Över en miljon ex har sålts av denna innerliga och humoristiska saga om nyfunnen kärlek som lyser upp i sorgens efterspel och krossade hjärtan som finner lyckan på de märkligaste ställen.

Mitt i denna parisiska berättelse möter vi den underfundige svenska Markus (härligt framställd ur en fransmans perspektiv). Nathalie och François är det perfekta paret som lever ett drömliv. När François plötsligt dör efter bara några års äktenskap, är Nathalie övertygad om att hon aldrig kommer att se åt en annan man igen, speciellt inte åt en nördig och försynt svensk som hennes kollega Markus. Men en dag kysser hon honom på ren impuls, och en annorlunda romans börjar sakta men säkert spira mellan dessa två omaka och komplicerade själar.

Kapitlen i boken varvas av korta faktainslag, definitioner och anekdoter. Stilen är enkel, välskriven och lagom nostalgisk.

Boken var med i sista urvalet till Goncourtpriset 2009 och har belönats med ett flertal litteraturpriser.

Bild: sf.se

Nathalie

Böcker Kommentera

Över en miljon ex har sålts av denna innerliga och humoristiska saga om nyfunnen kärlek som lyser upp i sorgens efterspel och krossade hjärtan som finner lyckan på de märkligaste ställen.

Mitt i denna parisiska berättelse möter vi den underfundige svenska Markus (härligt framställd ur en fransmans perspektiv). Nathalie och François är det perfekta paret som lever ett drömliv. När François plötsligt dör efter bara några års äktenskap, är Nathalie övertygad om att hon aldrig kommer att se åt en annan man igen, speciellt inte åt en nördig och försynt svensk som hennes kollega Markus. Men en dag kysser hon honom på ren impuls, och en annorlunda romans börjar sakta men säkert spira mellan dessa två omaka och komplicerade själar.

Kapitlen i boken varvas av korta faktainslag, definitioner och anekdoter. Stilen är enkel, välskriven och lagom nostalgisk.

Boken var med i sista urvalet till Goncourtpriset 2009 och har belönats med ett flertal litteraturpriser.

Bild: sf.se

Vår lilla stora tjej som agerat hjälpreda här idag. 

 

Skulle kunna börja detta inlägg med att förklara mig och min frånvaro och berätta vad jag sysslat med den senaste tiden, men jag tror vi skippar det för den här gången. Istället väljer jag att blicka framåt och idag har jag och Labolina tjuvstartat med att plocka fram julen.

För mig är adventsstakar, stjärnor och annat julpynt något jag tar fram helgen, om inte natten innan 1:a advent men här i Fjällbacka har så många redan tagit fram sitt så då bestämde jag mig att göra detsamma. Kanske är det ett trist väder som gjort att de med hus här väljer att inte åka hit så ofta nu? Kanske därför de redan ställt fram sina stakar och stjärnor på timer?

Labolina hjälpte mer än gärna till att plocka fram vårt pynt. Tänk vilken lycka att få trycka på alla knappar, vara med och se att alla lampor fungera och placera ut och ändra om. Vissa stunder torkade jag min lätt fuktiga panna då jag placerade ut och Labolina placerade om. Men vad gör väl det? Vi skrattade och hade en härlig stund. T? Ja han skulle ta tio minuter i soffan, tio minuter som blev många fler. Men det gjorde ju inget det heller. Nä Labolina tyckte nog det var roligt att emellanåt hoppa till när pappa drog ett par djupa snarkningar och hon gick omkring här hemma och gjorde schyyy ljud åt mig eftersom pappa sov.

 

Ja snart är väntan över, första december nalkas. Eller är det då väntan börjar? Hur är det för dig?

En väntan som snart är över

Vardagsliv En kommentar

Vår lilla stora tjej som agerat hjälpreda här idag. 

 

Skulle kunna börja detta inlägg med att förklara mig och min frånvaro och berätta vad jag sysslat med den senaste tiden, men jag tror vi skippar det för den här gången. Istället väljer jag att blicka framåt och idag har jag och Labolina tjuvstartat med att plocka fram julen.

För mig är adventsstakar, stjärnor och annat julpynt något jag tar fram helgen, om inte natten innan 1:a advent men här i Fjällbacka har så många redan tagit fram sitt så då bestämde jag mig att göra detsamma. Kanske är det ett trist väder som gjort att de med hus här väljer att inte åka hit så ofta nu? Kanske därför de redan ställt fram sina stakar och stjärnor på timer?

Labolina hjälpte mer än gärna till att plocka fram vårt pynt. Tänk vilken lycka att få trycka på alla knappar, vara med och se att alla lampor fungera och placera ut och ändra om. Vissa stunder torkade jag min lätt fuktiga panna då jag placerade ut och Labolina placerade om. Men vad gör väl det? Vi skrattade och hade en härlig stund. T? Ja han skulle ta tio minuter i soffan, tio minuter som blev många fler. Men det gjorde ju inget det heller. Nä Labolina tyckte nog det var roligt att emellanåt hoppa till när pappa drog ett par djupa snarkningar och hon gick omkring här hemma och gjorde schyyy ljud åt mig eftersom pappa sov.

 

Ja snart är väntan över, första december nalkas. Eller är det då väntan börjar? Hur är det för dig?

Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra.
Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.

Heja heja

Böcker Kommentera

Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra.
Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.