Min tvilling?
Barnen tittade förvånat på mig när jag kom. "Hej Ohanna" sa de och jag funderade på om de trott att vikarien varit jag. Väl ute kände jag en konstig känsla, som säkert många mammor känner någon gång, att hon var med "min barn". Som den pedagog jag ändå är, hur lustigt det än är, så förstod jag att det är så här det kommer bli. Människor kommer och går, och "mina barn" kommer att ha många fröknar.
Skall dock tillägga att det kändes bra när barnen sa att de saknat mig och att "Ohanna är världens bästa". Fick ett glitterklister märke av dem, som nu mycket stiligt pryder mitt ansikte och ingen är gladare än jag. Vår vikarie gör ett utmärkt jobb och för min del, känns det naturligtvis utmärkt att få vara den som "kan".