Bättre gröt tillsammans, än oxfile ensam...

Trots att jag sovit en hel natt är jag helt utslagen. Att jag dessutom sovit mycket bra tycks inte spela någon roll. I morse när jag vaknade var det svinkallt i hela lägenheten. Utanför det öppna fönstret hade temeraturen sjunkit till under +10 grader och jag fick än en gång tassa på tå över golvet, för att inte förfrysa mina fötter. Påminde mig själv om att leta reda på mina svart tofflor som skall stå någonstans, det tycks vara säsong för dem nu.

Idag är min barngrupp bland den bästa man kan tänka. Många barn som är lediga vilket gör att de få barn som är här får leka i lugn och ro.
- Idag gillar jag verkligen mitt jobb, sa Josefine och jag kunde inte annat än hålla med. Lungt och skönt och vi har redan hunnit med massor som vi tidigare låg efter med.

Frågade T om jag kunde få åka till ett av hans hemliga svamställen... förstod inte riktigt vad hans svar blev och jag ångrar att jag ringde. Vad skall jag med svamp till...

Saknaden är större än stor. Den känsla som fyllt mig är helt obeskrivbar... Igår gjorde jag det som alla bör göra när de känner sig lite nere. Jag åkte och shoppade! Att jag inte gjort det tidigare. Fick med mig Josefine i eftermiddag, det gäller att hålla sig sysselsatt...

Livet går vidare, trots allt

Märkligt nog fortsätter jorden att snurra även om det stundtals känns som om allt står still just omkring mig. Idag har jag massor att stå i, precis så som jag gillar att ha det!! Dessutom erbjöd Josefine mig en uppfriskande fest som kanske kan skingra mina tankar ytterliggare.

Hela historien är oerhört tragisk, mest för att jag inte vet var den börjar, men kanske också därför att jag inte ser någon lösning. Försöker hålla huvudet högt och med en inbakad fläta gör jag den mycket lätt, i alla fall idag! (Det är grymt vad håret växer)

Underbart är att mina fingrar har växt, eller som pappa kanske trodde - att jag blivit starkare i dem. Hur som helst upptäckte jag igår att jag äntligen! kan ta baré ackord. Nu finns det inte längre några som helst hinder på gitarren. Det är bara mitt eget tålamod som sätter gränsen, plus att fingertopparna bör hålla:)

Orkar inte med mer tårar

Sms, telefonsamtal, mail och brev... Ni är alla bäst som hört av er!! Och till er kan jag medela att här på bloggen skriver jag ner allt, utan några som helst krussiduller eller omvägar. Men för den sakens skull skall jag inte gå under.

Visst är det jobbigt just nu, så in i helvete!! Men trots att jag är ledsen försöker jag hitta mig själv i allt detta. Så länge jag vet vad jag gjort och så länge det inte är något "fel" emot någon tänker jag inte ducka utan sträcka på mig och stå för allt som hänt, även om jag inte väljer att hoppa av lycka.

Att T då väljer att gå sin väg kan jag bara beklaga. Ingen är mer ledsen än vad jag är. När en nära vän inte mår bra och drar sig undan mår jag också dåligt. Att på sidan stå och se hur en människa är så sorgsen och vilsen gör att jag just nu bara vill skrika att ta emot den hjälp jag kan ge. Det kanske inte är mycket till hjäpl, men jag kan finnas där, jag kan lyssna och alltid ställa upp när ingen annan gör det.

Jag kan, och vill, tro på mina vänner, men jag måste på samma gång kunna få tro på mig själv.

Mitt i allt kaos

Vad händer egentligen? Vart är det jag har hamnat!?! När jag hör T´s röst säga att det som hänt skulle aldrig kunna hända den Johanna som han känner funderar jag på vem hon är... Han känner sig vilsen och sviken och mitt i allt kaos står jag och under mina fötter rasar marken samman.

Vaknade av tre höga ljud i natt, tre sms och efter det kunde jag knappt somna om. Senare på morgonen smsar mamma och låter mig ringa till henne om jag behöver prata... Vill ringa, men vad skall jag göra? Gråta ut mot mammas axel? Gömma mig i hennes knä och borra in ansiktet i hennes hals och hoppas att ingen kan se mig. Gömma mig för världen...

Är så trött... trött på allt. Jag som oftast han amitionen att göra allt och lite till orkar knappt gå till arbetet på dagarna. All ork har på ett succesivt sätt runnit av mig... Mötet vi skulle ha igår gjorde ingen klokare. Med löften om hjälp hade ett hopp tänts inom mig och framtiden såg inte längre svart ut, bara grå... Men löftena sveks och mitt hopp försvann, vart funderar jag mycket på

Vill sluta tänka men hjärnan mal på hela tiden, jag mår så fruktansvärt illa!

En önskan

40151-59
                                                                       Bild från: Ikea

Ett sådant rum önskar jag att jag någon gång kan få. Tänk er att kunna ha sina kläder på ett sätt där man kan se allt som finns utan att för den sakens skull behöva rota runt. Tänk er att kunna ställa upp alla sina skor så att man ser dem...

Ikea har just nu en garderobtema. Om jag hade haft en större lägenhet hade jag genast åkt dit och handalt möbler så att jag senare kunde göra min egen Carrie, i sex and the ctiy, garderob. (se bild fyra)


Vacker

40151-58
Bild från: http://www.phys.ufl.edu/~tschoy/photos/MyPhotoGallery.html



Du saknar inget förrän du nästan mister det....

Det är en tom känsla som fyller mig den här morgonen, vet inte annat hur jag skall beskriva den... vaknade av att alarmet på mobilen ilsket lät klockan 05.00 i morse. Ögonen kändes fastsydda i varandra, omöjliga att få upp. Låg och drog mig in i det sista innan jag tassade upp på ett iskallt golv.

Ville inte vakna, ville inte vara med... inte idag. Allt för mycket som står på spel och människor runt omkring mig som väntar på svar. Svar som jag omöjligt kan ge dem även om jag så önskade.

Jag berättade min svarta hemlighet för T igår, in i det sista har jag gömt mig men nu fanns det inte längre någon annan utväg. Vad har jag gjort!?! Hans besvikelse över vad jag blivit hur jag handskats med situationen förvånade nog oss båda. Men vad kan jag säga, det är inget jag är stolt över och jag hoppas att vi alla kan gå ur detta på det bästa sätt som går, vilket nu det är.


Hans min när han sätter igång att sopa undan skräpet ser ungefär ut som jag känner mig.

Funderar på att ringa men beslutar mig efter många minuters tänkande att låta bli. Solen lyser och jag ser att kråkorna återigen gått loss i vår soptunna utanför huset. Det ligger matrester blandat med papp och plast. En äcklig lukt sprider sig över den lilla gården.

Lägger ner telefonen och undrar vem som skall städa upp detta? Samtidigt kommer en kille ut med en sop i handen. Hans min när han sätter igång att sopa undan skräpet ser ungefär ut som jag känner mig. Han suckar och försvinner bakom huset och jag går bort till postlådan för att upptäcka att jag inte fått någon post.

Måste komma ihåg att lämna tillbaka filmen idag... måste orka.

Trots sol känns det mörkt....

Tänk om vi alla kände oss lyckliga på precis samma gång, hur vore det då? Det som är lycka för mig är många gånger inte lycka för någon annan. Tror att det hela skulle resultera i ett fullständigt kaos...

Utanför fönstret i Lerum ösregnar det, känns om det blivit en trist vana här... Regn, regn och så lite mer regn. I Göteborg strålar solen och med en glass i handen känns det utmärkt att sitta vid lilla bommen och titta ut över båtarna som ligger i hamn. Lyckans ostar som fortfarande är lediga och kan spendera sina dagar på havet utan måsten, utan stress. GöteborgsOperan har lagom hunnit stänga igen sina dörrar, lagom för att jag absolut inte skulle hinna dit och hämta ut biljetter. Åh, varför känns det som om allt är emot mig.....

I tunneln på väg in i nordstan stannar ett gammal par mig och frågar om jag skulle kunna tänka mig att ta ett fotografi på dem. Kan jag absolut tänka mig och får till en riktigt bra bild. Får mig att tänka på den lilla digitalkameran som ligger djupt nerpackad i handväskan... Om jag skulle ta några bilder, här i det soliga Göteborg...orkar inte. Det är som något tungt hänger på mina axlar, något som inte kan skakas av, inte utan hjälp... Varför hjälper inte de som ska hjälpa!?!


Trots sol känns det mörkt....

40151-57
Bild lånad av silverfisken: http://saintkildaroad.blogspot.com/



Vansinnig

Hur trött kan man egentligen bli på en envis tvättmaskin? Jag är i alla fall rasen på den jag suttit och väntat på... Full med vatten och vägrar att öppna sig... Inte fattar den heller när ajg vill byta program, till tömmning... suck.

Trevlig helg! Nu åker jag till Fjällbacka. Skiter i tvätten om den så är möglig när jag kommer tillbaka! Jobb varvat med kalas är vad som bjuds fredag, lördag och söndag. Ingen lyckligare än jag!!

Annorlunda, men minnesvärd!

Tänk er två ganska storvuxna tjejer liggandes i var sin soffa med åtta spralliga, glada barn springaneds runt omkring sig, tjejerna sover och en av dem snarkar lite lätt. Mot en vägg står Nic Schröder och sjunger sin Hej Hej Sommar.

- Fjöken
! ropar en söt liten kille till mig. Han pekar på de sovande tjejerna. Titta Hanna, fjöknana sover. I ett desperat försök tänker jag på något smart jag kan svara, men vad skall man säga?
- Ja, säger jag. Jag ser det...

Tänk dig att du kommer på någon utav dina kollegor med att sno mat ur kylskåpet. Inte en gång, inte två gånger... så många gånger att du tappar räkningen och till slut bara kan säga det självklara som finns att säga:
- Jasså här står du och äter igen.

En vecka som har präglats utav TV, glass, godis, popcorn, bullverk i alla dess former. Fröknar som märkligt nog sagt till sina elever att det inte går att gå ut när det regnar. Tänker tyst för mig själv: Vart tog uttrycket vägen att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder.

Jag träffar en kollega som alltid pratar om sig själv i tredje person. En som mest läser tidningen. Jag träffar massor av helt underbara barn, och även de som är mindre underbara.

Mest faschinerad är jag ändå av Benjamin. Killen som tog mig med storm. Efter hans tacktal vid lunch idag kan jag inget annat än önska killen Lycka Till...

RSS 2.0