Söndag i Prag


Syster yster och Johan sover länge. Jag och T tar oss till dagens frukostställe, mistral café och restaurang.
Vi beställer båda amerikans frukost. Ja det är verkligen en matresa. Så kommer de andra två sjusovarna och gör oss sällskap.

Vi besöket den judiska kyrkogården och dess museum.
Så många stenar. Och där under ligger det flera lager av...

En olustig känsla kryper sig på. Sköljer ner den med en vitaminjos.
Tittar på magi.

Dricker och äter mer innan Johan ska hem till Sverige igen.

Häftigt handfat inne på damernas. Ofta står det handkräm till förfogande. Tummen upp för sånt!




Finmiddag

Syster Yster har bokat bord på en asiatisk restaurang som ligger ett par minuter utanför centrum. Vi tar taxin dit och släpps av vid något som skulle kunna se vara ett industriområde. Läser imponerat på ingången att restaurangen fått Michelin utmärkelse flera år i rad - flott. Så kommer vi in till Sasazo...
Inredningen är så cool!

Kolla in dessa lampor!
Vi studerar menyn som till en början är lite av en gåta. 

Smårätter, ca tre per person.

En fröjd för smaklökarna.
Ja, det här bland det godaste jag, vi, någonsin ätit.
Mätta nöjer vi oss med drinkar som efterrätt.

En geshias bekännelse.

Vattenmelon, gurka, basilika och kiwi

Eller en drink med fruktig annans/passionsfrukt?
Vill du, kan du få massage vid bordet... Vi avstår dock. 

Kvällen avslutas inne i gamla stan på cilibar.
Där vi dricker fler goda drinkar!


Lördag i Prag

Efter att jag länge legat vaken, lyssnat till de andras djupa andetag besöker vi återigen James Dean. En riktigt häftig restaurang som är precis lika bra som förra gången. 
Vi beställer in fantastiska milkshakes som glider ner i strupen.

En rejäl balja kaffe.

Sen beställer vi in de där himmelskt goda toasten... Oj oj oj! Äggröra och bacon i den mest perfekta kombinationen.

I dimman ser Karlsbron nästan läskig ut med alla sina statyer. Pragborgen som vi är på väg till syns inte alls. 

Men väl där uppe, ja där är det så otroligt fint!

Vi beställer varmt vin och tittar ut över Prag. Det är kallt, biter i händer och fötter så det varma gör oss gott.

Uppifrån killen är utsikten magnifik. Trots all dimma.

Vinrankor... Vingården är öppen men vi går aldrig in.

Den maffiga men lite läskiga Pragborgen. När jag var här med Labolina tyckte hon att vi skulle göra nått annat... Vaktande hemska drakar och monster var inget som roade en tvååring. Och visst kan den tyckas skrämmande... Inte bara för barn!


Vallgraven, en vacker plats att besöka men undvik den när mörkret faller sig på.
Borgen, ett måste att besöka om du kommer till Prag!

På vägen ned för borgen tittar vi ut över alla hustak. Syster yster berättar om olika utflyktsmål.
Vi strosar ned för backen, pratar, skrattar och tittar allt som passerar våra ögonen.

Innan Karlsbron sitter en man med en musiklåda. WOW, här är en man som kan göra flera saker på samma gång!! Munspel, gitarr, trummor, xylofon och säkert nått mer. Vi stannar liksom så många andra och njuter av mannens musik.



Semester

Så var vi framme. Framme hos världens bästa syster yster som tog emot oss med öppna armar. I staden där man stundtals känner sig som en statist i en film, där kulisserna runt omkring är fantastiskt vackra. Jag skojar med T och säger att jag ska visa allt jag kan om Prag.
Vi äter lunch nere i ett valv där de italienska dofterna avlöser varandra. En utsökt laxpasta serveras mig och bubblorna i glaset gör mig avslappnad. Syster beställer hjort och köttet är så mört att det faller i sär.
Vinflaskor kan vara en riktigt snygg inredningsdetalj.

Likaså ett gäng skrivbords lampor som får oss att tänka på en jättelik spindel.
Sen går vi tillbaka till torget där fler bubblor gör oss avslappnade och lyckliga. Jag tänker på Labolina som för ett par månader stod här och tittade fascinerat på de helt enorma såpbubblorna. 

Vi är precis i tid för att se klockringning på det astronomiska uret. 

Därefter tar vi oss över karlsbron trots att regnet börjar falla.
För att bland annat spana in bron med alla de förlovades hänglås.

Trots regn och kalla fötter är Prag otroligt vackert. Vi går hem genom staden till systers bostad och väntar. Väntar på den långa ljusa mannen som skall göra oss sällskap, johan.

Syster tar oss till en tjeckisk restaurang, Kolkovna och T äter sin första kanin. Jag fegar... Kaninen visar sig vara utsökt.

Kvällen avslutas på black Angels där vi beställer in sura, men goda drinkar.

När klockan passerar 00 är jag så trött efter att ha varit uppe sedan 02:30 att ögonen går i kors.


På väg

Ready to take off - flygplatsen vilar i sitt mörker

Så var vi på väg. I en tidig morgon med trötta men glada ögon är vi på väg. Efterlängtad semester väntar!


Homeland i Prag

 
Under stora delar av natten hostar hon så det skär i mig. Syster klappar och hummar in i Labolinas öra att det blir bra, hon blir snart bättre och med trött röst viskar hon att Labolina är det bästa och finaste som finns. Jag är tacksam att jag inte är ensam, vi vet ju alla hur det är att vara sjuk och när barn är sjuka känns det alltid extra jobbigt - även om det bara är en elak förkylning. 
 
Så vi får ta en lugn dag. Precis när jag är redo att gå ut, vi har pratar om att vi skall gå och köpa syster en present borrar Labolina in sin lilla kropp nära mig och säger att hon är trött och visst vill sova. Först tror jag att hon busar och låtsas sova men märker snabbt att hon faktiskt sover - på riktigt och huden känns varm där hon ligger i min famn. 
 
Och där i en lägenhet mitt i gamla stan i Tjeckiens Prag blir vi sittande den här första november dagen. Jag med en flicka i famnen som jag bara lämnar då jag måste uppsöka toaletten och med serien Homeland - säsong 2 som sällskap. En ångest över att vara ända till Prag och sen sitta inne och se en serie föröker göra sig påmind men vad har jag för val? Att ge mig ut med en dålig Labolina som inte har någon glädje över att hennes mamma släpar ut henne? Nä, vi blir kvar i systers soffa och Labolina sover i över fyra timmar innan jag väcker henne och vi går ut till torget innan Syster slutar jobbet och kommer och möter oss.

Till slottet

 
Så blev det tid för mat och jag försöker hitta ett bra ställe för en mamma med den finaste tjejen där mat finns som skall falla oss i smaken. Det där med lunch brukar vara T's grej och plötsligt känner jag mig vilsen och lite ensam. Sätter oss i alla fall på en resturang där det redan är flera besökare, vilket jag tolkar som ett gott tecken. Mycket folk - i alla fall ok mat? Frågar bad Labolina vill ha och får pizza, smoothie, köttbullar till svar. Det slutar med en pastarätt som jag i stort sett själv får äta upp... Detta med mat - Labolina - resor är ett svårt kapitel så jag blir i alla fall lite lycklig när hon senare lite tafatt äter på en bananbit.
 
Sedan tar vi sikte mot slottet och börjar ta oss upp för den branta backen. Labolina vill gå själv, men gärna hålla handen vilket gör det hela extra spännande. En man kommer och erbjuder sin hjälp med vagnen men efter ett par tiotal meter upp men en kille i ena änden och en Labolina i andra änden ber jag att få gå själv. Mannen släpper och tycks lättad när han kan få fortsätta gå upp själv. och efter en stund inser Labolina att det nog är lättare för oss alla om hon åker i vagnen upp.
 
Där uppe blir vi länge. Utsikten är så magisk att tiden tycks stanna och bli inramat i något mjukt. Vi ser in i den maffiga kyrkan, men där känner jag att det mest är som i många andra kyrkor - fint visst, men inget märkvärdigt. Men Labolina blir alldeles till sig av de vackra glasmålningarna i fönstren och hon blir mycket fundersam när vi utanför kyrkan inte ser mer än mörka fönster. Måla?! frågar hon mig och tittar oroligt på kyrkan, blå borta... man kan riktigt se hur hon funderar och jag blir tvungen att gå in med henne igen bara för att visa att bilderna är kvar, man kan bara se de inifrån. Ja även om hon inte förstår, eller så gör hon det, så blir hon lugnare och vi promenerar längs med slottsparken i backar och trappor och tittar på allt vackert. 
 
Förutom glasbilderna i kyrkorna tycks Labolina mest gilla statyerna. Hon ser dem alla, långt innan mig. Små ansikten som sticker fram ur murarna och stendekorationer längs med gräskanten. Mest uppskattat är de statyer av barn och när tillfälle finns klappar hon försiktigt på de hårda barnen och säger hej bebis, hej flicka för att sedan vinka bye, bye när vi fortsätter gå. Vi hjälps åt att bära vagnen när den sista långa trappan kommer och jag är glad att jag tog oss hit, att jag inte lät småbarn och vagn stoppa oss. Nej, det hade inte alls blivit detsamma utan Labolina. 
 
På kvällen försöker vi få bord på James Dean, en amerikansk resturang mitt i Prag med mycket gott rykte om sig men där är det tyvärr fullt så det blir att vi äter på en spännande brasiliansk resturang. Nere i en källare serveras all mat du kan tänka, syster har varit här flera gånger tidigare och maten serveras på ett så spännande sätt att det skulle behöva ett eget inlägg och vi dricker gott vin. När vi vill beställa en drink säger Labolina att hon vill hem och det visar sig att hon är hon dålig, min lilla fina tjej. 39,6 grader och en så agresiv hosta att  jag stundvis tror att hon kommer gå av. Min Labolina -  så tapper och stor i sin litenhet och jag får påminna mig om att slottsptomenaden inte varit detsamma utan henne. Inte alls...

Ledig i Prag

Det är märkligt det där när man är ledig. Vilken dag det är blir plötsligt betydelselöst och jag blir helt dagvill och vet knappt vad klockan är. Väldigt skönt och avkopplande att lyckas koppla bort allt och faktiskt bara vara. Vi lyckas ta sovmorgon alla tre och när vi kramat Syster hejdå för jobb softar vi, jag och Labolina i soffan innan vi gör oss redo för en dag i Prag. 
 
Åh det känns härligt när husvakten håller upp dörren åt oss och vagnens hjul nuddar gatan. När två hästar med vagn passerar oss och Labolina med stora ögon tittar och utbrister häst mamma - titta Johanna, hästar! och hennes gurglande skratt ekar mot stenhusen när de passerar oss fylls jag av något alldeles magiskt. Jag klappar hennes lena kind och böjer mig ner för att pussar den mössklädda hjässan, så där som pappa brukar göra på sina döttrar, och jag säger att jag älskar henne. Vet hon det? Hon tittar på mig, nu med mindre ögon men ler och säger jaaaa, som att det vet hon för det har jag sagt ungerfär hur många gånger som helst till henne.
 
Vi hamnar på torget igen där fler hästar står och människor föreställer statyer. Någon spelar musik och en annan skapar tavlor. Labolina gillar allt som händer runt omkring henne och när hon somnar fortsätter jag vår promenad genom trånga gator med vackra ståtliga hus men också gamla små med sneda stenväggar. 
 
Jag går där och tänker på - absolut ingenting och glömmer allt vad vardagdag heter, allt vad måsten och uppdrag är, på allt som måste göras med som fortfarande ligger i " att göra högar" och jag hör den där lilla tickande klockan i min mage som säger åt mig att varva ner, att ta det om så bara, lite lugnare. Det är så obeskrivligt skönt!
 
Promenaden tar mig till den gamla bron, så vacker att hjärtat stannar till ett tag och Labolina vaknar av allt muller runt omkring oss. Vi stannar till, flera gånger där på bron och lyssnar på alla broband som riggat upp och bjuder upp till skön musik. Vi klappar händerna och tittar på varanära och sägeratt det här är ju bara så bra! Ok, jag säger och Labolina nickar och håller med. Hennes lilla hand som lägger lite pengar i de utlagda boxarna och männen, ja i dag är det visst bara män, blinkar och vinkar åt henne. Hon ler lyckligt mot dem och vinklar lite försiktigt tillbaka. En gamla man ropar efter mig när jag går att jag har världens finaste tjej och jag ler fånigt och pussar återigen på henne, min finaste och säger åter hur mycket jag älskar henne.

I Prag

 
Så var vi framme, äntligen. I staden där de vackra gamla byggnaderna avlöser varandra, där man talar ett språk jag absolut inte förstår, där gatorna är fulla av sten och doften av nygräddade crépse fyller våra näsor, där det varma vinet är som allra godast men framförallt - där min syster yster just nu bor.
 
Ja här är vi nu, Labolina och jag efter att vi blivit upphämtade av en taxi på flygplatsen. Som på film när det står en man med en skylt med ditt namn på... Efter att ha lämnat av våra väskor hemma hos Syster, som fortfarande är på jobb, har vi nu hamnat här - mitt på torget i härligaste Prag och den tjeckiska solen lyser på oss. Att jag alldeles nyss klämde mitt finger så illa att jag trodde att det gick av och blodet droppade glömmer jag nästan, för jag är så glad att vi är här.
 
Sen går vi lite vilse, vad vore en stor stad utan att vara lite vilsen? Men jag hittar tillbaka till Systers lägenhet med en sovandes tjej och ett bultande finger. Även om Labolina inte visar det precis när hon vaknar är vi lyckliga när Syster slutar och kommer hem. Och syster yster pussar och kramar på Labolina och mumlar in i hennes hår att hon är så glad att vi är här. Det är äkta kärlek och Labolina mjuknar där i hennes famn och vill berätta allt om vår resa och så mycket annat som händer i hennes liv. 
 
Vi äter mat på en Italiensk resturang och strosar genom Prags gamla stad innan vi sluter våra ögonen för denna dag. Att ha varit uppe sen 03:00 känns, jag behöver vila!

Ingen strejk idag

 
Vi beställer kaffe och jos och jag ler när Labolina rynkar sin lilla näsa och förkunnar att hennes jos är lite sur, men god. Hennes lilla finger som förtydligar det hon säger och hennes blick som söker efter bebisgråten som hörs en bit bort. Hennes fokuserande när hon "jobbar på mammas ipad" och hennes sökande hand när vi ställer oss i kön för att boarda flyget, ja det är också sånt som gör mitt hjärta varmt. Och jag ärså oerhört lättad över att det inte tycks bli någon flygsrejk - i alla fall inte idag.

På väg

 
Mörkret sluter sig omkring bilen där den far fram och en av fördelarna med att ge sig ut på vägarna så här dags är att det nästintill inte är någon trafik att räkna med. Bara ett par enstaka lastbilar möter vi innan motorvägen och djuren tycks befinna sig på andra ställen än vid vägen, tack och lov. Emellanåt hör jag Labolinas djupa andetag och hur hon smackar med nappen och musiken från bilradion håller mig vaken. Jag är faktiskt förvånad över hur pass vaken jag faktiskt känner mig, ja redan då väckarklockan ljöd 03:00.
 
Pappa klappar mig på huvudet ibland och frågar hur det går, på det där sättet som bara pappor kan. En värmande omtänksamhet som så många gånger gör mig varm i hjärtat. Som nu, när han liksom jag och Labolina stigit upp mitt i natten för att senare köra hem vår bil igen ifrån flygplatsen.

RSS 2.0