Hej Mamma Mu!

Namn: Johanna
Ålder: 28
Graviditetssymtom: Utebliven mens
Positivt gratest i vecka: 3
Då berättade jag för...
Mamma & Pappa: I vecka 8
Min bästa kompis: Samma dag som jag tog testet
The girls: Allt eftersom, men efter vecka 12
På jobbet: Minns inte riktigt, men det kan ha varit i vecka 15...

Min barnmorska heter: Mimmi
Vikt vid inskrivning: 47 kg
Vikt vid förlossning: 66 kg
Mat jag var torsk på (favviscraving): Hade inget speciellt, men i början av graviditeten längtade jag verkligen efter ett glas rött. En längtan som avtog med tiden.
Mat som fick mig att vilja kräkas: Inget speciellt där heller, men blev extra känslig mot dofter och minns att matos från gatukök kunde få mig att må mindre bra.
Illamåendet började: Till en början hade jag inte något utan mitt startade i sommras då jag var i slutet av graviditeten. Kunde plötsligt må illa under frukosten och det hände att jag var tvungen att kräkas. Sedan mådde jag bra igen, knasigt! Mina kollegor skrattade då jag var tvungen att rusa från bordet för att därefter må prima.
Och slutade: Slutade efter sommaren, då slutade jag även med järntabletterna som jag ätit i ca ett halvår... bara smaken (åt brustabletter) fick mig att få illa.
Mina första mammakläder: Ett par mammatights som fick åka med då jag var i Kina.
Min största modetabbe: Jag försökte använda mina "vanliga" kläder så långt det gick och låta bli att köpa just mammakläder. Vet inte om jag gjorde någon dirket tabbe, men i slutet då det kändes som om jag använde samma kläder jämt tyckte jag väl inte att jag var vrål snygg precis - mest stor.
Då kände jag första sparken: I min systers lägenhet i Göteborg en tidig morgon. Förstod inte riktigt vad det var först men blev sen varm i hela kroppen. Låg länge och bara kände efter och tänkte. Ringde T som var hemma och berättade.
Vi trodde att bebisen i magen var: Till en början: en pojke sedan under större delen av graviditeten hade vi ingen starkare känsla och sedan i slutet trodde vi åter att det var en pojk. De flesta i min närhet trodde också att det var en pojke pga det ena tecknet efter det andra. Själv trodde jag att det var en pojk men hoppades att det skulle vara en flicka... Varför? Har alltid tänkt på mig själv som mamma till en dotter.
Namn vi funderade på: Elias, William, Chloé, Adele, Molly, Cornelia, Nellie bl.a.
Grejer som hände med min kropp: Jag gick upp i vikt, fick större bröst, lärde mig sova på rygg, fick ont i händerna i slutet av graviditeten(karpaltunnel syndrom)
Så motionerade jag: Gruppträning för att sedan "bara" gå promenader och göra lite hemma gympa.
Konstiga grejer jag gjorde under min graviditet: Inget mer konstigt än vanligt, försökte leva så som jag alltid gjort i den mån det gick.
Konstiga kommentarer jag fick höra: Oj, vilken mage - men det är ju bara mage och lite mycket bröst. Barnen på mitt jobb hade många härliga kommentarer. Och alla händer som kom fram och kände på magen - händer till människor jag inte kände.
Barnmorskan som förlöste mig på BB hette:
Värsta minnet från förlossningen: Skall det aldrig ta slut? Och sedan när jag frågade vilket kön det var och fick svaret: det vet vi ikke.
Och det härligaste: Nu! Är! Det! Över!
Så många timmar höll jag på: 23.½
Konstigaste bebisrådet: Bebisråd och bebisråd, men alla dessa "ställningar" för hur man skall amma... herregud man finner väl sitt eget sätt.
Graviditetslögner som folk tutade i mig: Tänk igenom det där med barn nog innan du skaffar några, för sedan blir det inga mer resor, inga mer ditt och inga mer datt. Nu när Nellie är här inser jag att allt går, det kräver bara lite mer planering än innan och väskan blir mer än full för plötsligt är det någon mer som är med och reser.
Värsta gravidminne: Tänker, tänker, tänker men kommer inte på nått värsta. Att gå över tiden var inte! skoj då vi längtade och det var riktigt tungt.
Bästa gravidminne: Hela min graviditet är något jag kan tänka tillbaka på och njuta. Det var en underbar tid mycket pg.a. jag fick må så pass bra.

Hon är här!!

Helt galet! Jag hat blivit mamma. T har blivit pappa! Jag skall berätta allt - eller i alla fall en del. Världens finaste är hon i alla fall. Men en liten flicka var det som bodde inne i min "pojkmage"

Det där med vikten...

Svårt att ta in att det där var jag för inte allt för länge sedan, närmare bestämt i London, dec 2010.


När jag ser på bilder från tiden som gått under den här graviditeten kan jag inte undgå att se stora skillnader! En del skulle nog säga att jag bara lagt på mig på mage och bröst, men jag ser den nakna sanningen. Och jag måste säga att nu i vecka 40+3 så saknar jag mina "gamla" kropp. Jag saknar mina kläder som jag inte kunnat använda på länge och jag saknar känslan av "att klä mig fint".

Men med detta sagt önskar jag inget annat än allt vad jag under graviditetens tid haft, med allt vad bebisen inneburit. Ja alla kilon som numera ligger lite här och där på mig är en del av något magiskt... Jag älskar att få vakna i lugn och ro och efter nån timma känna Liten vakna till liv, h*n också. Ja denna någon som bor där inne är en riktig sjusovare.

Jar har mått så bra som man nog bara kan önska och njutit av de flesta stunder... Visst, händerna värker och den senaste tiden har en jag fått en fruktansvärd klåda över hela kroppen. Men ryggen håller, höfterna känns ok och att det är tungt att bära upp allt är knappast konstigt. Konstigare vore väl om jag nu sprang upp och ner i trapporna utan att känna nått. Att jag under sista trimesterna kräkts till och från, att jag haft en blödande näsa och ett blödande tandkött är ett minne blott och nu börjar jag känna mig färdig med magen.

Nu är jag redo för nästa steg. Längtan jag bär inom mig är så stor att den inte går att beskriva i ord. För att inte tala om nyfikenheten på vem som bor där inne i magen...

Så kom nu lilla barn, som Eric skrev igår, vi är en hel drös som längtar och vill träffa dig.

BF (beräknad födsel) idag...

Igår kväll varvade vi ner efter ännu en dag i väntan med en kopp varm choklad då höstrusket intog Fjällbacka. Löv i alla dess vackra färger virvlade runt under gatlyktorna och regnet smattrade emot rutona. Mörkret var snabbt ett faktum och i soffan under en mjuk filt lyssnade vi till vinden.

BF idag och ännu ingen bebis. Åh vad jag längtar, vad vi längtar. Någon sa till mig att bebisen kommer när den är redo, och inte dess för innan. Men den är redo, jag är redo, vi är redo! Det är en häftig otrolig känsla att längta efter någon man aldrig tidigare träffat, men någon som man ändå "känner". Någon som känner oss, som känner mig.
Jag har hela tiden haft en känsla av att det är idag det kommer ske, men just nu känns det verkligen inte så och den sista tiden jag fått hos min barnmorska kanske blir aktuell ändå.
Ok... dagen är inte slut än så nu släpper jag dessa tankar och gör nått!

BB väska

Min finfina Bayswater som jag köpte i våras då jag var i London är fortfarande ett av mina bätter köp. Modellen på väskan är lagom stor och designen kommer aldrig gå ur tiden... Minns känslan då jag gick ut ur butiken med mitt köp, ett köp jag sparat till och drömt om länge!

- Babykläder (strumpor, bodies, byxor, mössa, filt)

- Babyskydd (bilstol)

- Amningsinlägg?

- Deo, bodylotion, schampoo, balsam, borste

- Tandborste + tandkräm

- Hårsnoddar, spännen

- Kamera + laddare

- Mobil + laddare

- Ytterplagg till bebis?

- Amningslinne/bh

- Sköna kläder, tofflor (och det blev kläder jag tycker är bekväma)

- Godis, jos och annat snacks?

- Bok, tidning

- Ett första gossedjur till Liten

- Napp?

- Lypsyl

- Bindor?

- Amningskudde

- Kläder till T

- Laptop med musik och film

 

KÄRA NÅN!! Inget mer vi kommer att behöva!?! :-)


God Morgon!

God Morgon ny vecka och förhoppningsvis blir detta sista veckan med Liten i magen...

Frukost ensam vid ett bord. Lungt och alldeles tyst, en tallrik med flingor och mjölk samt en sked med nygjord plommonsylt. En kopp te som svlanar lite innan jag kan dricka... alldeles ensam med min tankar.

Jag tänker att detta kan vara en av de sista frukostar jag intar här, själv, på mycket länge. Snart kommer det finnas ytterliggare en människa här, någon som jag med hela mitt väsen kommer ansvara för och ta mig an. En ny tid som inte går att föreställa sig kommer ta vid. Spännande och på många sätt alldeles ogreppbart...

Snart skall jag, för en förhoppningsvis sista gång, till min barnmorska och se så att allt står rätt till där inne i magen. Förra gången frågade hon, min BM, om jag trodde att vi skulle ses mer. Sa att jag vi ses en gång till, alltså idag, men sedan får det vara bra - då får Liten se till att komma. Vi får se om jag har rätt... Just nu känns det som om det lilla livet kommer att komma precis på iuträknad dag, varför vet jag inte utan det är bara en känsla. Allt annat i min graviditet har varit så givet så varför skulle inte födseln även bli det?!?

Jag frågade två killar, 5½ år, om de trodde att det bodde en flicka eller pojke i min mage. De ryckte på axlarna och sa att det kan man inte veta. Vi får helt enkelt vänta och se när den kommer ut. Jag skrattade, ja varför spekulera? Man kan ju faktiskt inte veta utan man får faktiskt vänta och se. Inatt drömde jag - igen - och den här gången känns det säkert. Jag tror mig veta precis vad som bor där inne... Vad tror ni?

Hallonbladste

Vid ett tillfälle då min goda vän Nayanika var här hade hon med sig en påse full av olika teer som var och ett skulle vara bra på sitt sätt då man är gravid/ammar.

För ett tag sedan började jag dricka detta hallonbladste. Ett te som skall vara ett enkelt och naturligt sätt att stödja kroppens förändringar under graviditeten. Om det hjälper? Ja det får vi se...

Hallonblad innehåller oxytocin. I kroppen tillverkas oxytocin av hypofysen som ett avslappnande och rogivande ämne. Inom sjuklvården används det bl. a. för att starta förlossningsarbetet. Vid ett avkok blir sällan så påtagliga effekter, som att omgående dra igång en förlossning. Men barnmorskor har i alla tider rekommenderat hallonbladste i graviditetens sista fas, för att förbereda kroppen på födseln och för att allt detta ska fungera stärkt och smidigare. För att den gravida inte ska riskera ett för tidigt förlossningsarbete ska produkten inte tas förrän vecka 35


Retro

En av mina vänners lekvagn, ja egeneligen hennes systers men även min vän har dragit runt den här. Nu är det systerns barns tur att leka med en riktigt retorvagn.

T tyckte till en början att det var en sådan här vagn vi skulle sattsat på till Liten, men det gick inte... av många anledningar. Men coola är i alla fall vad de är, dessa vagnar! Här hemma står nu i alla fall en vagn som vi båda är väldigt nöjda med och som bara väntar på att Liten skall komma! Utrustad med allt vad vi tror att vi kommer att behöva, i alla fall till en början. Mindre än en månad till BF (beräknad födsel) nu och allt kan verkligen hända!

Flicka eller Pojke?!?!

Oavsett är det blir är det alldeles, allldeles underbart och så efterlängtat.

Var hos barnmorskan idag och fick konstaterat att Liten nu ligger neråt med det lilla huvudet. Allt verkade vara i sin ordning och även om jag inte trott något annat är det alltid skönt att få det bekräftat. Att jag med all säkerhet inte brutit litens skelett då jag envetet skulle till att måla tånaglarna kändes också skönt att få höra. Jo men visst gör man tokigheter emellanåt, nu har jag i alla fall lovat min sambo att jag skall ta det lugnt och låta bli allt det där som kroppen så tydligt själv säger ifrån att den inte klarar.

Tids nog

be patient..

Ändå så väntar vi nu, massor... och om vi själva fick välja fick du gärna komma i morgon.

 

Tänk att ett litet liv kan vara så efterlängtat - av så många. Jag blir rörd varje gång jag påminns och värmen ni vänner och familj ger både mig och T är makalös. Tänk bara att jag så ofta får höra att jag "är fin"! Det är oerhört stärkande, då "fin" är det sista jag känner mig just nu där jag lunkar fram med en kroppshydda jag inte känner igen:)


Mitt, ditt - vårt

Mitt barn, du kommer snart 
Det ska bli underbart 
Och vi har väntat så, din far och jag.

And off we go

Magiska spännande stunder väntar oss... Nu mot BM för att lyssna på litens hjärtljud!

Liten och Stor

Bild: Vi.sualize.us
Händer är faccinerande.... Jag kan komma på mig själv med att sitta och titta på människors händer och fantisera om vad de har varit med om.

Igår var en spännande dag. Jag var chaufför in till NÄL och väl på plats tittade jag efter vart förlossningen låg. Jag kan bara inte få in det... allt det där jag tror att jag borde känna, undra, vara spänd på, nervositeten, glädjen. Jag söker med ljus och lykta efter känslor som inte finns där. Jag blir lite rädd för alla känslor som jag inte tycks ha, men sedan ler jag åt mig själv. Undrar vad jag håller på, för det här är väl inte jag? Att oroa mig för att jag inte oroar mig är ganska komiskt och smått dumt.
Därefter strosade jag runt i stan och höll i den hand som ger mig mest trygghet av allt. Njöt i solen, tills jag fick värmeslag och blev mindre trevlig. Skrattade åt mig själv, igen, för mitt humör och mitt sällskaps kommentar. Åt mat och blev allergisk, provkörde en bra bil som jag hoppas blir min en dag.
Försökte läsa i en härlig bok men insåg att mina tankar var på annat håll. La undan boken och tillät dessa tankar att få komma fram. Kände liten leva livet inom mig och just där, just då, ville jag inte vara någon annanstans, inte vara med någon annan, inte leva efter någon annans ideal. Jag insåg där jag satt att jag ville vara just där och, just då, just så och jag log igen. Jag kände mig rent utsagt lycklig och jag tillät mig vara det.

Strier

Havandeskapsolja från Weleda!

För att undvika hudbristningar, även kallade Strier, har jag smort in magen sedan den började puta. En del säger att hudbristningar är hormonella och att man inte själv kan påverka hurvida man får det eller inte, men jag tror ändå att det kan vara bra att vara insmörjd! Det måste väl påverka om man är torr i huden...

Än så länge har jag, kanske med hjälp från weleda, inte en bristning så långt ögat kan nå... men än kan vad som helst hända. Oljan luktar ganska lite vilket jag tycker är bra och den går lätt in i huden utan att kladda.

99 dagar kvar!

Mindre än hundra dagar kvar nu innan beräknad födsel. Om jag är nervös inför allt vad som komma skall? Ingen ide att oroa sig. Helt ärligt har jag inte på allvar börjat fundera över förlossningen... det finns så mycket annat att fokusera på; just nu. Jag vill vara här och nu och ta in allt som bjuds! Det kommer en tid för allt det andra, det är jag säker på.

För snart fyra veckor sedan....


Magen och jag för snart fyra veckor sedan. På väg för Valborgsfirande... Nyfikenheten över vem är det som bor där inne har så smått börjat...

Det här med att vara gravid är både + och -. Ja faktiskt är inte allt en dans på rosor, men att erkänna det för andra och för sig själv är inte alls det lättaste. Min graviditet har hittills varit så gott som smärtfri. Inget illamående på morgonen, nej inte ens lite grann, jag har inte ont någonstans eller några andra jobbigheter som någon större viktuppgång, hudbristningar eller krämpor. Jag äter inga tabletter då mina värden än så länge är bra...

Men ändå är det inte alla gånger helt lätt, så mycket du ska och bör känna gör mig stressad till tusen. Plötsligt blir din kropp en allmänhet där andra människor tar sig rätten att kommentera, känna och påstå. De flesta gör allt detta i positiv mening, men för mig kan det faktiskt stundvis kännas konstigt och inte alls bra.

För mig är detta med barn, graviditet, längtan och spänningen likt en dröm som går i uppfyllelse. Men det är så oerhört mycket och många känslor som blandas. Jag, som är en aktiv person, vill så oerhört mycket att jag ibland nedslås lite av de saker jag inte längre är förmögen att göra och känslan av att inte räcka till är nästan mer än jag kan ta. Jag vill vara med överallt där det händer, uppleva och vara, samtidigt som jag ibland känner att jag behöver och vill vara hemma och bara vara. Jag vill prestera och slappa, utmana och utvecklas och många, många gånger önskar jag att dygnet hade betydligt fler timmar än 24!

T är den mest fantastiska underbara och att få prata med honom, skratta med honom, blöta ner hans axel med mina tårar gör att jag "står ut" med att vara mig. Det är en underbar känsla och vetskap att veta att jag långt ifrån är ensam. Han har sina funderingar och jag har mina, och tillsammans blir vi lite klokare varje gång vi får tillfälle att fundera ihop. Igår kväll reflekterade jag över hur många nätter vi somnar i skratt och hur härligt det är att få ha det så: Någon att dela allt med, det härligt härliga samt det som känns jobbigt. 

För mitt i allt njuter jag av att vara där jag just nu är. Jag har nog aldrig känt mig så kvinnlig som nu fast kroppen känns helt annorlunda. De kvinnliga formerna är mer än någonsin och det lilla livet inom mig gör sig dagligen påmind på ett av det härligaste sätt jag någonsin upplevt. Att vara gravid är mycket och det måste få vara så, jag måste få tillåta mig att vara så. För det är något helt unikt som bara är starten på vad jag hoppas och tror kommer bli en underbar resa där jag tillsammans med h♥n får möjlighet att just prestera och slappa, utmana och utvecklas!


You


En ny värld - spännande & livrädd...

Kände av det lilla, lilla livet som växer inom mig för första gången igår. Innan har det mest varit som fjärilar i magen men nu var det mer en tydlig känsla.
Låg länge och bara njöt och kände på magen som på ena halvan var "mjuk" och andra halvan hård. Än kan inte T känna nått även om han gjorde allt för att känna han också, men tids nog...

En helt ny värld som både känns spännande samtidigt som den gör mig livrädd...

Sushi


Lite skeptisk men jag testade - mammasushi. Gillade allt förutom den där skumma omeletten. Vad skulle den där och göra? Valde även att ta miso-soppan och blev positivt överraskad...

1+1=3


Jag med ett litet liv i magen som väntar på att T skall komma hem ifrån alperna där han är just nu och åker härlig brädåkning. Gräsänka, thats me... eller skall jag skriva oss!?!

Aldrig trodde jag att man, att vi, kunde bli mer lyckliga än vad vi så länge varit. Att hitta en människa att dela livet med är en enorm gåva som jag bara önskade att alla fick uppleva.

Ni vet när man träffar någon som får än att känna fjärilar i magen, någon som får dig att skratta och kanske är din absolut bästa vän. Någon som gör att livet känns lättare att leva och som alltid finns vid din sida oavsett! En person som får ditt hjärta att slå några extra slag bara genom att finnas i din närhet... ja det önskar jag att alla fick uppleva och glädjen över att jag funnit det, att vi funnit det, är större än vad ord kan beskriva.

Att jag har en varm och trygg famn att vakna vid och någon som säger åt mig att jag duger just precis som jag är. En famn där jag aldrig känner mig vilse utan mer hemma än någonsin är guld för mig.

Då vi fann varandra en gång för så många år sedan trodde nog ingen av oss att han skulle bli Han och jag skulle bli Hon för varandra. Vi var unga och oerfarna och genom åren har vi lärt oss att upptäcka livet tillsammans. Genom svåra som lyckliga stunder har vi funnits där för varandra. Då, för 15 år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi ana att han skulle bli mannen i mitt liv och pappan till mitt barn.

Men så är det! Den lyckan vi levt i blev en dag än större då vi fick ett efterlängtat +. Lite av T, lite av mig kommer troligen bli vårt lilla mirakel, ja allt kan fortfarande hända och vi tar inget för givet! Men det känns stort och en helt obeskrivligt fantastisk känsla fyller oss just nu. 

Nu när jag vaknar upp på morgonen är det inte bara pirret i magen jag känner och mannen i mitt liv jag ser, jag känner även det lilla liv som växer inom mig, och tittar på pappan till mitt barn, vårt barn. 


Tidigare inlägg
RSS 2.0