Innan vi sluter våra ögon för natten tar jag och T en kort stros i ett pulserande kvällssusigt Neapel. Labolina går med mamma och pappa till lägenheten med sina trötta små ben. Hand i hand tilltar vi på nattsuddande skrattande människor som i pizzakön tar en aperol spritz. 
 
 
Tydligen så ligger stans bästa pizzeria alldeles runt hörnet till vår lägenhet och kön för att ta sig in dit är lång! Vilken bra idé att lägga en utomhusbar i anslutning till kön!
 
 
Längs med de trånga gränderna sitter nattsuddande människor, det är verkligen en härlig stämning. Människor är klädda i allt från varma jackor till sommarkläder. Njuter av sommarvärmen såhär i slutet av september. Tänk om det kunde vara såhär hemma också!
 
 
I de små butikerna som fortfarande är öppna hittar vi härliga pastasorter samt förpackningar med risotto. Ska köpa med mig hem!

Hand i hand i ett nattsudd

Vardagsliv Kommentera
 
 
Innan vi sluter våra ögon för natten tar jag och T en kort stros i ett pulserande kvällssusigt Neapel. Labolina går med mamma och pappa till lägenheten med sina trötta små ben. Hand i hand tilltar vi på nattsuddande skrattande människor som i pizzakön tar en aperol spritz. 
 
 
Tydligen så ligger stans bästa pizzeria alldeles runt hörnet till vår lägenhet och kön för att ta sig in dit är lång! Vilken bra idé att lägga en utomhusbar i anslutning till kön!
 
 
Längs med de trånga gränderna sitter nattsuddande människor, det är verkligen en härlig stämning. Människor är klädda i allt från varma jackor till sommarkläder. Njuter av sommarvärmen såhär i slutet av september. Tänk om det kunde vara såhär hemma också!
 
 
I de små butikerna som fortfarande är öppna hittar vi härliga pastasorter samt förpackningar med risotto. Ska köpa med mig hem!
Vi tar bussen in till staden ifrån flygplatsen. När vi på bussen står och letar cash erbjuder sig en man att hjälpa oss. Sådana små gester, det är så ovärdeligt fint. Hur mycket är det som saknas frågar han? Jag kan hjälpa er... men vi hittar och betalar våra biljetter på den trånga varma bussen som ska ta oss in till staden där vår semesterresa ska börja på allvar.
 
Stans gator är fulla med liv i rörelse, det tutas och låter om vartannat. Mellan sophögar sitter gatuförsäljare med sina varor utspridda med allt ifrån tejprullar till stora elapparater. Många av försäljarna är mörkhyade, riktigt mörka och jag ser Labolinas blick från de till mig. Hon ser en skillnad och jag undrar vad för tankar som snurrar i hennes härliga snart sjuåriga huvud. 
 
 
Värmen är tryckande där vi rullar våra väskor genom stans gator. Är det långt kvar? Med telefonens gps högsta hugg traskar vi på medan svetten rinner, på några av oss mer än på andra. Är det långt kvar? Undrar Labolina igen och vi går och går och hoppas att svaret ska vara nej. Vid en gatukorsning håller ett par småkillar på med smällare. Innan vi ser dom undrar vi vad det är för ”skottljud” som hörs och den lilla handen som ju håller i sin pappa trycker hårdare och hon viskar till oss - Jag känner mig inte trygg här. Labolina är bra för mig på så många oväntade sätt. Som alla de gånger när jag tvingas att vara trygg i en otrygg situation om inte för min egen skull så för hennes... som här. Jag kysser hennes varma panna och säger att det inte alls är någon fara. Vi är med henne och låter inget hemskt hända. Så drar jag vidare min väska och hoppas att det jag just sagt nu är sant...
 
Så äntligen är vi framme vid vår lägenhet på en av stans trånga gator. En stor rymlig lägenhet med högt i tak och plats för oss alla. Labolina paxar säng och vi byter om till något svalare innan vi tar oss ut för kvällens middag. 
Ovanvåningen på vår lägenhet. Nere var vardagsum och kök. Två toaletter och en hall - ja här får vi plats.
 
Blir pasta och gott kött på en resturang nära vårt - Ristorante Napoli Notte där det finns många glutenfria alternativ.
 
 

Är vi framme snart

Neapel 2018 Kommentera
Vi tar bussen in till staden ifrån flygplatsen. När vi på bussen står och letar cash erbjuder sig en man att hjälpa oss. Sådana små gester, det är så ovärdeligt fint. Hur mycket är det som saknas frågar han? Jag kan hjälpa er... men vi hittar och betalar våra biljetter på den trånga varma bussen som ska ta oss in till staden där vår semesterresa ska börja på allvar.
 
Stans gator är fulla med liv i rörelse, det tutas och låter om vartannat. Mellan sophögar sitter gatuförsäljare med sina varor utspridda med allt ifrån tejprullar till stora elapparater. Många av försäljarna är mörkhyade, riktigt mörka och jag ser Labolinas blick från de till mig. Hon ser en skillnad och jag undrar vad för tankar som snurrar i hennes härliga snart sjuåriga huvud. 
 
 
Värmen är tryckande där vi rullar våra väskor genom stans gator. Är det långt kvar? Med telefonens gps högsta hugg traskar vi på medan svetten rinner, på några av oss mer än på andra. Är det långt kvar? Undrar Labolina igen och vi går och går och hoppas att svaret ska vara nej. Vid en gatukorsning håller ett par småkillar på med smällare. Innan vi ser dom undrar vi vad det är för ”skottljud” som hörs och den lilla handen som ju håller i sin pappa trycker hårdare och hon viskar till oss - Jag känner mig inte trygg här. Labolina är bra för mig på så många oväntade sätt. Som alla de gånger när jag tvingas att vara trygg i en otrygg situation om inte för min egen skull så för hennes... som här. Jag kysser hennes varma panna och säger att det inte alls är någon fara. Vi är med henne och låter inget hemskt hända. Så drar jag vidare min väska och hoppas att det jag just sagt nu är sant...
 
Så äntligen är vi framme vid vår lägenhet på en av stans trånga gator. En stor rymlig lägenhet med högt i tak och plats för oss alla. Labolina paxar säng och vi byter om till något svalare innan vi tar oss ut för kvällens middag. 
Ovanvåningen på vår lägenhet. Nere var vardagsum och kök. Två toaletter och en hall - ja här får vi plats.
 
Blir pasta och gott kött på en resturang nära vårt - Ristorante Napoli Notte där det finns många glutenfria alternativ.
 
 
Långa skuggor kastas in genom de stora fönstren och fångar ljuset i mina svettdroppar. Sången från min ipad spelas och får mitt hjärta att slå lite extra av uttmattning men också av tacksamhet över just den här stunden och att jag valde att finna styrkan i den här platsen.
 
Jag är alldeles ensam och just här, just nu känner jag mig helt tillfreds med det, men ensamhet är svårt. Den gör ont... river upp svårläkta variga sår.
 
Jag har alltid varit rädd för att vara och bli ensam. Vill ha ett stort nätverk och vara en del av många, vill vara önskad, vill ta men framförallt ge... Vill inte vara utanför och ensam, vill vara innanför och en av flera i en gemenskap. Men! ensamhet som jag själv väljer är min borg. Där jag laddar och stärks, där jag växer och utvecklas. Livet alltså... med allt vad det innebär som ensamhet... en så fruktansvärd känsla som kan ta över en hel individ, i alla fall mig. 
 
Dagens träningpass var galet härligt! Just nu är tränigsknappen på ON.
 

Ensamhet

Träning Kommentera
Långa skuggor kastas in genom de stora fönstren och fångar ljuset i mina svettdroppar. Sången från min ipad spelas och får mitt hjärta att slå lite extra av uttmattning men också av tacksamhet över just den här stunden och att jag valde att finna styrkan i den här platsen.
 
Jag är alldeles ensam och just här, just nu känner jag mig helt tillfreds med det, men ensamhet är svårt. Den gör ont... river upp svårläkta variga sår.
 
Jag har alltid varit rädd för att vara och bli ensam. Vill ha ett stort nätverk och vara en del av många, vill vara önskad, vill ta men framförallt ge... Vill inte vara utanför och ensam, vill vara innanför och en av flera i en gemenskap. Men! ensamhet som jag själv väljer är min borg. Där jag laddar och stärks, där jag växer och utvecklas. Livet alltså... med allt vad det innebär som ensamhet... en så fruktansvärd känsla som kan ta över en hel individ, i alla fall mig. 
 
Dagens träningpass var galet härligt! Just nu är tränigsknappen på ON.