Är vi framme snart
Vi tar bussen in till staden ifrån flygplatsen. När vi på bussen står och letar cash erbjuder sig en man att hjälpa oss. Sådana små gester, det är så ovärdeligt fint. Hur mycket är det som saknas frågar han? Jag kan hjälpa er... men vi hittar och betalar våra biljetter på den trånga varma bussen som ska ta oss in till staden där vår semesterresa ska börja på allvar.
Stans gator är fulla med liv i rörelse, det tutas och låter om vartannat. Mellan sophögar sitter gatuförsäljare med sina varor utspridda med allt ifrån tejprullar till stora elapparater. Många av försäljarna är mörkhyade, riktigt mörka och jag ser Labolinas blick från de till mig. Hon ser en skillnad och jag undrar vad för tankar som snurrar i hennes härliga snart sjuåriga huvud.
Värmen är tryckande där vi rullar våra väskor genom stans gator. Är det långt kvar? Med telefonens gps högsta hugg traskar vi på medan svetten rinner, på några av oss mer än på andra. Är det långt kvar? Undrar Labolina igen och vi går och går och hoppas att svaret ska vara nej. Vid en gatukorsning håller ett par småkillar på med smällare. Innan vi ser dom undrar vi vad det är för ”skottljud” som hörs och den lilla handen som ju håller i sin pappa trycker hårdare och hon viskar till oss - Jag känner mig inte trygg här. Labolina är bra för mig på så många oväntade sätt. Som alla de gånger när jag tvingas att vara trygg i en otrygg situation om inte för min egen skull så för hennes... som här. Jag kysser hennes varma panna och säger att det inte alls är någon fara. Vi är med henne och låter inget hemskt hända. Så drar jag vidare min väska och hoppas att det jag just sagt nu är sant...
Så äntligen är vi framme vid vår lägenhet på en av stans trånga gator. En stor rymlig lägenhet med högt i tak och plats för oss alla. Labolina paxar säng och vi byter om till något svalare innan vi tar oss ut för kvällens middag.
Ovanvåningen på vår lägenhet. Nere var vardagsum och kök. Två toaletter och en hall - ja här får vi plats.
