I år igen
Som ett trassel ligger håret varmt runt hennes lilla huvud. Och jag sitter bredvid och klappar och mumlar i hennes öra att det kommer bli bra, som så många andra gånger kommer även detta att bli bra. Hon rullar ihop sig som en liten boll och vi är nära, nära.
Förra året var vi i Prag, Labolina och jag. Och där i en soffa, i en lägenhet mitt i gamla stan plöjde jag avsnitt efter avsnitt av serien Homeland medan Labolina sov bort febern. Sov i timmar, men var ändå trött...
I år var det dags igen, höstlov och sjuk Labolina. I natt hade hon 39,7 och grät över allt det där onda i kroppen. Nu är det väl bättre, men fy tusan för att vara sjuk, alltid och oavsett anledning. Att vara sjuk suger! Ok, jag vet att det bara är feber och att det, såklart, kommer att bli bra. Men det skär ändå i mig att se henne ha ont, se att hon inte mår bra men kämpar med att vara sig själv.
Så i år kör vi nästan en repris av förra året, i en soffa, i ett litet hus, i ett samhälle där molnen är grå och tunga hänger vi, Labolina och jag. Och även om sömnen inte varat i timmar denna gången så har vi hängt i soffan och sett massa barnfilmer och jag ser i alla fall ett avsnitt av en annan serie och tittar på henne, där hon ligger brevid mig och tänker att ok, det är jobbigt men det blir bra.
