Livstrött...

Ibland känns det som om det vilar en förbannelse över mig... Så fort jag högt säger något positivt, som t.ex. att det var länge sedan jag var sjuk händer något och tror ni inte att jag kort efter mitt utlåtande blir sjuk. Eller som just nu när jag kännt en enorm glädje över mitt arbete, min roll som pedagog tror ni då inte att saker och ting snabbt förändras och att jag snabbt blir förvirrad och ifrågasätter hela min existens.

En kollega kom och frågade mig den ständiga fråga som numera tycks förfölja mig, vad händer med mig till sommaren. Jag blev ledsen... en klump i magen växte sig fram, men jag tryckte bort den och svarade henne precis som jag svarat alla andra, att jag inte har en aning. Jag förstår henne att hon också vill veta vad som skall hända, och hennes fråga har all rätt att ställas. Men trots alla rätt om vad som får och vad som skall, känner jag mig oerhört liten och jag har inte alla svar, just nu känns det som jag knappt har några.

Jag tog mig i alla fall i kragen och gjorde vad jag visste var rätt, men som kändes så fel. Jag fick gå och prata med de två rekotrer som egentligen inte har med min situation att göra eftersom han, som egentligen är min chef, är bortrest. Svaret jag fick var precis det svar jag visste skulle komma, men det gjorde ändå ont att höra det.

Försöker att tänka postitivt, att jag haft en enorm möjlighet att t.ex. få sluta tolv varje fredag, men det känns tungt att veta att jag hela sommaren kommer att arbeta på förskolan... Hemskt nog känns det som ett nerköp och jag bävar för vad nästa termin kommer att innehålla. Är detta min framtid?

Hatar mig själv för att jag inte sökt något annat jobb.......
Vardagsliv | |
Upp