En önskan

Många frågor får vi om vad vår blivande ettåring kan tänkas önska och ja vad önskar hon?!? Någon önskelista har vi inte fått och hon är, för det mesta nöjd, med det som bjuds. Ändå föll jag för den här typen av "fyll i bok". Finns bland annat hos bokus.se


En tyst morgon

 
 

Klapprande klackar i ett tyst och fortfarande sovande samhälle. Ja det är faktiskt så där magiskt tyst och havet ligger så stilla att minsta krökning syns. I galärbacken stannar jag till av ett ljud men ser när jag vänder mig om att det är en båt som lämnar hamnen. 

Natten har varit tuff, riktigt tuff. Jag blir vid dessa nätter påmind om hur "bra" vi har det hemma med en Labolina som sover otroligt bra om nätterna. Sen kan det komma nätter likt den här då hon oroligt inte kan komma till ro. När kroppen inte vill må så där bra som den kan vara och när man inte orkar vara sitt annars så glada ja, ja då kan vi alla tröttna på tillvaron och tårar rulla nedför våra kinder. Jag är så tacksam att vi är två som kan hjälpas åt för ibland säger det stopp och man kommer till en gräns då man inte orkar med mer.

Så idag är jag trött... Men för mig väntar en utbildningsdag och det är med förväntan jag stiger in i bilen som skall ta mig till dagens inspiration. 

 

En salig röra

Lämnade något motvilligt vår Labolina till hennes farmor idag. Kändes trist eftersom vi setts minimalt den här veckan, men jag fick som T uttryckte det inse fakta. Vi hade såå mycket att göra och det kan ibland vara svårt att få något gjort med en liten runt benen. Ja vi fick till och med ställa in ett besök, och det kan jag bara säga hör inte till vanligheterna...

Äntligen skulle Labolinas rum ta form och T gick omkring och småmyste där han hittade saker som han lagt bort. Han gick och nynnade och hade ett sånt där leende som man bara har när man hittar gamla saker och minns det som en gång var. Själv tyckte jag inte att det var lika roligt och jag gick mest runt och funderade på hur i hela friden detta skulle gå... Vilken röra! Hur ville vi ha Labolinas rum och hur skulle det bli? Men T's glädje smittade av sig, tack och lov, vi satt där på golvet och skruvade och planerade hur vi önskade att saker och ting skulle bli.

Än är vi långt ifrån färdiga men det känns gott att vara igång!


En storm med kraft

 
 
Vinden riktig tog tag i huset i natt och det var motvilligt jag lämnade den varma sängen idag. Regnet smattrade emot fönsterrutorna och när jag tittade ut flög löven omkring under gatlyktorna. Vilket busväder -storm! Rädd för vilken syn jag skulle mötas av öppnade jag dörren och gick ut. Där låg soptunnan vält med locket öppet gapande och krukorna rullade hit och dit i vinden. Mörkret slöt sig omkring vår gata och påminde om att hösten är här. Men takpannorna verkade ligga kvar och bilarna såg hela ut. Frusen gick jag in till värmen och gjorde mig en kopp te, njöt av lugnet inomhus medan det fortsatte storma ute innan det var dags för jobb. 
 
Hösten har sin charm tycker jag. Levande ljus, varma drycker, naturens vackra färger och snart är det tid för att tända brasor vilket är något jag verkligen ser fram emot. Tänk vad jag länge önskat att vi, hemma i vårt hem, ska kunna tända en brasa när det blir kallt. Vilken mysfaktor brasor ger och nu är det möjlig här hemma - lycka!
 
Snart jobb men innan dess skall jag smyga upp och snusa på de två som står mig så nära att det hugger i hjärtat.

En batteriladdare tack



Andas in, andas ut
 

Det går i ett just nu, på gott och ont. Jag tar varje ledig stund till att ladda mina batterier och Labolina är en riktig mästare på just detta - att ge energi när jag väl hinner träffa henne. I morgon är det fredag - fantastiska härliga fredag och mitt i allt kaos har jag tillsammans med T fått ny energi när det kommer till barnrummet i hemmet... Tänk om det kan bli färdigt till hennes ett års dag? Haha, kanske sätter jag ribban på tok för högt och borde skriva - att tänk om vi börjat innan hennes ett års dag.
 

En dyrbar tid




På lekplatsen tidigare idag. Tokig mamma kan tydligen inte vad som är fram och bak på gungan. Jag skrattade åt T som påpekade detta för där på lekplatsen var vi tre som funderade över vad som var fram och bak. Men vad spelar det egentligen för roll? Det var ju en världslig sak och uppenbarligen gick det bra att sitta åt båda håll!

 

Vi drar igång ännu en ny vecka och jag och Labolina fyller dagarna till sin maxgräns och jag försöker verkligen att få ut allt och lite till av vår tid tillsammans. Labolina och jag, jag och Labolina... mor och dotter och en kärlek så stor att det inte går att beskriva i text. Att tiden tillsammans är dyrbar har jag hela tiden känt, men nu när jag är igång och arbetar deltid igen blir det så påtagligt.

De dagar jag är på arbete är det T som är med Labolina och även det är otroligt viktigt och värdefullt. Far och dotter som fyller sina dagar och hittar sina rutiner. Båda njuter av varandra och det är en magisk stund när jag kommer hem till min lilla familj och möts av kramar, skratt och härliga pussar. Vi kryper omkring på golvet och stannar ibland upp och tittar på varandra. Kryper mot varandra och bara andas in och skrattar och tycker att vi har det absolut så bra man bara kan ha det. Labolina skrattar och borrar in sitt lilla ansikte i våra kroppar och vi fylls av det där magiska som man får uppleva när man blir - en familj.

Ibland känns det nästan löjligt, hur härligt underbart fantastiskt magiskt kan det vara? Att få barn är ingen självklar dans på rosor, men vill du att det skall vara det - vill ni i er familj att det skall vara det... Ja då är det nästan er skyldighet att arbeta för att det skall bli så som ni vill ha det. Och för det mesta lyckas man. Med Labolina lyckas vi för gladare tjej finns knappt. Vem kan vara trött, sur eller ledsen med ett sådant litet solsken i sin närhet?

Snart är hon ett år... vår dyrbara skatt. Ja time flies!

 


RSS 2.0