Skogens guld



Ska vi gå till skogen? frågar jag och vill verkligen detta. Leta efter svamp? 
Nej, det vill jag inte, svarar Labolina utan minsta entusiasm i rösten. Jag vill gå till lekplatsen och vi har redan plockat svamp....

Vi gör en kompromiss, Labolina och jag för det är så man får göra när man vill olika. Först skogen med stövlar, korg och matsäck för att sedan gå till lekplatsen. Det är ok tycker vi båda och Labolina berättar att hon, faktiskt, tycker att det är bra att fika i skogen. Jo, riktigt mysigt tycker hon att det är.


Och i skogen berättar hon, tjejen som får mitt hjärta att pumpa lite extra, att myrstackar, faktiskt, kan bli riktigt stora. I alla fall när de finns i skogen. Hon sitter länge och tittar på de arbetsamma djuren och suckar när jag säger nej till att ta med ett gäng myror hem.


Sen får hon blod i näsan Labolina. Ja det är i alla fall vad hon säger. Man får blod i näsan när man är vid myrstackar! hävdar hon bestämt. Jag tittar på hennes lilla näsa, i hennes näsa men ser inte äns lite blod. 

Frågar om hon sett någon som haft näsblod? Japp, Pernilla som är hennes fröken och som fröknar över henne har det alltid vid myrstackar berättar Labolina och idag har hon det också!

Ok, jag leker med och frågar om hon behöver nån hjälp, papper eller så? Absolut inte, det behöver inte Pernilla heller. Och med det sagt har blodet försvunnit och vi kan säga hej då till myrorna innan vi går vidare.



Vi hittar faktiskt lite svamp, en middag för två som vi äter medan regnet strilar ner mot rutorna. Vi njuter av måndag och tillsammans tid.

Livet som mamma | |
Upp