sova?

Hur jag än vände och vred på mig tycktes jag inte hitta något bekvämt sätt att ligga på i natt. I huvudet rörde sig miljoner tankar som jag inte hunnit bearbeta under dagen. Låg länge och försökte somna men fick tillslut ge mig och tända lampan. Boken var utläst så jag gick och hämtade Stieg Larssons andra bok, den verkar bra.

Tittade på klockan och såg att den närmade sig 02.00... Kände en ångest för att jag inte kunde sova, men somnade inte för det. Tittade på mobilen som låg brevid mig och funderade på om jag skulle ringa någon, men lät bli... bara för att jag inte kunde sova skulle inte någon annan behöva vara vaken. Tittade på lampan och släkte ljuset...


Ska vi slå vad?

60137-128(1 av 5 möjliga. Har knappt några kommentarer förutom att den här boken lämnade mig totalt oberörd. Stundvis fick jag plåga mig igenom sidorna. Men eftersom det är emot mina principer att lägga undan en bok innan man är färdig méd den läste jag klart den.)

Det börjar inte bra. Minerva tror att Cal slagit vad om att han ska få henne i säng, och det gör henne rasande. Det vadet ska han minsann förlora! Men Minerva och Cal är menade för varandra; ödet har fört dem samman. Tyvärr vägrar det argsinta kärleksparet att inse det. Det krävs många vadslagningar, himmelskt god mat och goda vänners ingripande innan de förstår att de har mött den stora kärleken.

Ska vi slå vad? är en roman för alla med kärlekslängtan, dåligt samvete och vanor vi helst inte vill kännas vid.

Jag är verkligen trött på att vara trött.

Trots ett dis som tycks ligga över hela Lerum är luften näst intill ljummen. Jackor åker av och det finns inte så mycket att säga mer än att de skall hängas upp på staketet. Har suttit på en gunga och gungat i evigheter... inte undra på att jag känner mig lätt spyfärdig. Hur kommer det sig att man kunde gunga så länge när man var mindre? Eller handlar det om en vanesak? Hur ofta gungar jag nu för tiden? Inte alls så ofta...

Har haft trista tankar den sista tiden... och det är så otroligt jobbigt!! Försöker verkligen att vara glad och tänka positivt, men ibland går det inte hur mycket man än vill. Det jobbiga är att man blir så trött av att vara ledesen. Och jag är verkligen trött på att vara trött.

Med ett jobb som jag har går det inte an att mitt under sin arbetsdag ta sin en liten tupplur, utan under min arbetsdag gäller det att hålla mungiporna uppe och vara glad och trevlig. Skit jobbigt att arbetsdagarna är så långa...

.. och jobbigt att klaga på allt och inget. En smörgås kanske är vad jag behöver såg jag blir pigg och glad igen?!?

Livstrött...

Ibland känns det som om det vilar en förbannelse över mig... Så fort jag högt säger något positivt, som t.ex. att det var länge sedan jag var sjuk händer något och tror ni inte att jag kort efter mitt utlåtande blir sjuk. Eller som just nu när jag kännt en enorm glädje över mitt arbete, min roll som pedagog tror ni då inte att saker och ting snabbt förändras och att jag snabbt blir förvirrad och ifrågasätter hela min existens.

En kollega kom och frågade mig den ständiga fråga som numera tycks förfölja mig, vad händer med mig till sommaren. Jag blev ledsen... en klump i magen växte sig fram, men jag tryckte bort den och svarade henne precis som jag svarat alla andra, att jag inte har en aning. Jag förstår henne att hon också vill veta vad som skall hända, och hennes fråga har all rätt att ställas. Men trots alla rätt om vad som får och vad som skall, känner jag mig oerhört liten och jag har inte alla svar, just nu känns det som jag knappt har några.

Jag tog mig i alla fall i kragen och gjorde vad jag visste var rätt, men som kändes så fel. Jag fick gå och prata med de två rekotrer som egentligen inte har med min situation att göra eftersom han, som egentligen är min chef, är bortrest. Svaret jag fick var precis det svar jag visste skulle komma, men det gjorde ändå ont att höra det.

Försöker att tänka postitivt, att jag haft en enorm möjlighet att t.ex. få sluta tolv varje fredag, men det känns tungt att veta att jag hela sommaren kommer att arbeta på förskolan... Hemskt nog känns det som ett nerköp och jag bävar för vad nästa termin kommer att innehålla. Är detta min framtid?

Hatar mig själv för att jag inte sökt något annat jobb.......

Dotter önskas - Katarina Januch


60137-12860137-128 (2 av 5 möjliga. Jag tror att jag lite smått tröttnat på barn, i alla fall allt barnsnack. Därför var detta en bok som lämnade mig ganska oberörd. Visst var det otäckt med Helenas mamma som dog och visst kände jag för henne i sorgen som hon upplevde. Men.. det blev för mycket... som tur var tog sig boken i slutet och jag var glad att jag inte gav upp att lyssna förrän boken var slut.)

För Helena, trettionånting, en ung kvinna som inte är särskilt hårt förankrad i tillvaron, känns familjeliv avlägset. Men så möter hon Paul och bitarna faller på plats. Snabbt blir hon gravid och föder en son. Helenas mamma är en engagerad mormor. Släkten gläds åt det första barnbarnet. Och efter pojken kommer flickan ? förutsätter alla. Helena blir medveten om att omvärlden är fylld av kvinnor som föder döttrar. Alla utom hon själv, verkar det.

När Helena blir gravid igen, händer något som förändrar familjens liv för alltid. Hennes mamma avlider hastigt. Tragedin gör att Helenas önskan om en dotter växer sig allt starkare. Att mista sin mamma när man själv just håller på att bli en, är kanske livets svåraste utmaning. Helena blir smärtsamt medveten om att hon har alltför få nära kvinnorelationer i sitt liv. En liten flicka kanske skulle kunna fylla tomrummet.

Mitt i kaoset sker något oväntat. Helena hittar sin mammas hemliga dagbok. Sakta inser Helena att hennes mors liv på många sätt är ett mysterium. Vem var hon, denna på ytan lättsamma kvinna? Helenas saknad och svårigheter att fi nna sig tillrätta i den bitvis tunga modersrollen blandas med en önskan att få veta sanningen. Hon ger sig på jakt efter en svunnen tid. Sökan är både en tröst, en flykt och ett begär att få veta. Men jakten på svar leder in Helena till oväntade insikter. Kanske bör en del frågor förbli obesvarade?

Dotter önskas är en roman om mammor och döttrar, men också om pappor, och om kärlek som långtifrån är okomplicerad. Det är en bok om förlust, nyfikenhet och längtan. Längtan efter saker vi kanske aldrig kan få ? men just därför så förtvivlat gärna vill ha.

...

It all happens for a reason

RSS 2.0