Hotellet Mount Lavinia kunde vi se från vårt hotell.
 
Gårdagens färd tog hårt på oss, både positivt och negativt. Att åka så länge i en varm van har gjort oss trötta. I tidningarna kan vi se bilder av all skada nattens regn gjort. Hus har blivit förstörda och människor tvingas söka skydd, vägar som en gång funnits har spolats bort. Det är kopiösa mängder vatten som kommit och när vi ser dessa vattenbilder är vi tacksamma att vi kom fram till vårt hotell utan några större problem!
 
Vi pratar om gårdagen, om vår bussfärd, om Malika som väl inte var den bästa på att just tolka. I våra ögon och öron var det mest som att hon pratade med var och en av tvillingparet och sedan inte helt översatte så som vi är vana vid att en tolk arbetar. Hon blev så uppslukad av systers och Roshans historia att vi tror att hon lite glömde bort sin roll i det hela - att just översätta. När Syster bad henne fråga och säga saker till Roshan tyckte hon att det inte behövdes, ifrågasatte och sa det hon själv ville. Men å andra sidan, vem skulle inte bli berörd av ett sådant möte som skedde igår? T sa till mig innan vi la oss igår, att då vi satt vid bordet där i en skola i Mathara, och fick höra att systers biologiska mamma levde och befann sig på en plats dit vi kunde ta oss för att träffa henne... Ja då blev han tagen av situationen och var tvungen att vända blicken nedåt för att inte visa sina tårfyllda ögon. 
 
Jag kramar om tjejen bredvid mig, hon jag alltid känt som min lillasyster. Tjejen som jag bett om hjälp när jag mest behövt det, hon som jag varit vansinnig på för konstigheter jag tyckt att hon gjort, den mest drivna och engagerade person jag känner, en lillasyster som i mina ögon och i mitt hjärta är den finaste lillasyster man kan ha.
 
Det där med kärlek är konstigt egentligen, det finns små många olika sorters kärlek. Som kärleken till sin familj, som väl borde vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. Kärleken till sin mamma, till sin pappa och till sina eventuella syskon och andra släktingar. Sedan kärleken när man träffar någon som kan få äns hjärta att slå dubbla slag och skapa fjärilar i magen. En människa som gör än darrig i benen och hjärtat alldeles varmt. Sedan, när man kan tror att det knappt kan finnas nått finare får man en Labolina och kärleken till sitt barn är för mig så stor att det inte går att sätta ord på det, hur jag än försöker. Ett barn blir verkligen grädden på moset! Och att ha med Labolina under gårdagens möte var nog bra för oss alla. Kanske gjorde det mötet lite lättare? Ett barn är oftast så välkomnande och när man inte talar varandras språk kan barnet, men sitt eget språk, bli en länkande länk. Roshan sträckte flera gånger fram sina mörka armar mot Labolina och vinkade och log mot henne så att alla hans vita tänder lyste. Labolina var till en början reserverad mot den okända mannen men log glatt tillbaka och vinkade efter ett tag.
 
Vi bestämmer oss för en lugn dag och tar god tid på oss med frukost och morgonbestyr innan vi har packat ihop oss och går ner på stranden som bara ligger ett par meter ner.  Vi bär vagnen och sätter och vid ett par solstolar och dricker öl och vatten. Killarna badar, jag och syster är fundersamma över att klä av oss... det är inte många turister på strander och här badar man med kläder på. Killarna kommer upp och säger att det var riktigt skönt att svalka sig. Mamma är också osäker, men har i alla fall varit smart och tagit med sig en baddräkt, vi andra två har endast bikini. Till slut blir värmen outhärdlig och vi skyndar oss ner i det svalkande vattnet och struntar i de blickar våra lättklädda kroppar får. Hade jag varit ensam hade jag aldrig badat, men nu är vi flera. Vågorna är stora och havet är salt, ett brusande härligt ljud fyller mina öron. Tittar upp på T, Johan, Pappa och vagnen som står uppe på stranden bland palmer likt ett vykort och jag tänker att bättre än så här blir det knappast. Tyvärr är det mycket skräp i vattnet, plastpåsar och annat far fram och tillbaka i vågorna och drar mot våra ben, men förutom det - ja då är det perfekt. Solen går i moln, vi ligger i solsolarna och har semester och det känns alldeles fantastiskt. Jag sms´ar med min biologiska mamma och min brors fru om när och vart vi skall ses. Vet inte om jag får någon klarhet...
 
På kvällen går vi till en lokal resturang La Rambla där man endast som turist får beställa alkohol, invånare får om de vill ha ta med eget. Vi köper och får det sista dropparna de har, från en öppnad flaska. Det smakar väl i och för sig vin, men inte alls så som vi är vana vid... Nästa gång vi går hit tar vi med vår egen dricka. Maten däremot är helt fantastisk och vi sitter länge och bara äter och njuter.  

En dag med eftertanke

Sri Lanka En kommentar
Hotellet Mount Lavinia kunde vi se från vårt hotell.
 
Gårdagens färd tog hårt på oss, både positivt och negativt. Att åka så länge i en varm van har gjort oss trötta. I tidningarna kan vi se bilder av all skada nattens regn gjort. Hus har blivit förstörda och människor tvingas söka skydd, vägar som en gång funnits har spolats bort. Det är kopiösa mängder vatten som kommit och när vi ser dessa vattenbilder är vi tacksamma att vi kom fram till vårt hotell utan några större problem!
 
Vi pratar om gårdagen, om vår bussfärd, om Malika som väl inte var den bästa på att just tolka. I våra ögon och öron var det mest som att hon pratade med var och en av tvillingparet och sedan inte helt översatte så som vi är vana vid att en tolk arbetar. Hon blev så uppslukad av systers och Roshans historia att vi tror att hon lite glömde bort sin roll i det hela - att just översätta. När Syster bad henne fråga och säga saker till Roshan tyckte hon att det inte behövdes, ifrågasatte och sa det hon själv ville. Men å andra sidan, vem skulle inte bli berörd av ett sådant möte som skedde igår? T sa till mig innan vi la oss igår, att då vi satt vid bordet där i en skola i Mathara, och fick höra att systers biologiska mamma levde och befann sig på en plats dit vi kunde ta oss för att träffa henne... Ja då blev han tagen av situationen och var tvungen att vända blicken nedåt för att inte visa sina tårfyllda ögon. 
 
Jag kramar om tjejen bredvid mig, hon jag alltid känt som min lillasyster. Tjejen som jag bett om hjälp när jag mest behövt det, hon som jag varit vansinnig på för konstigheter jag tyckt att hon gjort, den mest drivna och engagerade person jag känner, en lillasyster som i mina ögon och i mitt hjärta är den finaste lillasyster man kan ha.
 
Det där med kärlek är konstigt egentligen, det finns små många olika sorters kärlek. Som kärleken till sin familj, som väl borde vara en självklarhet men som tyvärr inte alltid är det. Kärleken till sin mamma, till sin pappa och till sina eventuella syskon och andra släktingar. Sedan kärleken när man träffar någon som kan få äns hjärta att slå dubbla slag och skapa fjärilar i magen. En människa som gör än darrig i benen och hjärtat alldeles varmt. Sedan, när man kan tror att det knappt kan finnas nått finare får man en Labolina och kärleken till sitt barn är för mig så stor att det inte går att sätta ord på det, hur jag än försöker. Ett barn blir verkligen grädden på moset! Och att ha med Labolina under gårdagens möte var nog bra för oss alla. Kanske gjorde det mötet lite lättare? Ett barn är oftast så välkomnande och när man inte talar varandras språk kan barnet, men sitt eget språk, bli en länkande länk. Roshan sträckte flera gånger fram sina mörka armar mot Labolina och vinkade och log mot henne så att alla hans vita tänder lyste. Labolina var till en början reserverad mot den okända mannen men log glatt tillbaka och vinkade efter ett tag.
 
Vi bestämmer oss för en lugn dag och tar god tid på oss med frukost och morgonbestyr innan vi har packat ihop oss och går ner på stranden som bara ligger ett par meter ner.  Vi bär vagnen och sätter och vid ett par solstolar och dricker öl och vatten. Killarna badar, jag och syster är fundersamma över att klä av oss... det är inte många turister på strander och här badar man med kläder på. Killarna kommer upp och säger att det var riktigt skönt att svalka sig. Mamma är också osäker, men har i alla fall varit smart och tagit med sig en baddräkt, vi andra två har endast bikini. Till slut blir värmen outhärdlig och vi skyndar oss ner i det svalkande vattnet och struntar i de blickar våra lättklädda kroppar får. Hade jag varit ensam hade jag aldrig badat, men nu är vi flera. Vågorna är stora och havet är salt, ett brusande härligt ljud fyller mina öron. Tittar upp på T, Johan, Pappa och vagnen som står uppe på stranden bland palmer likt ett vykort och jag tänker att bättre än så här blir det knappast. Tyvärr är det mycket skräp i vattnet, plastpåsar och annat far fram och tillbaka i vågorna och drar mot våra ben, men förutom det - ja då är det perfekt. Solen går i moln, vi ligger i solsolarna och har semester och det känns alldeles fantastiskt. Jag sms´ar med min biologiska mamma och min brors fru om när och vart vi skall ses. Vet inte om jag får någon klarhet...
 
På kvällen går vi till en lokal resturang La Rambla där man endast som turist får beställa alkohol, invånare får om de vill ha ta med eget. Vi köper och får det sista dropparna de har, från en öppnad flaska. Det smakar väl i och för sig vin, men inte alls så som vi är vana vid... Nästa gång vi går hit tar vi med vår egen dricka. Maten däremot är helt fantastisk och vi sitter länge och bara äter och njuter.