Det finns en morgondag.
Vi sitter framför brasan Labolina och jag, precis på samma sätt har lägger vi benen i kors och när jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen får jag en liten hand i min och när jag tittar ser jag att liten lagt huvudet på samma sätt och slutit sina ögon. Det är häftigt att vara så iakttagen.
I natt hostade jag så jag knappt trodde att det fanns en morgondag. Ni vet när man försöker att inte hosta, i alla fall inte hosta så högt att du väcker någon annan i huset - ja det fungerar väl aldrig? Istället låter det mer än någonsin och oroliga rörelser från sina familjemedlemmar gör att hostan känns än mer jobbig. Men jag hostade, oj vad jag hostade - högt som lågt och inget i världen tycktes hjälpa.
Influensa. Inte roligt då och verkligen inte roligt nu. Men som sagt, att klaga är väl onödigt dumt och egentligen bara slöseri med tid. Bättre att använda tiden till att ta igen sig, njuta av tillsammanstid och titta på regndropparna som lämnar himlen och gör altanen mörkt brun. Och hoppas och faktiskt tro att jo - det kommer en morgondag, torts enveten rivande hosta.