Telefonmodell senare som fungerar utmärkt, till skillnad från alla våra smarta telefoner.
 
På hotellrummet sitter pappa och knappar in telefonnumer till vår chaufför Gerhard och jag sitter brevid och försöker samla mina tankar. Fram tills nu har jag varit så lugn när det kommer till allt vad släktingar heter, ja näst intill konstigt lugn. Men här sitter vi nu och när jag förstår att pappa har fått kontakt slår mitt hjärta några extra slag. Vi är här och just nu håller vi på att planera ett möte med mig biologiska mamma som för stunden befinner sig några timmar bort. Ja den tanken är ju lite svindlande...
 
Pappa ger Gerhard min biomammas telefonnummer och vi ger honom instruktioner om vad vi vill att han skall säga, allt så tydligt som möjligt för att inga missförstånd skall kunna uppstå. Att ringa och prata själva med henne har jag försökt, men det är alltid något som krånglar vilket gör det svårt att förstå varandra. Det kan vara pengar som är slut på kortet, dålig mottagning eller språket som inte räcker till... Så lägger pappa på luren och vi sitter i där i det svala rummet och väntar på att han skall ringa upp oss igen. En väntan som väl egentligen inte alls är särskillt lång, men som där och då känns som en evighet. Så äntligen hörs den konstiga kinseiska rösten som välkomnar oss till kinaresturangen, den konstigaste ringsignal som mamma valt att ha på den här telefonen.
 
Gerhard säger att han fått kontakt med min biomamma och att han skall hämta upp oss vid vårt hotell i morgon bitti. Han kommer ta oss till ett torg och när vi är där skall min biomamma guida oss till sitt hem som ligger i närheten.
 
Jag kramar pappas hand och tackar honom för att han gjorde samtalet. Min mage är lite orolig och när vi lägger oss berättar jag om mina känslor för T. Han tycker inte alls att det är något konstigt, tvärtom säger han, tänk om du varit helt oberörd Johanna - det hade varit konstigt. Men vid ett torg? Kommer hon vara där? Skall mitt första möte med henne bli när jag kommer med Gerhards buss? Skall hon hoppa in där i bussen där och vad då? Det här känns ju jättekonstigt! Hur gör man "sånt här"? Det ordnar sig säger T och lugnar mig med att faktiskt lyssna på hur jag vill att det skall bli. Detta är på mina villkor, ingen annans! Vi somnar med Labolina emellan oss och jag är så oerhört glad att hon är med oss på denna resa. Labolina är den bästa medicin mot fjärilar i magen!

En märklig känsla! del 2

Sri Lanka En kommentar
Telefonmodell senare som fungerar utmärkt, till skillnad från alla våra smarta telefoner.
 
På hotellrummet sitter pappa och knappar in telefonnumer till vår chaufför Gerhard och jag sitter brevid och försöker samla mina tankar. Fram tills nu har jag varit så lugn när det kommer till allt vad släktingar heter, ja näst intill konstigt lugn. Men här sitter vi nu och när jag förstår att pappa har fått kontakt slår mitt hjärta några extra slag. Vi är här och just nu håller vi på att planera ett möte med mig biologiska mamma som för stunden befinner sig några timmar bort. Ja den tanken är ju lite svindlande...
 
Pappa ger Gerhard min biomammas telefonnummer och vi ger honom instruktioner om vad vi vill att han skall säga, allt så tydligt som möjligt för att inga missförstånd skall kunna uppstå. Att ringa och prata själva med henne har jag försökt, men det är alltid något som krånglar vilket gör det svårt att förstå varandra. Det kan vara pengar som är slut på kortet, dålig mottagning eller språket som inte räcker till... Så lägger pappa på luren och vi sitter i där i det svala rummet och väntar på att han skall ringa upp oss igen. En väntan som väl egentligen inte alls är särskillt lång, men som där och då känns som en evighet. Så äntligen hörs den konstiga kinseiska rösten som välkomnar oss till kinaresturangen, den konstigaste ringsignal som mamma valt att ha på den här telefonen.
 
Gerhard säger att han fått kontakt med min biomamma och att han skall hämta upp oss vid vårt hotell i morgon bitti. Han kommer ta oss till ett torg och när vi är där skall min biomamma guida oss till sitt hem som ligger i närheten.
 
Jag kramar pappas hand och tackar honom för att han gjorde samtalet. Min mage är lite orolig och när vi lägger oss berättar jag om mina känslor för T. Han tycker inte alls att det är något konstigt, tvärtom säger han, tänk om du varit helt oberörd Johanna - det hade varit konstigt. Men vid ett torg? Kommer hon vara där? Skall mitt första möte med henne bli när jag kommer med Gerhards buss? Skall hon hoppa in där i bussen där och vad då? Det här känns ju jättekonstigt! Hur gör man "sånt här"? Det ordnar sig säger T och lugnar mig med att faktiskt lyssna på hur jag vill att det skall bli. Detta är på mina villkor, ingen annans! Vi somnar med Labolina emellan oss och jag är så oerhört glad att hon är med oss på denna resa. Labolina är den bästa medicin mot fjärilar i magen!
Det blir en dag på stranden
Morgnarna drar förbi
Vi sjunker ner i sanden
Låter dagen få bli som den blir
Det kanske blir en lunch i skuggan
En siesta, vad vet jag?
Det blir säkert ändrade planer
Hur som helst, det blir nog bra...
- ref. ur Tomas Ledins En dag på stranden.
 
När jag kommer ner med Labolina till hotells lobby där resten av familjen redan sitter denna morgon får jag höra att vår chaufför Gerhard varit där. Tidigt kom han och lämnade en påse full av aloverablad till killarna i vårt sällskap som trots solskyddsfaktor och skugga lyckats bränna upp sig. Den svala kräm som man får om man delar på bladen skall fungera som aftersun och svalka den svedda huden, har vi lärt oss efter vårt besök i Simons örtagård. Under resan igår måste han lagt märke till solbrännan och funderat ut vad som kan hjälpa. Små saker likt detta är för mig så oerhört tacksamt! Hjälp från oväntat håll som på något sätt känns så osjälviskt ser och märker man alldeles för lite av idag. En hand som oväntat räcks ut, ja man kan nästan bli lite misstänksam och fundera på vad handen förväntar sig tillbaka... för inte kan det väl vara så att någon gör något fint, bara för att? Nej, att det blivit så känns ledsamt och just därför blir jag så förvånad och nästan lite lycklig över denna lilla fina gest. Så snäll han är "vår" chaufför...
 
Solen står redan högt på himlen och vi bestämmer oss för att göra absolut inget och bara ha vad vi bland annat är där för - semester. Pappa tycker att vi skall ta oss bort till finhotellet Mount Lavinia hotell och kolla in deras strand vilket vi efter ännu en god frukost gör. Bara på den korta promenaden bort blir vi fuktiga i värmen och Labolinas hår krullar sig runt det lilla huvudet. Bakom sitt solskydd i vagnen sitter hon alldeles tyst och tittar ut genom nätet. Ibland kommer en liten sko ut som jag försiktigt pillar in igen, vill inte att hon också skall bränna sig. 
 
Efter att ha passerat alla taxibilar och bussar utanför hotellets egna parkering och tagit oss igenom hotellet är vi framme vid stranden. En vy möter oss som taget från ett underbart vykort fotograferat ifrån paradiset. Parasoller och solstolar, personal som gör sitt för att gästerna skall trivas, matställen, strand, palmer och brusande vågor som rullar in från det oändliga havet. Vi slår oss ner i stolarna i skuggan efter att ha burit en sovandes Labolina i vagnen. Svalkande drinkar svalkar våra varma kroppar och vi njuter.  Jag har under den här resan tagit med mig, inte mindre än fyra böcker! När läste jag en bok senast? Alltså inte en ljudbok utan en "riktig" bok... nej jag minns verkligen inte. Men när jag fått upp en av de böcker som jag tagit med mig till stranden så känns det inte alls lockande att läsa. Istället sluter jag mina ögon och lyssnar till det sövande ljudet av stillhet och ro.
 
När jag vaknar är T och pappa borta och Labolina sover fortfarande. Väcker Syster och ber mamma passa Labolina medan vi går ner för att skölja av oss, Johan sover gott. 
 
Här är stranden ren från skräp till skillnad från den stranden på andra sidan hotellet, och en badvakt sitter och spanar ut på de badandes. Idag är det röd/gul flagg och vågorna är ibland läskigt stora och kraften som blir när de rullar ut mot havet igen är oväntat stark. Är jag inte beredd slås jag runt av krafterna och vet knappt vad upp eller ner är. Vid ett tillfälle åker min bikini av och där står jag för en sekund och vill typ sjunka genom sanden. Låta någon våg svepa med mig... Men det är väl ändå tur att det är vid just tillfällen som detta då man snabbt handlar och innan jag nog riktigt själv förstår har jag knutit på mig min bikini igen. Inte kan väl någon sett vad som hände på denna korta stund? Syster som själv simmade runt i vågen säger att hon inget sett.
 
Vi skymtar T och pappa komma gåendes längs stranden och när de når vattenbrynet går vi dem till mötes. T är orolig, han och pappa har varit på tur och besök sköldpaddor och vid besöket blev han bjuden på kokosmjölk direkt ur skalet. Då han inte ville ha mer skickades skalet vidare till någon annan... Det är inte så mycket att göra åt, faran om det skulle vara någon fara är redan gjord. Men ändå går han omkring och spottar. Sköldpaddorna var i alla fall en upplevelse att se, berättar han och jag önskar att vi också skall få se dem någon dag. Att T nämner att han såg mig tappa bikini är något jag förtränger! Har han sett har ju fler...
 
Vi har en härlig dag. Solen är framme ibland och skyms ibland av moln, men det är en behaglig värme som omger oss. Vi är på stranden, dricker goda drinkar och äter god stark mat. Badar/läser och spelar spel och umgås - semester när det är som allra allra bäst. Idag är extra noga med solskyddsfaktorn. Labolina håller sig tryggt på avstånd från båda hav och sand. Inget av detta tycks falla henne i smaken, inte än i alla fall.

En riktig semester del 1

Sri Lanka Kommentera
Det blir en dag på stranden
Morgnarna drar förbi
Vi sjunker ner i sanden
Låter dagen få bli som den blir
Det kanske blir en lunch i skuggan
En siesta, vad vet jag?
Det blir säkert ändrade planer
Hur som helst, det blir nog bra...
- ref. ur Tomas Ledins En dag på stranden.
 
När jag kommer ner med Labolina till hotells lobby där resten av familjen redan sitter denna morgon får jag höra att vår chaufför Gerhard varit där. Tidigt kom han och lämnade en påse full av aloverablad till killarna i vårt sällskap som trots solskyddsfaktor och skugga lyckats bränna upp sig. Den svala kräm som man får om man delar på bladen skall fungera som aftersun och svalka den svedda huden, har vi lärt oss efter vårt besök i Simons örtagård. Under resan igår måste han lagt märke till solbrännan och funderat ut vad som kan hjälpa. Små saker likt detta är för mig så oerhört tacksamt! Hjälp från oväntat håll som på något sätt känns så osjälviskt ser och märker man alldeles för lite av idag. En hand som oväntat räcks ut, ja man kan nästan bli lite misstänksam och fundera på vad handen förväntar sig tillbaka... för inte kan det väl vara så att någon gör något fint, bara för att? Nej, att det blivit så känns ledsamt och just därför blir jag så förvånad och nästan lite lycklig över denna lilla fina gest. Så snäll han är "vår" chaufför...
 
Solen står redan högt på himlen och vi bestämmer oss för att göra absolut inget och bara ha vad vi bland annat är där för - semester. Pappa tycker att vi skall ta oss bort till finhotellet Mount Lavinia hotell och kolla in deras strand vilket vi efter ännu en god frukost gör. Bara på den korta promenaden bort blir vi fuktiga i värmen och Labolinas hår krullar sig runt det lilla huvudet. Bakom sitt solskydd i vagnen sitter hon alldeles tyst och tittar ut genom nätet. Ibland kommer en liten sko ut som jag försiktigt pillar in igen, vill inte att hon också skall bränna sig. 
 
Efter att ha passerat alla taxibilar och bussar utanför hotellets egna parkering och tagit oss igenom hotellet är vi framme vid stranden. En vy möter oss som taget från ett underbart vykort fotograferat ifrån paradiset. Parasoller och solstolar, personal som gör sitt för att gästerna skall trivas, matställen, strand, palmer och brusande vågor som rullar in från det oändliga havet. Vi slår oss ner i stolarna i skuggan efter att ha burit en sovandes Labolina i vagnen. Svalkande drinkar svalkar våra varma kroppar och vi njuter.  Jag har under den här resan tagit med mig, inte mindre än fyra böcker! När läste jag en bok senast? Alltså inte en ljudbok utan en "riktig" bok... nej jag minns verkligen inte. Men när jag fått upp en av de böcker som jag tagit med mig till stranden så känns det inte alls lockande att läsa. Istället sluter jag mina ögon och lyssnar till det sövande ljudet av stillhet och ro.
 
När jag vaknar är T och pappa borta och Labolina sover fortfarande. Väcker Syster och ber mamma passa Labolina medan vi går ner för att skölja av oss, Johan sover gott. 
 
Här är stranden ren från skräp till skillnad från den stranden på andra sidan hotellet, och en badvakt sitter och spanar ut på de badandes. Idag är det röd/gul flagg och vågorna är ibland läskigt stora och kraften som blir när de rullar ut mot havet igen är oväntat stark. Är jag inte beredd slås jag runt av krafterna och vet knappt vad upp eller ner är. Vid ett tillfälle åker min bikini av och där står jag för en sekund och vill typ sjunka genom sanden. Låta någon våg svepa med mig... Men det är väl ändå tur att det är vid just tillfällen som detta då man snabbt handlar och innan jag nog riktigt själv förstår har jag knutit på mig min bikini igen. Inte kan väl någon sett vad som hände på denna korta stund? Syster som själv simmade runt i vågen säger att hon inget sett.
 
Vi skymtar T och pappa komma gåendes längs stranden och när de når vattenbrynet går vi dem till mötes. T är orolig, han och pappa har varit på tur och besök sköldpaddor och vid besöket blev han bjuden på kokosmjölk direkt ur skalet. Då han inte ville ha mer skickades skalet vidare till någon annan... Det är inte så mycket att göra åt, faran om det skulle vara någon fara är redan gjord. Men ändå går han omkring och spottar. Sköldpaddorna var i alla fall en upplevelse att se, berättar han och jag önskar att vi också skall få se dem någon dag. Att T nämner att han såg mig tappa bikini är något jag förtränger! Har han sett har ju fler...
 
Vi har en härlig dag. Solen är framme ibland och skyms ibland av moln, men det är en behaglig värme som omger oss. Vi är på stranden, dricker goda drinkar och äter god stark mat. Badar/läser och spelar spel och umgås - semester när det är som allra allra bäst. Idag är extra noga med solskyddsfaktorn. Labolina håller sig tryggt på avstånd från båda hav och sand. Inget av detta tycks falla henne i smaken, inte än i alla fall.
Bild:slresults.blogspot.se
 
Utanför butiken står vakter och dirigerar trafiken men Gerhard snackar sig till att få köra ända fram till dörren där han låter oss stiga in i bussen. Ett regn har börjat falla och det känns både lyxigt och skönt att ha en chaufför som verkligen gör sitt bästa för oss. 
- Happy? frågar han och vi nickar alla. Nöjda och glada efter några timmars shopping. Labolina letar efter mitt öra och somnar snart i min famn.
- Happy, säger pappa. Men vi är inte färdiga ännu. 
Åh, jag sitter där bak i bussens säte och myser. Tänk vad bra vi har det, familjen tillsammans och alla är på gott humör. Knasigt det där egentligen, hur shopping kan göra oss människor så lyckliga? Men det är i alla fall ett faktum.
 
Nästa stopp blir på odel - Sri Lankas motsvarighet till NK. Regnet fullkomligt öser ner och trots att Gerhard lämnar av oss så nära ingången han bara kan och vi springer in, ja trots det blir vi blöta. Men i värmen gör det inget och vi bestämmer oss för lunch innan fler inköp görs.
 
Kanske äter jag den godaste hamburgare jag någonsin ätit. Så stark att svetten lackas i min panna men smaken är en njutning som gör att jag glömmer tid och rum. 
- Starkt eller? frågar T och skrattar åt mig där jag i värmen sitter och torkar mitt ansikte. Fläktarna i taket tycks inte vara till någon som helst hjälp för mig coh jag sväljer stora klunkar av det svala vattnet. T och de andra har köpt andra rätter och Syster njuter hon också av någon gryta. Pappa är kanske den som är minst nöjd med sin mat även om den är helt ok så är det väldigt lite, men när han får smaka Syster gryta går han och beställer en likadan.
 
Så blir det några timmar shopping till och Labolina får ett leksaksflygplan av en snäll varuhustomte. Med stora runda ögon tar hon tacksamt emot det lilla pryl han räcker fram till henne. Sedan håller hon hårt, hårt i sitt plan. Jag undrar om hon kan göra någon koppling med de plan vi sett på flygplatserna... Kanske inte, men vem vet.
 
Jag och Syster köper nyårsklänningar efter att T har övertalat mig att faktiskt köpa den. Likadana är de och vi tycker att vi påminner om någon grekisk gudinna. Mamma hittar fina saker och killarna gör ännu fler skjortfynd. Det är som sagt roligt att handla och när man går runt med känslan av att man gör fynd kan man väl inet låta bli att småle.
 
Gerhard hämtar upp oss och frågar återigen om vi haft en lyckad dag och vi svarar att det har vi verkligen! Strax innan vi åter är framme vid hotellet frågar han hur vi har det med frukt och vatten? Vill vi att han stannar vid en matbutik så vi kan köpa med oss? Tacksamt tar vi emot erbjudand och köper med oss diverse provianter. Vad härligt att han gör detta för oss, nu slipper vi släpa på de tunga stora vattenfyllda flaskorna. 
 
Väl hemma i Mount Lavina tar vi oss till La Rambla och senare en skön promenad för i den sena natten. Det är fortfarande varmt ute trots att klockan är mycket och vi njuter verkligen av att gå lättklädda och känna de ljumma vindarna smeker våra kinder. Senare när vi ligger nedbäddade i våra sängar pratar vi om vår chaufför. Om hur konstigt vi först tyckte det var att han höll sig så nära oss, men att vi senare såg det som en stor fördel.

Odel - Sri Lankas motsvarighet till NK, del 2

Sri Lanka Kommentera
Bild:slresults.blogspot.se
 
Utanför butiken står vakter och dirigerar trafiken men Gerhard snackar sig till att få köra ända fram till dörren där han låter oss stiga in i bussen. Ett regn har börjat falla och det känns både lyxigt och skönt att ha en chaufför som verkligen gör sitt bästa för oss. 
- Happy? frågar han och vi nickar alla. Nöjda och glada efter några timmars shopping. Labolina letar efter mitt öra och somnar snart i min famn.
- Happy, säger pappa. Men vi är inte färdiga ännu. 
Åh, jag sitter där bak i bussens säte och myser. Tänk vad bra vi har det, familjen tillsammans och alla är på gott humör. Knasigt det där egentligen, hur shopping kan göra oss människor så lyckliga? Men det är i alla fall ett faktum.
 
Nästa stopp blir på odel - Sri Lankas motsvarighet till NK. Regnet fullkomligt öser ner och trots att Gerhard lämnar av oss så nära ingången han bara kan och vi springer in, ja trots det blir vi blöta. Men i värmen gör det inget och vi bestämmer oss för lunch innan fler inköp görs.
 
Kanske äter jag den godaste hamburgare jag någonsin ätit. Så stark att svetten lackas i min panna men smaken är en njutning som gör att jag glömmer tid och rum. 
- Starkt eller? frågar T och skrattar åt mig där jag i värmen sitter och torkar mitt ansikte. Fläktarna i taket tycks inte vara till någon som helst hjälp för mig coh jag sväljer stora klunkar av det svala vattnet. T och de andra har köpt andra rätter och Syster njuter hon också av någon gryta. Pappa är kanske den som är minst nöjd med sin mat även om den är helt ok så är det väldigt lite, men när han får smaka Syster gryta går han och beställer en likadan.
 
Så blir det några timmar shopping till och Labolina får ett leksaksflygplan av en snäll varuhustomte. Med stora runda ögon tar hon tacksamt emot det lilla pryl han räcker fram till henne. Sedan håller hon hårt, hårt i sitt plan. Jag undrar om hon kan göra någon koppling med de plan vi sett på flygplatserna... Kanske inte, men vem vet.
 
Jag och Syster köper nyårsklänningar efter att T har övertalat mig att faktiskt köpa den. Likadana är de och vi tycker att vi påminner om någon grekisk gudinna. Mamma hittar fina saker och killarna gör ännu fler skjortfynd. Det är som sagt roligt att handla och när man går runt med känslan av att man gör fynd kan man väl inet låta bli att småle.
 
Gerhard hämtar upp oss och frågar återigen om vi haft en lyckad dag och vi svarar att det har vi verkligen! Strax innan vi åter är framme vid hotellet frågar han hur vi har det med frukt och vatten? Vill vi att han stannar vid en matbutik så vi kan köpa med oss? Tacksamt tar vi emot erbjudand och köper med oss diverse provianter. Vad härligt att han gör detta för oss, nu slipper vi släpa på de tunga stora vattenfyllda flaskorna. 
 
Väl hemma i Mount Lavina tar vi oss till La Rambla och senare en skön promenad för i den sena natten. Det är fortfarande varmt ute trots att klockan är mycket och vi njuter verkligen av att gå lättklädda och känna de ljumma vindarna smeker våra kinder. Senare när vi ligger nedbäddade i våra sängar pratar vi om vår chaufför. Om hur konstigt vi först tyckte det var att han höll sig så nära oss, men att vi senare såg det som en stor fördel.