Till slottet

 
Så blev det tid för mat och jag försöker hitta ett bra ställe för en mamma med den finaste tjejen där mat finns som skall falla oss i smaken. Det där med lunch brukar vara T's grej och plötsligt känner jag mig vilsen och lite ensam. Sätter oss i alla fall på en resturang där det redan är flera besökare, vilket jag tolkar som ett gott tecken. Mycket folk - i alla fall ok mat? Frågar bad Labolina vill ha och får pizza, smoothie, köttbullar till svar. Det slutar med en pastarätt som jag i stort sett själv får äta upp... Detta med mat - Labolina - resor är ett svårt kapitel så jag blir i alla fall lite lycklig när hon senare lite tafatt äter på en bananbit.
 
Sedan tar vi sikte mot slottet och börjar ta oss upp för den branta backen. Labolina vill gå själv, men gärna hålla handen vilket gör det hela extra spännande. En man kommer och erbjuder sin hjälp med vagnen men efter ett par tiotal meter upp men en kille i ena änden och en Labolina i andra änden ber jag att få gå själv. Mannen släpper och tycks lättad när han kan få fortsätta gå upp själv. och efter en stund inser Labolina att det nog är lättare för oss alla om hon åker i vagnen upp.
 
Där uppe blir vi länge. Utsikten är så magisk att tiden tycks stanna och bli inramat i något mjukt. Vi ser in i den maffiga kyrkan, men där känner jag att det mest är som i många andra kyrkor - fint visst, men inget märkvärdigt. Men Labolina blir alldeles till sig av de vackra glasmålningarna i fönstren och hon blir mycket fundersam när vi utanför kyrkan inte ser mer än mörka fönster. Måla?! frågar hon mig och tittar oroligt på kyrkan, blå borta... man kan riktigt se hur hon funderar och jag blir tvungen att gå in med henne igen bara för att visa att bilderna är kvar, man kan bara se de inifrån. Ja även om hon inte förstår, eller så gör hon det, så blir hon lugnare och vi promenerar längs med slottsparken i backar och trappor och tittar på allt vackert. 
 
Förutom glasbilderna i kyrkorna tycks Labolina mest gilla statyerna. Hon ser dem alla, långt innan mig. Små ansikten som sticker fram ur murarna och stendekorationer längs med gräskanten. Mest uppskattat är de statyer av barn och när tillfälle finns klappar hon försiktigt på de hårda barnen och säger hej bebis, hej flicka för att sedan vinka bye, bye när vi fortsätter gå. Vi hjälps åt att bära vagnen när den sista långa trappan kommer och jag är glad att jag tog oss hit, att jag inte lät småbarn och vagn stoppa oss. Nej, det hade inte alls blivit detsamma utan Labolina. 
 
På kvällen försöker vi få bord på James Dean, en amerikansk resturang mitt i Prag med mycket gott rykte om sig men där är det tyvärr fullt så det blir att vi äter på en spännande brasiliansk resturang. Nere i en källare serveras all mat du kan tänka, syster har varit här flera gånger tidigare och maten serveras på ett så spännande sätt att det skulle behöva ett eget inlägg och vi dricker gott vin. När vi vill beställa en drink säger Labolina att hon vill hem och det visar sig att hon är hon dålig, min lilla fina tjej. 39,6 grader och en så agresiv hosta att  jag stundvis tror att hon kommer gå av. Min Labolina -  så tapper och stor i sin litenhet och jag får påminna mig om att slottsptomenaden inte varit detsamma utan henne. Inte alls...
Livet som mamma, Prag, Resa, Vardagsliv | |
Upp