Livet går vidare, trots allt
Hela historien är oerhört tragisk, mest för att jag inte vet var den börjar, men kanske också därför att jag inte ser någon lösning. Försöker hålla huvudet högt och med en inbakad fläta gör jag den mycket lätt, i alla fall idag! (Det är grymt vad håret växer)
Underbart är att mina fingrar har växt, eller som pappa kanske trodde - att jag blivit starkare i dem. Hur som helst upptäckte jag igår att jag äntligen! kan ta baré ackord. Nu finns det inte längre några som helst hinder på gitarren. Det är bara mitt eget tålamod som sätter gränsen, plus att fingertopparna bör hålla:)