Ensamhet
Långa skuggor kastas in genom de stora fönstren och fångar ljuset i mina svettdroppar. Sången från min ipad spelas och får mitt hjärta att slå lite extra av uttmattning men också av tacksamhet över just den här stunden och att jag valde att finna styrkan i den här platsen.
Jag är alldeles ensam och just här, just nu känner jag mig helt tillfreds med det, men ensamhet är svårt. Den gör ont... river upp svårläkta variga sår.
Jag har alltid varit rädd för att vara och bli ensam. Vill ha ett stort nätverk och vara en del av många, vill vara önskad, vill ta men framförallt ge... Vill inte vara utanför och ensam, vill vara innanför och en av flera i en gemenskap. Men! ensamhet som jag själv väljer är min borg. Där jag laddar och stärks, där jag växer och utvecklas. Livet alltså... med allt vad det innebär som ensamhet... en så fruktansvärd känsla som kan ta över en hel individ, i alla fall mig.
Dagens träningpass var galet härligt! Just nu är tränigsknappen på ON.
