Namn: Johanna
Ålder: 28
Graviditetssymtom: Utebliven mens
Positivt gratest i vecka: 3
Då berättade jag för...
Mamma & Pappa: I vecka 8
Min bästa kompis: Samma dag som jag tog testet
The girls: Allt eftersom, men efter vecka 12
På jobbet: Minns inte riktigt, men det kan ha varit i vecka 15...

Min barnmorska heter: Mimmi
Vikt vid inskrivning: 47 kg
Vikt vid förlossning: 66 kg
Mat jag var torsk på (favviscraving): Hade inget speciellt, men i början av graviditeten längtade jag verkligen efter ett glas rött. En längtan som avtog med tiden.
Mat som fick mig att vilja kräkas: Inget speciellt där heller, men blev extra känslig mot dofter och minns att matos från gatukök kunde få mig att må mindre bra.
Illamåendet började: Till en början hade jag inte något utan mitt startade i sommras då jag var i slutet av graviditeten. Kunde plötsligt må illa under frukosten och det hände att jag var tvungen att kräkas. Sedan mådde jag bra igen, knasigt! Mina kollegor skrattade då jag var tvungen att rusa från bordet för att därefter må prima.
Och slutade: Slutade efter sommaren, då slutade jag även med järntabletterna som jag ätit i ca ett halvår... bara smaken (åt brustabletter) fick mig att få illa.
Mina första mammakläder: Ett par mammatights som fick åka med då jag var i Kina.
Min största modetabbe: Jag försökte använda mina "vanliga" kläder så långt det gick och låta bli att köpa just mammakläder. Vet inte om jag gjorde någon dirket tabbe, men i slutet då det kändes som om jag använde samma kläder jämt tyckte jag väl inte att jag var vrål snygg precis - mest stor.
Då kände jag första sparken: I min systers lägenhet i Göteborg en tidig morgon. Förstod inte riktigt vad det var först men blev sen varm i hela kroppen. Låg länge och bara kände efter och tänkte. Ringde T som var hemma och berättade.
Vi trodde att bebisen i magen var: Till en början: en pojke sedan under större delen av graviditeten hade vi ingen starkare känsla och sedan i slutet trodde vi åter att det var en pojk. De flesta i min närhet trodde också att det var en pojke pga det ena tecknet efter det andra. Själv trodde jag att det var en pojk men hoppades att det skulle vara en flicka... Varför? Har alltid tänkt på mig själv som mamma till en dotter.
Namn vi funderade på: Elias, William, Chloé, Adele, Molly, Cornelia, Nellie bl.a.
Grejer som hände med min kropp: Jag gick upp i vikt, fick större bröst, lärde mig sova på rygg, fick ont i händerna i slutet av graviditeten(karpaltunnel syndrom)
Så motionerade jag: Gruppträning för att sedan "bara" gå promenader och göra lite hemma gympa.
Konstiga grejer jag gjorde under min graviditet: Inget mer konstigt än vanligt, försökte leva så som jag alltid gjort i den mån det gick.
Konstiga kommentarer jag fick höra: Oj, vilken mage - men det är ju bara mage och lite mycket bröst. Barnen på mitt jobb hade många härliga kommentarer. Och alla händer som kom fram och kände på magen - händer till människor jag inte kände.
Barnmorskan som förlöste mig på BB hette:
Värsta minnet från förlossningen: Skall det aldrig ta slut? Och sedan när jag frågade vilket kön det var och fick svaret: det vet vi ikke.
Och det härligaste: Nu! Är! Det! Över!
Så många timmar höll jag på: 23.½
Konstigaste bebisrådet: Bebisråd och bebisråd, men alla dessa "ställningar" för hur man skall amma... herregud man finner väl sitt eget sätt.
Graviditetslögner som folk tutade i mig: Tänk igenom det där med barn nog innan du skaffar några, för sedan blir det inga mer resor, inga mer ditt och inga mer datt. Nu när Nellie är här inser jag att allt går, det kräver bara lite mer planering än innan och väskan blir mer än full för plötsligt är det någon mer som är med och reser.
Värsta gravidminne: Tänker, tänker, tänker men kommer inte på nått värsta. Att gå över tiden var inte! skoj då vi längtade och det var riktigt tungt.
Bästa gravidminne: Hela min graviditet är något jag kan tänka tillbaka på och njuta. Det var en underbar tid mycket pg.a. jag fick må så pass bra.

Hej Mamma Mu!

Gravid Kommentera
Namn: Johanna
Ålder: 28
Graviditetssymtom: Utebliven mens
Positivt gratest i vecka: 3
Då berättade jag för...
Mamma & Pappa: I vecka 8
Min bästa kompis: Samma dag som jag tog testet
The girls: Allt eftersom, men efter vecka 12
På jobbet: Minns inte riktigt, men det kan ha varit i vecka 15...

Min barnmorska heter: Mimmi
Vikt vid inskrivning: 47 kg
Vikt vid förlossning: 66 kg
Mat jag var torsk på (favviscraving): Hade inget speciellt, men i början av graviditeten längtade jag verkligen efter ett glas rött. En längtan som avtog med tiden.
Mat som fick mig att vilja kräkas: Inget speciellt där heller, men blev extra känslig mot dofter och minns att matos från gatukök kunde få mig att må mindre bra.
Illamåendet började: Till en början hade jag inte något utan mitt startade i sommras då jag var i slutet av graviditeten. Kunde plötsligt må illa under frukosten och det hände att jag var tvungen att kräkas. Sedan mådde jag bra igen, knasigt! Mina kollegor skrattade då jag var tvungen att rusa från bordet för att därefter må prima.
Och slutade: Slutade efter sommaren, då slutade jag även med järntabletterna som jag ätit i ca ett halvår... bara smaken (åt brustabletter) fick mig att få illa.
Mina första mammakläder: Ett par mammatights som fick åka med då jag var i Kina.
Min största modetabbe: Jag försökte använda mina "vanliga" kläder så långt det gick och låta bli att köpa just mammakläder. Vet inte om jag gjorde någon dirket tabbe, men i slutet då det kändes som om jag använde samma kläder jämt tyckte jag väl inte att jag var vrål snygg precis - mest stor.
Då kände jag första sparken: I min systers lägenhet i Göteborg en tidig morgon. Förstod inte riktigt vad det var först men blev sen varm i hela kroppen. Låg länge och bara kände efter och tänkte. Ringde T som var hemma och berättade.
Vi trodde att bebisen i magen var: Till en början: en pojke sedan under större delen av graviditeten hade vi ingen starkare känsla och sedan i slutet trodde vi åter att det var en pojk. De flesta i min närhet trodde också att det var en pojke pga det ena tecknet efter det andra. Själv trodde jag att det var en pojk men hoppades att det skulle vara en flicka... Varför? Har alltid tänkt på mig själv som mamma till en dotter.
Namn vi funderade på: Elias, William, Chloé, Adele, Molly, Cornelia, Nellie bl.a.
Grejer som hände med min kropp: Jag gick upp i vikt, fick större bröst, lärde mig sova på rygg, fick ont i händerna i slutet av graviditeten(karpaltunnel syndrom)
Så motionerade jag: Gruppträning för att sedan "bara" gå promenader och göra lite hemma gympa.
Konstiga grejer jag gjorde under min graviditet: Inget mer konstigt än vanligt, försökte leva så som jag alltid gjort i den mån det gick.
Konstiga kommentarer jag fick höra: Oj, vilken mage - men det är ju bara mage och lite mycket bröst. Barnen på mitt jobb hade många härliga kommentarer. Och alla händer som kom fram och kände på magen - händer till människor jag inte kände.
Barnmorskan som förlöste mig på BB hette:
Värsta minnet från förlossningen: Skall det aldrig ta slut? Och sedan när jag frågade vilket kön det var och fick svaret: det vet vi ikke.
Och det härligaste: Nu! Är! Det! Över!
Så många timmar höll jag på: 23.½
Konstigaste bebisrådet: Bebisråd och bebisråd, men alla dessa "ställningar" för hur man skall amma... herregud man finner väl sitt eget sätt.
Graviditetslögner som folk tutade i mig: Tänk igenom det där med barn nog innan du skaffar några, för sedan blir det inga mer resor, inga mer ditt och inga mer datt. Nu när Nellie är här inser jag att allt går, det kräver bara lite mer planering än innan och väskan blir mer än full för plötsligt är det någon mer som är med och reser.
Värsta gravidminne: Tänker, tänker, tänker men kommer inte på nått värsta. Att gå över tiden var inte! skoj då vi längtade och det var riktigt tungt.
Bästa gravidminne: Hela min graviditet är något jag kan tänka tillbaka på och njuta. Det var en underbar tid mycket pg.a. jag fick må så pass bra.
Helt galet! Jag hat blivit mamma. T har blivit pappa! Jag skall berätta allt - eller i alla fall en del. Världens finaste är hon i alla fall. Men en liten flicka var det som bodde inne i min "pojkmage"

Hon är här!!

Gravid Kommentera
Helt galet! Jag hat blivit mamma. T har blivit pappa! Jag skall berätta allt - eller i alla fall en del. Världens finaste är hon i alla fall. Men en liten flicka var det som bodde inne i min "pojkmage"
Svårt att ta in att det där var jag för inte allt för länge sedan, närmare bestämt i London, dec 2010.


När jag ser på bilder från tiden som gått under den här graviditeten kan jag inte undgå att se stora skillnader! En del skulle nog säga att jag bara lagt på mig på mage och bröst, men jag ser den nakna sanningen. Och jag måste säga att nu i vecka 40+3 så saknar jag mina "gamla" kropp. Jag saknar mina kläder som jag inte kunnat använda på länge och jag saknar känslan av "att klä mig fint".

Men med detta sagt önskar jag inget annat än allt vad jag under graviditetens tid haft, med allt vad bebisen inneburit. Ja alla kilon som numera ligger lite här och där på mig är en del av något magiskt... Jag älskar att få vakna i lugn och ro och efter nån timma känna Liten vakna till liv, h*n också. Ja denna någon som bor där inne är en riktig sjusovare.

Jar har mått så bra som man nog bara kan önska och njutit av de flesta stunder... Visst, händerna värker och den senaste tiden har en jag fått en fruktansvärd klåda över hela kroppen. Men ryggen håller, höfterna känns ok och att det är tungt att bära upp allt är knappast konstigt. Konstigare vore väl om jag nu sprang upp och ner i trapporna utan att känna nått. Att jag under sista trimesterna kräkts till och från, att jag haft en blödande näsa och ett blödande tandkött är ett minne blott och nu börjar jag känna mig färdig med magen.

Nu är jag redo för nästa steg. Längtan jag bär inom mig är så stor att den inte går att beskriva i ord. För att inte tala om nyfikenheten på vem som bor där inne i magen...

Så kom nu lilla barn, som Eric skrev igår, vi är en hel drös som längtar och vill träffa dig.

Det där med vikten...

Gravid 6 kommentarer
Svårt att ta in att det där var jag för inte allt för länge sedan, närmare bestämt i London, dec 2010.


När jag ser på bilder från tiden som gått under den här graviditeten kan jag inte undgå att se stora skillnader! En del skulle nog säga att jag bara lagt på mig på mage och bröst, men jag ser den nakna sanningen. Och jag måste säga att nu i vecka 40+3 så saknar jag mina "gamla" kropp. Jag saknar mina kläder som jag inte kunnat använda på länge och jag saknar känslan av "att klä mig fint".

Men med detta sagt önskar jag inget annat än allt vad jag under graviditetens tid haft, med allt vad bebisen inneburit. Ja alla kilon som numera ligger lite här och där på mig är en del av något magiskt... Jag älskar att få vakna i lugn och ro och efter nån timma känna Liten vakna till liv, h*n också. Ja denna någon som bor där inne är en riktig sjusovare.

Jar har mått så bra som man nog bara kan önska och njutit av de flesta stunder... Visst, händerna värker och den senaste tiden har en jag fått en fruktansvärd klåda över hela kroppen. Men ryggen håller, höfterna känns ok och att det är tungt att bära upp allt är knappast konstigt. Konstigare vore väl om jag nu sprang upp och ner i trapporna utan att känna nått. Att jag under sista trimesterna kräkts till och från, att jag haft en blödande näsa och ett blödande tandkött är ett minne blott och nu börjar jag känna mig färdig med magen.

Nu är jag redo för nästa steg. Längtan jag bär inom mig är så stor att den inte går att beskriva i ord. För att inte tala om nyfikenheten på vem som bor där inne i magen...

Så kom nu lilla barn, som Eric skrev igår, vi är en hel drös som längtar och vill träffa dig.