Fransyska från gröna gårdar
Livet blev plötsligt tungt och orken för att gå upp om morgnarna var så svår att matlagningen hamnade helt åt sidan. Flera gånger hörde jag mig själv säga att jag gärna ställde upp med hjälp, men att planera och fixa och dona fick någon annan ansvara för, ord som fick mig att känna mig främmande i min egen kropp. Vad var det som höll på att hända - höll jag på att förlora mig själv?
Nu, tre år senare, är lusten för maten äntligen tillbaka, lusten för livet också. T kan tröttna på mig då jag redan vid frukostbordet frågar vad han tycker att vi skall äta till middag. Han menar på att vi precis gått upp och han har inte riktigt kommit igång än - än mindre tänka på middag.
Jag gläds åt att planera, införskaffa och tillaga. Jag njuter av allt vad planering kan innebära och med åren har jag också lärt mig att njuta av själva maten! Nu njuter vi av smakerna tillsammans vilket är en mycket större glädje.
Idag hade vi en stek som behövde fixas till och lergrytan togs åter fram. Redan klockan tolv började jag planera och dona och sedan, många timmar senare, kunde vi avnjuta en helt fantastisk söndags stek.
Ett kött så mört att det riktigt smälte i munnen efter att ha legat i sin lergryta i nästan tre timmar i ugnen. Inte trodde väl jag att jag skulle uppskatta en bit kött på detta vis. Men när det är sånär fritt från senor och delar sig när man bara tittar på det - ja då uppskattar även jag kött!