En dag med eftertanke

Hotellet Mount Lavinia kunde vi se från vårt hotell.
 
Gårdagens färd tog hårt på oss, både positivt och negativt. Att åka så länge i en varm van har gjort oss trötta. I tidningarna kan vi se bilder av all skada nattens regn gjort. Hus har blivit förstörda och människor tvingas söka skydd, vägar som en gång funnits har spolats bort. Det är kopiösa mängder vatten som kommit och när vi ser dessa vattenbilder är vi tacksamma att vi kom fram till vårt hotell utan några större problem!
 
Vi pratar om gårdagen, om vår bussfärd, om Malika som väl inte var den bästa på att just tolka. I våra ögon och öron var det mest som att hon pratade med var och en av tvillingparet och sedan inte helt översatte så som vi är vana vid att en tolk arbetar. Hon blev så uppslukad av systers och Roshans historia att vi tror att hon lite glömde bort sin roll i det hela - att just översätta. När Syster bad henne fråga och säga saker till Roshan tyckte hon att det inte behövdes, ifrågasatte och sa det hon själv ville. Men å andra sidan, vem skulle inte bli berörd av ett sådant möte som skedde igår? T sa till mig innan vi la oss igår, att då vi satt vid bordet där i en skola i Mathara, och fick höra att systers biologiska mamma levde och befann sig på en plats dit vi kunde ta oss för att träffa henne... Ja då blev han tagen av situationen och var tvungen att vända blicken nedåt för att inte visa sina tårfyllda ögon. 
 
Jag kramar om tjejen bredvid mig, hon jag alltid känt som min lillasyster. Tjejen som jag bett om hjälp när jag mest behövt det, hon som jag varit vansinnig på för konstigheter jag tyckt att hon gjort, den mest drivna och engagerade person jag känner, en lillasyster som i mina ögon och i mitt hjärta är den finaste lillasyster man kan ha.
 
Det där med kärlek är konstigt egentligen, det finns små många olika sorters kärlek. Som kärleken till sin familj, som väl borde vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. Kärleken till sin mamma, till sin pappa och till sina eventuella syskon och andra släktingar. Sedan kärleken när man träffar någon som kan få äns hjärta att slå dubbla slag och skapa fjärilar i magen. En människa som gör än darrig i benen och hjärtat alldeles varmt. Sedan, när man kan tror att det knappt kan finnas nått finare får man en Labolina och kärleken till sitt barn är för mig så stor att det inte går att sätta ord på det, hur jag än försöker. Ett barn blir verkligen grädden på moset! Och att ha med Labolina under gårdagens möte var nog bra för oss alla. Kanske gjorde det mötet lite lättare? Ett barn är oftast så välkomnande och när man inte talar varandras språk kan barnet, men sitt eget språk, bli en länkande länk. Roshan sträckte flera gånger fram sina mörka armar mot Labolina och vinkade och log mot henne så att alla hans vita tänder lyste. Labolina var till en början reserverad mot den okända mannen men log glatt tillbaka och vinkade efter ett tag.
 
Vi bestämmer oss för en lugn dag och tar god tid på oss med frukost och morgonbestyr innan vi har packat ihop oss och går ner på stranden som bara ligger ett par meter ner.  Vi bär vagnen och sätter och vid ett par solstolar och dricker öl och vatten. Killarna badar, jag och syster är fundersamma över att klä av oss... det är inte många turister på strander och här badar man med kläder på. Killarna kommer upp och säger att det var riktigt skönt att svalka sig. Mamma är också osäker, men har i alla fall varit smart och tagit med sig en baddräkt, vi andra två har endast bikini. Till slut blir värmen outhärdlig och vi skyndar oss ner i det svalkande vattnet och struntar i de blickar våra lättklädda kroppar får. Hade jag varit ensam hade jag aldrig badat, men nu är vi flera. Vågorna är stora och havet är salt, ett brusande härligt ljud fyller mina öron. Tittar upp på T, Johan, Pappa och vagnen som står uppe på stranden bland palmer likt ett vykort och jag tänker att bättre än så här blir det knappast. Tyvärr är det mycket skräp i vattnet, plastpåsar och annat far fram och tillbaka i vågorna och drar mot våra ben, men förutom det - ja då är det perfekt. Solen går i moln, vi ligger i solsolarna och har semester och det känns alldeles fantastiskt. Jag sms´ar med min biologiska mamma och min brors fru om när och vart vi skall ses. Vet inte om jag får någon klarhet...
 
På kvällen går vi till en lokal resturang La Rambla där man endast som turist får beställa alkohol, invånare får om de vill ha ta med eget. Vi köper och får det sista dropparna de har, från en öppnad flaska. Det smakar väl i och för sig vin, men inte alls så som vi är vana vid... Nästa gång vi går hit tar vi med vår egen dricka. Maten däremot är helt fantastisk och vi sitter länge och bara äter och njuter.  

En enorm värme

Taxin skumpar fram genom gatorna och kör mer med helljus än utan, trots mötande trafik. Bilens signalljud används flitigt och inte alls så som hemma i Sverige. På tio minuter har taxichauffören använt sin tuta mer än vad jag använt tutan i hela mitt liv.
 
Någon bilbarnstol har vi inte brytt oss om att släpa med oss. Hur och var skulle den ha fått plats?!? Kanske är vi oansvariga? Men detta var ett val vi gjorde redan för länge sedan och nu sitter vi här i taxin och håller hårt i det mest dyrbara vi har. Det går faktiskt över förväntan, Labolina sover gott under den tiden taxituren tar och vi ångrar inte vårt beslut om att lämna stolen hemma. 
 
Det är fortfarande mörkt ute men tidig morgon och trafiken har redan börjat komma igång. Vi kör genom ett mörkt land och jag har svårt att få någon uppfattning av vad det är vi passerar. Hur landet ser ut är i mörkret omöjligt att se men jag anar.
 
Så berättar taxichauffören att vi kört in i det område där vårt hotell skall ligga. Jag hör hur mamma drar små andetag där i sätet bredvid mig. Hon mumlar nått om: vart är det vi hamnat? Och av hennes röst att döma låter hon inte helt nöjd.
 
Taxin svänger av på en smal gata och sen ytterligare in på ännu en. Vart är det vi hamnar? Mumlar mamma på... Är det här vi skall bo? Nä... Nä nu går jag snart ur... Hon låter lite stressad, trött och kanske rädd? och det smittar självklart av sig. Jag tittar ut genom mörkret och håller lite extra hårt i Labolinas varma kropp. Ett par vildhundar strosar omkring på den mörka gatan som plötsligt lyses upp av en snabbt passerande bil. Taxin guppar över en hel del små farthinder och stannar utanför en svart grind. Tutan låter genom den mörka natten och en man kommer snart fram och öppnar åt oss. Utanför vår taxi är det fullt av ljud. Är det apor som skriker? Fåglar? Kackerlackor, låter de? Vinden som sveper förbi är varm och skön och snön som vi lämnade hemma med kylan känns långt bort och inte det minsta efterlängtad.
 
Jag tittar upp i ett enormt träd, ja i mörkret ser det enormt ut, men någon apa kan jag i alla fall inte urskilja. Spanar efter hundarna som tycks ha försvunnit och undrar lite i panik. Är detta verkligen mitt ursprungsland? Det ser helt förstört ut och inte alls som på de bilder där ett nästintill paradis visas upp.
 
Väskor släpas in i hotellets reception och vi får snart hjälp. Egentligen är inchekningen klockan tolv men vi får tillgång till rummen med en gång. Vi frågar vart vår taxi tog vägen, men det verkar inte någon på detta hotellet veta. 
 
Mannen som hjälpt oss checka in oss måste titta på min bokning och visa denna för en kille som tydligen fortfarande sover. Varför vet jag inte men följer med och visar upp min bokning som jag har på mailen. Han sticker ut ett nyvaket huvud genom ett fönster och ger oss klartecken samt frågar om taxin som uteblev. Ringde vi hotellet? Ja. Mailade vi? -- Ja... Hm, ja det var ju märkligt men någon taxi kom aldrig idag, svarar han. Tänker att det mannen just berättar, det visste vi ju. Vi undrade ju varför. Någon förklaring eller ursäkt utesluts och vi går trötta upp på våra rum. 
 
Vi har fått tre rum som är ganska små och mamma tycker att det är småäckligt. Vi andra är mer tysta, men visst tycker vi detsamma.Kanske är det för att jag är så trött, men jag bryr mig inte. Inför den här resan är det så mycket känslor och tankar, mer än jag velat erkänna för mig själv och jag är helt slut. Att badrummet är i sämre skick lyckas jag blunda för och de små djuren som kryper omkring kan väl knappast vara farliga. Mindre än myror är de och blundar jag syns de inte alls. 
 
- Om vi betalt mer hade vi fått bättre standard, hör jag mig själv säga fast det är så olikt mig att säga något sådant att jag verkligen undrar om det är jag som säger det. Vi ville ju ha nått i detta område till ett ok pris för att ev kunna flytta runt, men ändå ha detta som bas. Och visst var det så vi sa, men det vill vi knappt kännas vid där vi nu står i ett litet rum på andra sidan jorden där fräsch inte äns går att stava till.  Det är väl en sak att säga, en annan sak att göra...
 
Men Labolina är pigg, hon har ju sovit mer och lite därtill. Så någon sömn blir det inte. Jag ligger där och blundar medan T går omkring och gör jag vet inte vad och Labolina ligger, går, står, klättrar på mig. Syster ligger också i vår säng och vi skrattar åt Labolina som gör sig till. 
 
Klockan har blivit sju och om en halv timme är det frukost och senare kommet Johan, systers sambo, med flyget.

En resa tillbaka, 26 år sedan sist

bild: kristianstadsbladet.se 

 
Vägen fram till bagagebanden är inte helt självklar och jag hinner tänka många tankar innan vi är framme. Tar tag i systerysters arm och säger att tänk här har vi gått förut, för många år sedan men det är inget någon av oss kan ha något minne av. 
 
Vi blir stannade i passkontrollen och en man går iväg med Labolinas pass. Där står vi, fem vuxna och en bebis och vet inte vad som händer. Försöker fråga mannen bakom disken men han bara dirigerar oss att ställa oss att vänta. Jag och T börjat bli oroliga, varför just Labolinas pass? Vad är det de gör med passet och varför? Efter ett bra tag är mannen tillbaka med passet och vi får gå vidare utan några svar på varför vi fått vänta. T är orolig och bara på den här korta stund vi varit i landet har vår ljusa flicka dragit många blickar till sig.
 
Vi växlar till oss pengar för landets valuta rupies/LKR, som vi inte kunnat göra hemma i Sverige. Nej, deras valuta får man lösa sig till på plats. Därefter är det tänkt att vi med en föreställd taxi skall ta oss till hotellet, men ingen taxi kommer. Vi står där bland alla lankeser och blir av vakter beordrade att flytta oss åt sidan hela tiden för att inte vara i vägen för nykomna resenärer. 
 
Klockan har snart passerat 04:20 och vi är alla trötta efter en lång resa, trots att vi sovit på planet. Labolina känns tung på min arm och vagnarna med alla väskor är stora och otympliga. Till slut beställer vi en ny taxi som kommer på bara några minuter och vi är åter på väg.

En lång flygtur - uppdelad i två

bild: seatplans.com

Planet är stort och jag hamnar med Labolina där det finns plats för baskets - små korgar som små barn kan sova i så att mamman/pappan slipper sitta med barnet i knät hela tiden. Vår lilla tjej är nästan för stor för korgen, men med fötterna utanför går det bra.

Det börjar bra med att hon trycker ut en smoothie över både henne och mig. Jag får ett extra säte på mig avsett för bebisar och jag drar in lukten från Labolinas hår. Hon skrattar gurglande och busar med en liten pojke och hans mamma som har platsen bredvid oss. Rasmus heter pojken och kommer från Danmark och mamman har tidigare bott på SriLanka. Nu skall de, liksom vi, åter besöka landet. Men planet har knappt hunnit lyfta innan Labolina sover igen. Jag somnar också fort, men precis innan ögonen stängs kommer jag på att min mobil ligger i en väska någonstans, påslagen...

Vaknar gör jag när det är dags för mat och då vaknar även Labolina. Typiskt, hinner jag tänka för även om jag är liten till växten är platsen i ett flygplan minimal. Men det går bra, under bordet klämmer vi ner oss och äter av den goda flygplansmaten.

Sedan är det dags för toalettbesök meddelar Labolina. Urk på en liten flygplanstoalett? T är inte direkt till min hjälp... Men ändå, tänk hon är ett år och oftast säger till när det är dags och att hon går på toaletten! Jag är själv imponerad och ända sedan i våras då hon började använda toaletten har människor runt omkring oss knappt trott att det är sant. Funderar på hur det ska gå med just toalettbesöken på den här resan...

Flygturen passerar med ett snabbt stopp i Doha där vi byter till planet som ska ta oss till SriLanka. Ett mindre plan än det första men ändå med bättre komfort. Den här gången hamnar hela resesällskapet tillsammans. Labolina sover mestadels och däremellan målar vi på en ritplatta som är en gåva från planet. Bäst är nog pappa, min pappa, på att måla bilder som underhåller vår lilla resetjej. Labolina skrattar och charmar flygpersonalen, som verkligen gör sitt yttersta för att även göra den här resan behaglig.

Vi dricker vin, somnar gott och vaknar när det nästan är dags att landa.


En tripp till Köpenhamns flygplats - Kastrup

Bild: oreseundsbron.se
 
T frågar om jag orkar köra en bit och så håller vi på. En kör så länge den orkar innan ögonen nästan slår ihop medan den andra sover och så håller vi på. 
 
Tröttheten ramlade över oss båda när vi efter att ha kört en bit kom på att vi glömt två viktiga saker till Labolina och det bara var och vända om. Klockan hann passera 04 innan vi kom iväg och ingen av oss hade hunnit blunda en enda minut. Labolina sov hela tiden och vaknade knappt när vi bar in henne i bilen. Lilla gumman - om hon bara visste vad som väntade henne med flygtur och allt... Ja tänk om vi kunde veta vad som skulle komma.
 
Det är med både glädje och lättnad vi kör över Öresundsbron, tänk att Köpenhamn ligger oss så nära! 
 
Resan har hittills gått bra men oj vad trötta vi är efter att ha jagat minuter längs med vägen. Framme vid ingången passar Labolina på att vakna efter att ha sovit hela vägen och vi är två trötta föräldrar som är extra tacksamma för att just vår Labolina är så "lätt" att ha att göra med. Får man känna så?!? 
 
Klockan är strax efter åtta och vi möter vi upp resten av vårt resesällskap som redan varit på plats ett bra tag. Snart lyfter vi.
 

En salig röra

Mitt hjärta slår på ett konstigt sätt och jag försöker förstå mina tankar som far hit och än dit. Inför den här resan var min plan att ha packat klart innan natten för avfärd så som jag brukar göra och visst började jag innan... 
 
Trodde mig vara färdig och hade lagt fram allt det jag under tre veckor trodde mig behöva - plus lite, ja kanske till och med mycket mer. Men sen när allt skulle ner i min väska, samma väska som jag alltid brukar använda mig av när jag reser, fick jag knappt ner mina saker. Insåg att Labolinas all mat, blöjor, leksaker och kläder  skulle aldrig få plats! Jag som alltid sagt att det inte är några problem att resa med småbarn... Nu står vi här och vet knappt ut eller in. 
 
Så det blev en tur in till torp dagen innan avfärd för att köpa ny väska plus det där andra som jag insåg att vi glömt att tänka på.
 
Men här stod jag nu och försökte strukturera upp min och min lilla familjs saliga röra till packning samtidigt som jag drog mig i håret och svor över att jag återigen var ute i sista stund. Nog för att jag var klar med mitt men alla Labolinas saker som låg överallt!! Hur skulle vi få plats utan att överskrida vår maxvikt på resväskorna?
 
Tiden tycks rusa fram och hur vi än packar är det ständigt nått kilo för mycket. Vi packar om på nytt och väger utan bättre resultat. Försöker räkna efter när vi  måste åka för att hinna med flyget från Kastrup och känner hur stressen blir jobbigt påtaglig. Innan Labolina kom till oss kände jag aldrig av stress, utan kunde lugnt fokusera. Nu vet jag inte vad som hänt. Allt känns plötsligt oerhört dåligt genomtänkt och jag försöker andas lugnt när jag samtidigt tittar på vår dotter som lugnt ligger och sover i sin säng. Klockan har passerat 02:00 men trots det känner jag mig inte det minsta trött, tack och lov!

En spännande resa, utöver det vanliga

En liten Johanna, år 1983

 

Ja här sitter jag, dricker glögg och lyssnar på musikhjälpen. Samtidigt som jag klipper och klistrar in fotografier som sedan skall resultera i en fotobok. En bok om mig och mitt liv. En bok om vem jag var och vem jag blev. En bok om dåtid men mest om nutid. En bok till mina släktingar...


Imorgon är det dags. Hur kommer mötet bli den biologiska släkten bli? Ingen som vet och stundtals ligger mina känslor utanpå kroppen och jag får nypa mig i armen för att fatta att detta - det är på riktigt och det är nu. 


Från Sydkorea

Hämtade ut ett paket på posten idag. Ett paket ifrån min bror till Nellie.

Min bror som för tillfället arbetar i Sydkorea har skickat en julhälsning och massa saker till vår Nellie. Att han har valt ut saker till mitt barn är otroligt. Tänk att vi fann varandra så att detta blev möjligt. Åh vad glad jag blev, så glad att jag rev sönder ett nagelband i min iver på att öppna paketen.
Tack morbror Suresh säger Nellie!!

Släktingar


Post från andra delar av världen. Tänk att jag fann min biologiska familj...


Skype

År efter alla andra, ja så känns det, så har jag äntligen förstått tjusningen med skype! Det är ju grymt:) En helt ny värld har öppnats och mina öron är alldeles ömma efter mitt gamla headset:)

När det hemska, det värsta, inträffar

9 februari 2010 kom du till denna värld. Idag försvann du efter en lång tids kämpande för att överleva...


Ett för mig stort beslut

I slutet av förra året bestämde sig Någon, som jag väljer att inte lämna ut här, för att söka sina rötter. Denne Någon hade träffat en person som kunde hjälpa till med hur man kunde gå till väga, vad man behövde göra och med hjälpa av den här personen kunde sökandet sätta igång relativt omgående.

Denna Någon har under lång tid funderat kring just detta att söka upp sina rötter medan jag å andra sidan aldrig har känt någon längtan att göra det. När situationer runt mig kretsat kring detta har jag alltid avslagit det och tänkt att detta är inget för mig.

Men när nu Någon frågar mig om jag också ville vara med på den här resan då denne redan bestämt sig ställs alla mina tidigare beslut på prov.

Jag tror helt ärligt inte att jag någonsin kommer ta tag i en sådan här sak och börja söka på egen hand. Skall jag söka är det nu jag bör göra det, nu när allt redan är färdigt för att sätta igång.

Många tankar fram och tillbaka, men tillslut tog jag beslutet att följa med på det här "äventyret" Kanske kunde jag faktiskt hitta någon, i alla fall få reda på vad som hänt sedan jag lämnade dem. Kanske skulle detta faktiskt kunna vara något jag ville.

Jag sa till Någon att jag var med, betalade in en summa och sökandet satte igång.

En ny kategori - ett nytt steg

Jag har valt att här på bloggen skriva av mig om de tankar som just nu fyller mig... För någon har jag säkert berättat, men av många anledningar känner jag mig inte bekväm i att prata om det. Funderingar och frågor, svar och gissningar får därför samlas här!

Jag har nu valt att göra en ny kategori för just detta...Söka Rötter och jag ser på framtiden med spänning.


RSS 2.0