Att känna att det är dags att ta sig ut
I veckor har vi gjort just det här - tittat på världen inifrån vårt. Labolinas fötter har knappt satts utanför huset även om hon rullats runt i vagnen för att få lite rosor på kinderna, höra de kvittrande fåglarna och andas in den där friska luften som viskar att snart, snart är det vår.
Men idag när molnen hänger tunga på himlen och dagens ljus tar över nattens mörker gör vi ett försök till att ta oss ut. Ut till den verklighet som idag är vår med förskola, jobb och däremellan bilkörning och tankar om hur skall detta gå och en längtan efter varandra. En längtan som idag säkert är extra stor, eller så är det kanske precis tvärtom.
Jag tror att vi båda, Labolina och jag, behöver komma ut och få lite stimulans. Att sedan låta de varma duschstrålarna värma och skölja bort det sjuka och bara att få ta på sig lite andra kläder än de där fula men ack så mysiga plaggen, ja det gjorde oss båda gott.
Och hostan då? Och allt det där andra som gjort att vi hållt oss till vårt, den och allt det där andra onda jobbiga som har gjort oss soffsittande, tedrickande, matlagningsglada och filmtittande... Ja den finns där och river och trycker.
Men ändå - idag gör vi ett försök att ta oss ut i verkligheten och hoppas på att det går vägen.