka eller kanske äta. Jag vet inte vad som flugit i mig i dag, jag befinner mig någonstans långt bort och mumlar nått om att han givetvis har rätt och absolut, vatten och nått i magen är vad hon måste ha! Men sen tycks alla saker butiken liksom ropa åt mig och jag ser syster plocka åt sig saker jag inte vare sig sett än mindre köpt. Va, har jag missat nått? T är försvunnen ut mitt minne och när jag kommer på att det var nått med Labolina tittar jag mig förbryllat omkring... Vart tog de vägen? Ja, ja han har nog löst det tänker jag och köper några produkter till... Jo, jag sa ju det - jag har blivit smått tokig. T står nere vid bussen när vi andra kommer dit, bara lite irriterad och undrar vart jag blev av. Det är dags att åka vidare.


En tur på Podja, del 2

Bild: resedagboken.se
 
Nästa stopp blir hos elefanterna och vi packar ut en sömning lite Labolina som med stora ögon tittar på oss där vi drar upp vagn och bär med oss våra väskor. Ett stilla regn håller på att avta men luften är fuktig och marken blöt. Våra tår färgas snart röda av marken vi i sandaler och flipflopps trampar runt i, men det märket vi knappt, vi är så förväntansfulla!
 
En man kommer och tar emot oss och säger att vi kan lämna vagn och annat i ett litet hus och säger att alla kan rida på elefanterna samtidigt, men vi vill ha med oss allt. Jag pekar frågande på Labolina och frågar om hon också får rida. Ja självklart, svarar mannen. Det bestämmer ju ni!
 
Och så släpas vagn och väskor över murar och genom människorsamlingar och där står de! De mest underbara, häftiga djur jag sett står där och bara är så vackert att mitt hjärta snörper till. Ett par stiger just av en av elefanterna och jag går försiktigt fram till djuret. Wow! Jag vill bara klappa, känna och ta in och ögonen... Vilka fantastiska ögon. De tittar på mig och jag tittar in i ett djup så djupt att ingen botten kan skådas. Med snabeln försöker den känna på mig och jag tänker att den måste väl också få hälsa. Snart ska den ju bära mig och vem vill inte veta vad eller vem man har på ryggen?
 
Vi bestämmer oss för att rida i omgångar och mamma och pappa är de som får vänta och agera vagn/väskvakter. Ok egentligen är det mamma som får vakta för vi riggar pappa med min kamera innan vi hoppar upp på djurets maffiga rygg. Systers kamera ger vi till mannen som välkomnade oss. Först T, sedan Labolina och sist jag. Vi sitter på en tjock filt som är genomvåt av  morgonens regn. Syster och Johan får sitta utan filt och jag ser på systers min att hon inte är tillfreds. Men så börjar vår elefant röra på sig och jag håller, smått krampaktigt, i Labolina. Det tar ett tag innan vi faller in i elefantens rytm och lilltjejen frågar lite oroligt efter mig som hon inte ser. Men så kommer vi i fas och elefantens skötare ropar nått till elefanten som plockar upp ett enormt bananblad som den gnager lite på. Pappa rusar efter oss men kameran redo och jag får en blomma av elefantskötaren att ha bakom örat. Turen tar cirka tjugo minuter, det är vad vi betalt för och det räcker. Vi går genom en liten palmskog på en elefanttrampad stig, när gjorde jag det förut? När jag var tre? Labolina börjar uppskatta turen och skrattar och pekar på det vi ser. En elefanthane står fast i ett träd och tittar längtansfullt på oss där vi tycks glida fram på det enorma djuret. Det är ett fantastiskt smidigt djur, trots sin enorma storlek och den plockar skickligt upp småsaker från marken som den ibland nosar lite på, ibland gnager på. Hon är 26 år, vår elefant och heter Podja. Jag klappar den sträva huden och T pratar med mig där framme om nått som jag absolut inte hör - jag befinner mig i elefantvärlden.
 
Syster och Johan kommer ikapp oss och Syster frågar om det är trivsamt att sitta på en filt? För, menar hon på, det är absolut otrivsamt att Inte ha någon filt på detta sticksiga, håriga, hårda djur.  Hon tycker att det är äckligt och jag funderar över hur hennes elefantvärld ser ut... Säkert inte alls som min. Hon vill nog så snart hon kan hoppa ur sin värld och bara betrakta från avstånd medan jag skulle kunna sitta här uppe på Podja i en evighet och bara låta solens stålar värma oss. Ok, till slut skulle väl även jag tröttna, bränna mig och behöva vatten... Vi möter ett par andra elefanter och Labolina vinkar till djuren och gör slängpussar. På en elefantrygg sitter ännu en familj, likt vår. En pappa först, en liten bebis och en mamma men tillskillnad från vår familj skriker bebisen och verkar livrädd. Den försöker komma ner och mamman ler lite hopplöst mot mig och Labolina och jag säger till T att det är väl underbart att Labolina älskar att rida på elfantryggen lika mycket som vi. T håller med, men tycker att det räcker med ridturer för idag då vi åter är där vi startade. Vi går av Podja och jag klappar och klappar henne, vill aldrig att vi skall skiljas åt. 
- Åh tänk T säger jag, om vi hade en alldeles egen Podja hemma hos oss. Hade det inte varit alldeles fantastisk. T tittar på mig som om jag inte är riktigt klok, och kanske har Podja gjort mig lite galet knäpp.
- Äh skärp dig, säger han och drar undan mig och Labolina från Podja som nu har fått mamma och pappa på sin rygg. 
 
Vi tar med oss vagnen och går ner till en skuggad plats där vi har utsikt över en flod men också över stigen som elefanterna passerar. Labolina skiner upp varje gång en elefant kommer och fortsätter att vinka och slänga slängpussar långt efter att de inte längre syns. När jag vill gå därifrån drar hon i mig och tycker att det är en dålig idé så vi står kvar. 
 
När mamma och pappa syns på Podja springer jag dit med Labolina och går den sista biten med dem. Mannen som först tog emot oss får säga till mig att hålla mig lite på avstånd... Detta hade jag väl aldrig trott om mig själv, att jag skulle bli elefantvännen nummer ett!?! Mannen drar av Podja filten och säger åt oss alla att ta plats framför  Podja så han kan fotografera oss. Så det gör vi och sedan har jag återigen svårt att slita mig ifrån att känna och klappa på henne och jag rycks ur min elefantvärld när en ny familj skall rida iväg på henne. Då märker jag också att T och de andra är på väg bort. Han ropar på mig.
- Kom nu då Johanna! Och när jag är framme vid de andra mumlar T nått om loppor och annat och säger åt mig och Labolina att tvätta oss. Jag får en såna där fjantig känsla och vill egentligen inte tvätta mig, ni vet när en kändis skakat din hand eller du fått en autograf som du inte vill skall försvinna. När någon du älskar lite så där hemligt i smyg varit när din hud eller när du fått provanvända den mest himmelska krämen.... Så känner jag, men naturligtvis tvättar jag händerna!
 
Mannen berättar information om elefanterna men jag och Labolina är fullt upptagna av alla djuren. Hon vinkar och pussar och jag bara tittar och tittar. Ingen av oss vi,L därifrån när Gerhard plötsligt kommer och säger att det dags att fara vidare. Just då ser jag hur en elefant är på väg ner i vattnet för att bada och jag säger detta till pappa. Han frågar mannen om elefanterna skall bada, men nej det skall de inte idag. De är alldeles för starka strömmar idag... Mer hör jag knappt för jag tar med mig Labolina och går ner mot vattnet där elefanten visst badar! Det är mygg och varmt men jag står där ändå. En annan familj med en liten flicka kommer också och flickan får gå ner i vattnet och skrubba på elefanten.
- Vill du också gå i vattnet? frågar mamma mig, men nej där går även min elefantgräns. Efter ett tag kommer ytterligare en elefant som skall bada och vi tittar en stund innan till och med jag och Labolina känner att nu får det räcka med elefanter för idag. Syster muttrat nått om att hon fått loppor och blivit stucken i rumpan av deras elefants hud, och i smyg är jag glad att vi fick en filt!
 

En hel massa turer del 1

Bildteatimetales.blogspot.se
 

Idag blir det ingen frukost i lugnan ro, nä mer tvärtom. Vi stressar personalen om att vi behöver få in vår frukost så fort det bara går för vi skall iväg snart. Ja här gör man frukosten till varje person allt medan man kommer ner till borden, ingen buffé här inte. Och bra är kanske det? I värmen och med flugor samt andra djur som flyger runt. När tallrikarna sätts på borden kan man i alla fall hoppas att det är ny beskuren frukt och omeletterna är så varma att det bara måste vara nygjorda.

Vår tidigare chaufför Gerhard och hans svåger hämtar upp oss klockan åtta och vi åker iväg på dagens äventyr. Inte i flufffluff vanen utan i svågerns där tidningspapper skyddar golvet och fälgarna blänker i morgonsolen. Ja solen lyser och värmer in genom bildrutorna. Vi pratar om vad dagen kan innehålla och ser med spänning fram emot de olika ställen vi ska besöka. Jag är lite skeptisk till elefantbesöket. Det skall bli spännande att se men rida på någon vet jag inte om jag har någon lust med... Djurvän eller djurälskare har aldrig varit namn att förknippa med mig.

I värmen somnar både jag och Labolina och vi rycker båda till när bussen stannar och vi befinner oss utanför en butik med batiktyger och träfigurer.

Gerhard ber oss ta en titt och vi går alla snällt ut, helt sömninga. Inne i butiken är det svalt men luktar starkt av alla tyger. Visst är det vackert, klänningar och kjolar i alla möjliga vackra färger. Saris, linnen, skjortor och tavlor pryder butiken men tyvärr hittar jag inget jag vill ha. Priserna är ganska dyra, i USD, och färgerna tyvärr för mörka för att jag skulle känna mig fin i något av plaggen, syster känner likadant och killarna orkar knappt titta utan går ut och väntar. Känner mig ofin mot Gerhard som säker får provision om vi köper nått, men vi kan ju inte handla bara för att köpa nått vi egentligen inte vill ha. Gerhard själv köper sig en ljust grön vacker sarong och vi åker därifrån.


En dag med eftertanke

Hotellet Mount Lavinia kunde vi se från vårt hotell.
 
Gårdagens färd tog hårt på oss, både positivt och negativt. Att åka så länge i en varm van har gjort oss trötta. I tidningarna kan vi se bilder av all skada nattens regn gjort. Hus har blivit förstörda och människor tvingas söka skydd, vägar som en gång funnits har spolats bort. Det är kopiösa mängder vatten som kommit och när vi ser dessa vattenbilder är vi tacksamma att vi kom fram till vårt hotell utan några större problem!
 
Vi pratar om gårdagen, om vår bussfärd, om Malika som väl inte var den bästa på att just tolka. I våra ögon och öron var det mest som att hon pratade med var och en av tvillingparet och sedan inte helt översatte så som vi är vana vid att en tolk arbetar. Hon blev så uppslukad av systers och Roshans historia att vi tror att hon lite glömde bort sin roll i det hela - att just översätta. När Syster bad henne fråga och säga saker till Roshan tyckte hon att det inte behövdes, ifrågasatte och sa det hon själv ville. Men å andra sidan, vem skulle inte bli berörd av ett sådant möte som skedde igår? T sa till mig innan vi la oss igår, att då vi satt vid bordet där i en skola i Mathara, och fick höra att systers biologiska mamma levde och befann sig på en plats dit vi kunde ta oss för att träffa henne... Ja då blev han tagen av situationen och var tvungen att vända blicken nedåt för att inte visa sina tårfyllda ögon. 
 
Jag kramar om tjejen bredvid mig, hon jag alltid känt som min lillasyster. Tjejen som jag bett om hjälp när jag mest behövt det, hon som jag varit vansinnig på för konstigheter jag tyckt att hon gjort, den mest drivna och engagerade person jag känner, en lillasyster som i mina ögon och i mitt hjärta är den finaste lillasyster man kan ha.
 
Det där med kärlek är konstigt egentligen, det finns små många olika sorters kärlek. Som kärleken till sin familj, som väl borde vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. Kärleken till sin mamma, till sin pappa och till sina eventuella syskon och andra släktingar. Sedan kärleken när man träffar någon som kan få äns hjärta att slå dubbla slag och skapa fjärilar i magen. En människa som gör än darrig i benen och hjärtat alldeles varmt. Sedan, när man kan tror att det knappt kan finnas nått finare får man en Labolina och kärleken till sitt barn är för mig så stor att det inte går att sätta ord på det, hur jag än försöker. Ett barn blir verkligen grädden på moset! Och att ha med Labolina under gårdagens möte var nog bra för oss alla. Kanske gjorde det mötet lite lättare? Ett barn är oftast så välkomnande och när man inte talar varandras språk kan barnet, men sitt eget språk, bli en länkande länk. Roshan sträckte flera gånger fram sina mörka armar mot Labolina och vinkade och log mot henne så att alla hans vita tänder lyste. Labolina var till en början reserverad mot den okända mannen men log glatt tillbaka och vinkade efter ett tag.
 
Vi bestämmer oss för en lugn dag och tar god tid på oss med frukost och morgonbestyr innan vi har packat ihop oss och går ner på stranden som bara ligger ett par meter ner.  Vi bär vagnen och sätter och vid ett par solstolar och dricker öl och vatten. Killarna badar, jag och syster är fundersamma över att klä av oss... det är inte många turister på strander och här badar man med kläder på. Killarna kommer upp och säger att det var riktigt skönt att svalka sig. Mamma är också osäker, men har i alla fall varit smart och tagit med sig en baddräkt, vi andra två har endast bikini. Till slut blir värmen outhärdlig och vi skyndar oss ner i det svalkande vattnet och struntar i de blickar våra lättklädda kroppar får. Hade jag varit ensam hade jag aldrig badat, men nu är vi flera. Vågorna är stora och havet är salt, ett brusande härligt ljud fyller mina öron. Tittar upp på T, Johan, Pappa och vagnen som står uppe på stranden bland palmer likt ett vykort och jag tänker att bättre än så här blir det knappast. Tyvärr är det mycket skräp i vattnet, plastpåsar och annat far fram och tillbaka i vågorna och drar mot våra ben, men förutom det - ja då är det perfekt. Solen går i moln, vi ligger i solsolarna och har semester och det känns alldeles fantastiskt. Jag sms´ar med min biologiska mamma och min brors fru om när och vart vi skall ses. Vet inte om jag får någon klarhet...
 
På kvällen går vi till en lokal resturang La Rambla där man endast som turist får beställa alkohol, invånare får om de vill ha ta med eget. Vi köper och får det sista dropparna de har, från en öppnad flaska. Det smakar väl i och för sig vin, men inte alls så som vi är vana vid... Nästa gång vi går hit tar vi med vår egen dricka. Maten däremot är helt fantastisk och vi sitter länge och bara äter och njuter.  

En plats som ur en scen, del 2

En stor sköldpadda simmade omkring oss.
 

Roshan tar oss till sin väns restaurang som ligger alldeles vid havet. Han berättar med hjälp av Malika att hans eget hus är för litet för att ta emot oss alla för middag, men han skall ta oss dit senare. Vi vill gärna träffa hans familj och säger att vi ser fram emot mötet. Själv tänker jag att vem har hus att ta emot alla dessa människor som kommit? Inte har då jag och även om jag självklart vill se hans hus så är mötet med han och hans familj det som känns viktigt.


Bordet som är dukat åt oss är som taget ur en scen från någon film
och tittar vi ner över kanten ner i havet kan vi se en stor havssköldpadda simma. Vilket häftigt djur! Jag står länge beredd med kameran för att fotografera det maffiga djuret när det skall upp och andas, men sköldpaddan har ingen lust. Inte förrän jag lämnat min position för att prata med Labolina kommer den upp till ytan. Antar att den helt enkelt inte ville vara med på bild och det respektera jag. Ett par stora träd ger skön skygga och vi svettas

Vi sätter oss och dricker öl och cola medan syster med sin tvillingbror pratar om sina liv ifrån varandra. Mest är det syster som frågar och Roshan som berättar. När han berättar om sin uppväxt och ögonen fylls av tårar, tårar av smärta för de som svikit honom samt tårar av tacksamhet till det människor som ställt upp och funnits där, ja då vill jag bara krama om killen som sitter där bredvid mig. Han känns fin och att få möta honom tillsammans med min lillasyster känns också fantastiskt. Ett unikt möte som jag aldrig velat vara utan! Syster lyssnar på vad som sägs och tittar med sina stora ögon på sin bror. Att deras liv startade på samma sätt, men sedan blev så oroligt olika - vem hade kunnat ana det då en dag i maj 1986?

Det börjar blåsa och vi tvingas flytta ner från vår scen och gör i ordning ett annat bord, mer i lä. Men vad gör väl det? Vi har det underbart och de ljumma vindarna känns som svala smekningar mot vår varma hud. Roshan och Malika är oberörda av värmen, de är ju vana, men som tur är fryser de i alla fall inte i vinden. Middagen vi bjuds på är fantastisk, stekt gott ris med en helstekt fisk och så den där chilipastan vi smakat förut. Ett starkt tillbehör som ger en extra touch till maträtterna. Ja här kan man krydda maträtterna! Roshan säger till Syster att hon skall få med sig pastan hem.

Bredvid restaurangen en bit bort har en stor familj söndagsutflykt. De är många och äter medhavd picknick, tror det är ris och curry som de äter - med sin högra hand. Den vänstra handen äter man aldrig med! Den används till något annat...

Efter maten fortsätter vår färd hem till Roshans hus där ett snabbt möte sker med hans fru, dotter och frus familj. Vi får komma in i deras, vad jag tror är, vardagsrum och syster lämnar över en ryggsäck med presenter till Roshans dotter.

Mötet blir kortvarigt, kanske är vi ändå lite besvikna över att inte få se mer av deras hus. Lite besvikna över att vi fick träffa dem så kort stund... Men besvikelsen är kortvarig och mötet med Roshan och allt han bjöd på och berättade är vad vi bär med oss.

Så är det dags för att packa in oss i Malikas van igen, lagom till att det börjar regna. Under bilfärden får vi kanske uppleva det värsta regnväder vi varit med om, ett riktigt monsunregn! Det fullkomligt vräker ner! Vi måste stanna för ett kort toalettbesök och trots att chauffören stannar en dryg meter innan vi kommer under tak blir vi genomvåta. Det åskar och blixtrar och lampan inne på toaletten blinkar till innan den slocknar. Där inne sitter jag, i mörkret och försöker ana konturer. Åh förbaskat! tänker jag när en blixt för en kort stund lyser upp det lilla rummet. Det smattrar högt emot det lilla fönstret där uppe på väggen. Jag ser en lite ödla och bestämmer mig för att röra mig så lite jag bara kan. Precis när jag är färdig kommer ljuset tillbaka... Jaha!

Vi skyndar ut igen och får inte upp dörren. Regnet gör oss än mer våta, om det nu kan gå? Mamma väntar där inne med Labolina som vaknat och är glad att se oss. Hennes ansikte lyses upp i blixtarna och hennes hår som blivit alldeles lockigt i fukten, står åt alla håll. Hon sträcker sina armar mot mig och i min blöta famn somnar hon om igen så snart bussen börjat rulla igen.


En tvillingbror del 1

Det blir en snabb frukost. Malika som skall ta oss till Mathara och agera tolk kommer för att hämta oss klockan 08.00 Vi packar in oss i bussen och en lång tur genom landet väntar. Vi är på väg för att möta Systers tvillingbror och det känns lite märkligt. Tänk säger T, att din syster har syskon som inte är dina... Visst har han rätt men av någon anledning känns detta faktum inte det minsta konstigt. Vi har vetat om våra familjesituationer i så många år nu att vi hunnit vänja oss. Men mötet idag känns som sagt märkligt och det är svårt att föreställa sig vad som komma skall.
 
När vi kommer utanför Mount Lavinia ligger det stora stockar längs med vägen och vid de små husen som ligger på rad arbetar man med att tillverka möbler. Malika berättar att just detta område är känt just det.
 
Vi hajar till för att vi måste stanna när en helig ko står i vägen och sen möts vi av flera stora kor. Det är ingen som äger dessa djur utan här går de runt som ett helt vanligt heligt fritt djur. Ingen gör dem något illa. Nej här i landet gör man få djur illa. Enligt buddismen dödas inte ens den minsta jobbiga mygga... Fint kan man kanske till en början tycka, men med alla bett och rädslan för dengu är det inte lika fint tycker jag. I alla fall inte när det kommer till mygg.
 
Värmen gör väl att resan känns extra lång men som tur är sover vi mycket. Man orkar knappt något annat. Labolina svettas enormt och lämnar blöta fläckar i mitt knä. 
Malika pratar oavbrutet med chauffören. Pappa och T påpekar detta, på svenska och bara några sekunder efter de sagt detta vänder sig Malika om och frågar om vi tycker att hon pratar för mycket? Hon pratar på, säger hon, för att inte vår chaufför ska somna. 
Vi vrider oss av skratt och undrar om hon förstått vad vi sagt? Kan hon ha gjort det? Pinsamt är det i alla fall och vi skrattar ännu mer.
 
Det verkar vara svårt att hitta. Malika med sin chaufför får stanna flera gånger och fråga efter vägen inne i Mathara innan vi hamnar rätt. Och där, vid en skola i stan står han. I jeans, blå t-shirt och poppig frisyr välkomnar han oss. Jag spanar in killen som ska vara min systers tvillingbror och ser genast likheter, men inte mer än så. Marga en kvinna från Holland, som pratar bra engelska, berättar att detta är skolan där man kan lära sig det engelska språket - om man vill. Roshan har inte hittills haft viljan, men med detta möte kanske han ändrar sig och lär sig.
 
Systers bror talar alltså inte engelska men med hjälp av Malika och Marga lyckas vi ändå förstå varandra skapligt. Marga och hennes man är de som hjälpt Roshan att starta upp sin verksamhet och inom två månader är hans nybyggda salong klar att inviga. 
 
Roshan berättar att han vuxit upp med sin pappa tills han var tio år då pappan avled, därefter levde han med sin farmor som var den som uppfostrade honom till den man han idag blev. Sin mamma har han inte träffat på tio år och han är både ledsen, arg och upprörd över hennes val att överge honom. Jag ser hur Syster hajjar till när mamman kommer på tal. Hittills har vi inte fått någon information om vart och om syster biologiska mamma lever. Men Roshan berättar att hon visst är i livet och han berättar också vart hon bor - tillsammans med deras äldre bror. 
 
Det här är helt nya uppgifter för Syster, ja för oss alla! Mitt hjärta blir varmt när jag tittar på min lillasyster som i denna stund, efter alla år, får reda på det som jag så högt önskat. Det var ju hon, min fina vän, som startade detta en gång. Det var hon som ville söka rötter och fick med mig på sitt tåg. Nu får även hon sin berättelse berättad och svar på de eventuella frågor hon kan ha. 
 

En tur till Negombo

 

Bild: travelpicturesgallery.com

Alla är på plats och vi tar det lugnt vid frukosten. Pratar om natten, är det någon som störts av tågen? Själv har jag sovit som en stock, det är som hemma - när jag väl somnat är det svårt att väcka mig och för Labolina är det samma sak, få saker kan störa. Hon är glad och pigg och vi beställer taxi till Negombo. Gerard hämtar upp oss i sin van, stylad med spetsgardiner och flufffluff tyger. Han är en äldre man som genom bilturen berättar om landet. Han känns trygg.

 
Vid ett fint hotell släpper han av oss och säger att han kommer och hämtar oss på samma ställe klockan 18:00, undertiden  väntar han på oss. Så vi lämnar Gerard och äter god lunch på hotellets fina restaurang.
 
Stranden här är verkligen som ett vykort från paradiset och jag tar tag i T och säger att detta är mer vad vi är vana vid och mer vad vi vill ha. Stranden är ren och gyllenbrun och havet glittrar, palmer ger liv åt bilden som möter oss och fiskebåtar ligger högt uppdragna på land. 
 
När vi ätit färdigt går jag och Labolina i förväg ner till stranden. Vi går förbi förberedelserna för ytterligare ett stort bröllop. Palmstammarna kläs med mängder av små lampor, stolar får tyg och servetter på sig, man smyckar med mängder av blommor och tyg. Alltihop är så vackert och jag hade gärna stått där länge och beundrat om det inte varit för alla blickar Labolina dragit åt sig. Så märker jag att hon tappat sin napp och måste gå samma väg tillbaka för att leta. 
 
De andra är klara och på väg till oss. Vi hittar nappen och går ner till vattnet. Labolina är livrädd för havet och klamrar sig fast vid oss. Vi står vid vattenkanten jag, Labolina och syster för att fotograferas när en stor våg slår emot oss. En stor pinne slår i oss och vi skriker till, ovetande till en början om vad det var vi fick på oss. Labolina får panik, om hon inte redan haft det. Stackars liten, och jag blir genomvåt. Som tur är torkar kläderna fort i detta klimat. Många av invånarna badar med sina kläder, men här i Negombo badar ingen. ksnske är inte vattnet bra? mamma har läst nått om det. Vi fotograferar och fotograferar och går sedan igenom byn.
 
Vi shoppar träfigurer och sjalar, syster och Johan köper en jättestor elefant som vi funderar över hur vi skall få med oss hem till Sverige. När jag var liten fick jag en elefant härifrån som idag står hemma i vår bokhylla. När Labolina var mindre och jag fortfarande ammade henne var det just den elefanten hon först fäste sin blick på. Nästan varje gång hon åt pratade jag om min elefant. Nu köper jag och T en elefant till vår dotter från samma land och det känns på något sätt både stort och fint. Labolina sover och vi får elefanten nerpackad.  Sedan är jag och T trötta och vill gå tillbaka till det fina hotellet för en drink och de andra hänger på. 
 
Gerard hämtar upp oss på samma plats och innan vi lämnar hotellet hinner vi se det vackra brudparet komma in.  Resan går bra, och vi får känna på stadspulsen. Tutande bilar som kör om varandra i ett rasande tempo, rasande för att vara här. 
 
Vi avslutar kvällen med middag på vårt hotell igen. Jag är skeptisk med tanke på förra middagen men den här fången får alla bra mat. Pappa säger att nu har vi lärt oss att biff, det äter vi inte här. Det lärde vi oss i och för dig förra gången också...
 
imorgon väntar en stor dag.

 

 


En vit bebis

 
Från hotellrummen ser vi vågorna rulla in på stranden som bara ligger några meter bort. Ett järnvägsspår är vad som avgränsar och vi hoppar till där vi ligger i sängen när tåget tutande rusar förbi. Stumma av förundran tittar vi på tågen med människor som kör förbi utanför vårt fönster. Tåg så fulla av människor att man hänger ut genom de öppna tågdörrarna. Att inte någon ramlar av tycks vara en ren tur.Vi äter frukost och frukten här är helt fantastisk. Papya, melon och ananasbitar smälter i våra munnar. Solen glittrar i poolen som vi nu i dagsljuset ser att hotellet har och palmer svajar sakta i den lätta havsbrisen. Härifrån är det nästan en paradisbild som visas upp, men vrider vi på våra huvud ser vi stora ruiner av överfallna hotell...


Syster går och lägger sig medan vi andra tar en tur genom stan. Värmen slår emot oss som en tjock vägg och Labolinas hår blir med äns genomvått. Hur jag än placerar oss tycks hon ständigt hamna i solen vilket gör mig stressad. Det är oerhört lätt att torka ut här. Värmen och den höga fukthaltigheten är inte att leka med och från Sverige har vi med oss ett mindre apotek med diverse vätskersättningar. Ändå är jag nog extra nojjig när det kommer till Labolina som med ord inte kan berätta om hon börjar få ont i huvudet etc. Till resevagnen har vi köpt med ett myggnät/uvskydd och det drar vi över vagnen samt hänger upp några små handfläktar som hjälper lite grann. Detta blir även ett skydd mot alla blickar, blickar på den vita bebisen.

Johan kommer. Han är trött efter en lång resa även han. Tyvärr har han inte kunnat sova något på planet och värmen samt tröttheten gör honom nästan svimmfärdig.

Vi äter på ett vackert hotell och förstummas nästan av den vackra utsikten över stad och hav. Små ekorrar springer omkring oss och Labolina skrattar åt deras små skutt och pillande med sina små framtassar. Vi tittar på ett bröllopspar som gör sig redo för sin efterfest och försöker känna lite julstämmning bland all juldekoration som hotellet tagit fram. Det känns svårt, palmer, sol och värme får oss inte riktigt i rätt julmood.

Vi promenerar genom staden och tar oss ner på stranden. Stora vågor rullar in och för med sig skräp från havets botten. Plastpåsar och annat ger ett smutsigt intryck. Vi går längs med stranden och ser oss omkring. Restauranger och små slitna skjul är vad som möter våra blickar och längre bort badar människor, människor härifrån inte turister. Mycket av det som en gång varit fint har förstörts av tsunamin som drabbade landet för ett par år sedan.

Labolina tycket sanden är otäck för att inte tala om de högt brusande vågorna som likt jättar tornar upp sig mot henne. Hon håller hårt i våra händer innan nyfikenheten tar över och hon vågar röra sig lite mer fritt. Hennes kinder är rödmosiga och svettpärlorna i hennes ansikte blänker. Invånarna fotograferar den söta lilla tjejen som springer omkring på stranden och vinkar till alla hon möter. Hon skrattar, dansar när hon hör musik och delar givmilt ut slängpussar. Jag går efter Labolina likt en svans och försöker på ett fint sätt avvisa alla händer som vill känna och klappa. Folket är förstående och backar, men det lämnar en märklig känsla inom mig. Varför de överhuvudtaget måste ta på henne och varför jag skall vara förmer och säga att de inte får...

Vi stannar till på ett hak och dricker av deras lokala öl som är riktigt god. På kvällen äter vi mat vid vårt eget hotells restaurang och killarna och mamma beställer in biff. Alla får in sina tallrikar och även om det beställt samma rätt ser pappas rätt helt annorlunda ut. Hans biff serveras i bitar medan de andra för köttet i en bit. Det är en hård sula alltsammans, de skär och skär och tuggar utan att nått händer. Vår servitör säger att pappas biff gick sönder när den skulle stekas, men så som man måste slita för att över huvudtaget kunna dela köttet har jag svårt att tro honom. Vad pappa fick på sin tallrik vill vi nog inte veta.

Säger till T senare när vi gått och lagt oss att jag hittills inte är överförtjust i landet, Labolina är så varm nästintill överhettad och att vi ska stanna på detta hotell i tre veckor... Ja det känns nästan omöjligt. Den del som är så vackert som taget från ett vykort är så liten till den del som vi i våra ögon tycker är sliten och chanserad. T tycker likadant men jag är också medveten om att jag kan komma att ändra mig. Vi har bara varit här en dag och vi är trötta.

Sängen knakar högt för varje liten rörelse som görs och madrassen är tunn men det är inget som tycks störa Labolina som snabbt somnar och snart sover vi också.


En enorm värme

Taxin skumpar fram genom gatorna och kör mer med helljus än utan, trots mötande trafik. Bilens signalljud används flitigt och inte alls så som hemma i Sverige. På tio minuter har taxichauffören använt sin tuta mer än vad jag använt tutan i hela mitt liv.
 
Någon bilbarnstol har vi inte brytt oss om att släpa med oss. Hur och var skulle den ha fått plats?!? Kanske är vi oansvariga? Men detta var ett val vi gjorde redan för länge sedan och nu sitter vi här i taxin och håller hårt i det mest dyrbara vi har. Det går faktiskt över förväntan, Labolina sover gott under den tiden taxituren tar och vi ångrar inte vårt beslut om att lämna stolen hemma. 
 
Det är fortfarande mörkt ute men tidig morgon och trafiken har redan börjat komma igång. Vi kör genom ett mörkt land och jag har svårt att få någon uppfattning av vad det är vi passerar. Hur landet ser ut är i mörkret omöjligt att se men jag anar.
 
Så berättar taxichauffören att vi kört in i det område där vårt hotell skall ligga. Jag hör hur mamma drar små andetag där i sätet bredvid mig. Hon mumlar nått om: vart är det vi hamnat? Och av hennes röst att döma låter hon inte helt nöjd.
 
Taxin svänger av på en smal gata och sen ytterligare in på ännu en. Vart är det vi hamnar? Mumlar mamma på... Är det här vi skall bo? Nä... Nä nu går jag snart ur... Hon låter lite stressad, trött och kanske rädd? och det smittar självklart av sig. Jag tittar ut genom mörkret och håller lite extra hårt i Labolinas varma kropp. Ett par vildhundar strosar omkring på den mörka gatan som plötsligt lyses upp av en snabbt passerande bil. Taxin guppar över en hel del små farthinder och stannar utanför en svart grind. Tutan låter genom den mörka natten och en man kommer snart fram och öppnar åt oss. Utanför vår taxi är det fullt av ljud. Är det apor som skriker? Fåglar? Kackerlackor, låter de? Vinden som sveper förbi är varm och skön och snön som vi lämnade hemma med kylan känns långt bort och inte det minsta efterlängtad.
 
Jag tittar upp i ett enormt träd, ja i mörkret ser det enormt ut, men någon apa kan jag i alla fall inte urskilja. Spanar efter hundarna som tycks ha försvunnit och undrar lite i panik. Är detta verkligen mitt ursprungsland? Det ser helt förstört ut och inte alls som på de bilder där ett nästintill paradis visas upp.
 
Väskor släpas in i hotellets reception och vi får snart hjälp. Egentligen är inchekningen klockan tolv men vi får tillgång till rummen med en gång. Vi frågar vart vår taxi tog vägen, men det verkar inte någon på detta hotellet veta. 
 
Mannen som hjälpt oss checka in oss måste titta på min bokning och visa denna för en kille som tydligen fortfarande sover. Varför vet jag inte men följer med och visar upp min bokning som jag har på mailen. Han sticker ut ett nyvaket huvud genom ett fönster och ger oss klartecken samt frågar om taxin som uteblev. Ringde vi hotellet? Ja. Mailade vi? -- Ja... Hm, ja det var ju märkligt men någon taxi kom aldrig idag, svarar han. Tänker att det mannen just berättar, det visste vi ju. Vi undrade ju varför. Någon förklaring eller ursäkt utesluts och vi går trötta upp på våra rum. 
 
Vi har fått tre rum som är ganska små och mamma tycker att det är småäckligt. Vi andra är mer tysta, men visst tycker vi detsamma.Kanske är det för att jag är så trött, men jag bryr mig inte. Inför den här resan är det så mycket känslor och tankar, mer än jag velat erkänna för mig själv och jag är helt slut. Att badrummet är i sämre skick lyckas jag blunda för och de små djuren som kryper omkring kan väl knappast vara farliga. Mindre än myror är de och blundar jag syns de inte alls. 
 
- Om vi betalt mer hade vi fått bättre standard, hör jag mig själv säga fast det är så olikt mig att säga något sådant att jag verkligen undrar om det är jag som säger det. Vi ville ju ha nått i detta område till ett ok pris för att ev kunna flytta runt, men ändå ha detta som bas. Och visst var det så vi sa, men det vill vi knappt kännas vid där vi nu står i ett litet rum på andra sidan jorden där fräsch inte äns går att stava till.  Det är väl en sak att säga, en annan sak att göra...
 
Men Labolina är pigg, hon har ju sovit mer och lite därtill. Så någon sömn blir det inte. Jag ligger där och blundar medan T går omkring och gör jag vet inte vad och Labolina ligger, går, står, klättrar på mig. Syster ligger också i vår säng och vi skrattar åt Labolina som gör sig till. 
 
Klockan har blivit sju och om en halv timme är det frukost och senare kommet Johan, systers sambo, med flyget.

En resa tillbaka, 26 år sedan sist

bild: kristianstadsbladet.se 

 
Vägen fram till bagagebanden är inte helt självklar och jag hinner tänka många tankar innan vi är framme. Tar tag i systerysters arm och säger att tänk här har vi gått förut, för många år sedan men det är inget någon av oss kan ha något minne av. 
 
Vi blir stannade i passkontrollen och en man går iväg med Labolinas pass. Där står vi, fem vuxna och en bebis och vet inte vad som händer. Försöker fråga mannen bakom disken men han bara dirigerar oss att ställa oss att vänta. Jag och T börjat bli oroliga, varför just Labolinas pass? Vad är det de gör med passet och varför? Efter ett bra tag är mannen tillbaka med passet och vi får gå vidare utan några svar på varför vi fått vänta. T är orolig och bara på den här korta stund vi varit i landet har vår ljusa flicka dragit många blickar till sig.
 
Vi växlar till oss pengar för landets valuta rupies/LKR, som vi inte kunnat göra hemma i Sverige. Nej, deras valuta får man lösa sig till på plats. Därefter är det tänkt att vi med en föreställd taxi skall ta oss till hotellet, men ingen taxi kommer. Vi står där bland alla lankeser och blir av vakter beordrade att flytta oss åt sidan hela tiden för att inte vara i vägen för nykomna resenärer. 
 
Klockan har snart passerat 04:20 och vi är alla trötta efter en lång resa, trots att vi sovit på planet. Labolina känns tung på min arm och vagnarna med alla väskor är stora och otympliga. Till slut beställer vi en ny taxi som kommer på bara några minuter och vi är åter på väg.

En lång flygtur - uppdelad i två

bild: seatplans.com

Planet är stort och jag hamnar med Labolina där det finns plats för baskets - små korgar som små barn kan sova i så att mamman/pappan slipper sitta med barnet i knät hela tiden. Vår lilla tjej är nästan för stor för korgen, men med fötterna utanför går det bra.

Det börjar bra med att hon trycker ut en smoothie över både henne och mig. Jag får ett extra säte på mig avsett för bebisar och jag drar in lukten från Labolinas hår. Hon skrattar gurglande och busar med en liten pojke och hans mamma som har platsen bredvid oss. Rasmus heter pojken och kommer från Danmark och mamman har tidigare bott på SriLanka. Nu skall de, liksom vi, åter besöka landet. Men planet har knappt hunnit lyfta innan Labolina sover igen. Jag somnar också fort, men precis innan ögonen stängs kommer jag på att min mobil ligger i en väska någonstans, påslagen...

Vaknar gör jag när det är dags för mat och då vaknar även Labolina. Typiskt, hinner jag tänka för även om jag är liten till växten är platsen i ett flygplan minimal. Men det går bra, under bordet klämmer vi ner oss och äter av den goda flygplansmaten.

Sedan är det dags för toalettbesök meddelar Labolina. Urk på en liten flygplanstoalett? T är inte direkt till min hjälp... Men ändå, tänk hon är ett år och oftast säger till när det är dags och att hon går på toaletten! Jag är själv imponerad och ända sedan i våras då hon började använda toaletten har människor runt omkring oss knappt trott att det är sant. Funderar på hur det ska gå med just toalettbesöken på den här resan...

Flygturen passerar med ett snabbt stopp i Doha där vi byter till planet som ska ta oss till SriLanka. Ett mindre plan än det första men ändå med bättre komfort. Den här gången hamnar hela resesällskapet tillsammans. Labolina sover mestadels och däremellan målar vi på en ritplatta som är en gåva från planet. Bäst är nog pappa, min pappa, på att måla bilder som underhåller vår lilla resetjej. Labolina skrattar och charmar flygpersonalen, som verkligen gör sitt yttersta för att även göra den här resan behaglig.

Vi dricker vin, somnar gott och vaknar när det nästan är dags att landa.


En tripp till Köpenhamns flygplats - Kastrup

Bild: oreseundsbron.se
 
T frågar om jag orkar köra en bit och så håller vi på. En kör så länge den orkar innan ögonen nästan slår ihop medan den andra sover och så håller vi på. 
 
Tröttheten ramlade över oss båda när vi efter att ha kört en bit kom på att vi glömt två viktiga saker till Labolina och det bara var och vända om. Klockan hann passera 04 innan vi kom iväg och ingen av oss hade hunnit blunda en enda minut. Labolina sov hela tiden och vaknade knappt när vi bar in henne i bilen. Lilla gumman - om hon bara visste vad som väntade henne med flygtur och allt... Ja tänk om vi kunde veta vad som skulle komma.
 
Det är med både glädje och lättnad vi kör över Öresundsbron, tänk att Köpenhamn ligger oss så nära! 
 
Resan har hittills gått bra men oj vad trötta vi är efter att ha jagat minuter längs med vägen. Framme vid ingången passar Labolina på att vakna efter att ha sovit hela vägen och vi är två trötta föräldrar som är extra tacksamma för att just vår Labolina är så "lätt" att ha att göra med. Får man känna så?!? 
 
Klockan är strax efter åtta och vi möter vi upp resten av vårt resesällskap som redan varit på plats ett bra tag. Snart lyfter vi.
 

En salig röra

Mitt hjärta slår på ett konstigt sätt och jag försöker förstå mina tankar som far hit och än dit. Inför den här resan var min plan att ha packat klart innan natten för avfärd så som jag brukar göra och visst började jag innan... 
 
Trodde mig vara färdig och hade lagt fram allt det jag under tre veckor trodde mig behöva - plus lite, ja kanske till och med mycket mer. Men sen när allt skulle ner i min väska, samma väska som jag alltid brukar använda mig av när jag reser, fick jag knappt ner mina saker. Insåg att Labolinas all mat, blöjor, leksaker och kläder  skulle aldrig få plats! Jag som alltid sagt att det inte är några problem att resa med småbarn... Nu står vi här och vet knappt ut eller in. 
 
Så det blev en tur in till torp dagen innan avfärd för att köpa ny väska plus det där andra som jag insåg att vi glömt att tänka på.
 
Men här stod jag nu och försökte strukturera upp min och min lilla familjs saliga röra till packning samtidigt som jag drog mig i håret och svor över att jag återigen var ute i sista stund. Nog för att jag var klar med mitt men alla Labolinas saker som låg överallt!! Hur skulle vi få plats utan att överskrida vår maxvikt på resväskorna?
 
Tiden tycks rusa fram och hur vi än packar är det ständigt nått kilo för mycket. Vi packar om på nytt och väger utan bättre resultat. Försöker räkna efter när vi  måste åka för att hinna med flyget från Kastrup och känner hur stressen blir jobbigt påtaglig. Innan Labolina kom till oss kände jag aldrig av stress, utan kunde lugnt fokusera. Nu vet jag inte vad som hänt. Allt känns plötsligt oerhört dåligt genomtänkt och jag försöker andas lugnt när jag samtidigt tittar på vår dotter som lugnt ligger och sover i sin säng. Klockan har passerat 02:00 men trots det känner jag mig inte det minsta trött, tack och lov!

En spännande resa, utöver det vanliga

En liten Johanna, år 1983

 

Ja här sitter jag, dricker glögg och lyssnar på musikhjälpen. Samtidigt som jag klipper och klistrar in fotografier som sedan skall resultera i en fotobok. En bok om mig och mitt liv. En bok om vem jag var och vem jag blev. En bok om dåtid men mest om nutid. En bok till mina släktingar...


Imorgon är det dags. Hur kommer mötet bli den biologiska släkten bli? Ingen som vet och stundtals ligger mina känslor utanpå kroppen och jag får nypa mig i armen för att fatta att detta - det är på riktigt och det är nu. 


En fotografering inför årets julkort

Ja vad säger man?!? De små är charmiga att man kan skratta så mycket att magmusklerna får sig en rejäl omgång.

Labolina ställde mer än gärna upp på det jag bad henne göra...
- Kan du sätta dig här så jag kan få ta ett kort på dig? (Egentligen menade jag typ 100 kort:-)

Hon gick dit jag bad, men så fort kameran kom upp skulle hon fram och se på bilden. Jag försökte så gott jag kunde, förklara för min ett åriga dotter att hon måste stanna på stället mer än en sekund så att jag hinner fotografera. Annars blir det ingen bild!

Ja och vad blev det? Skratt och en mysig smått galen stund.


RSS 2.0