På väg
Mörkret sluter sig omkring bilen där den far fram och en av fördelarna med att ge sig ut på vägarna så här dags är att det nästintill inte är någon trafik att räkna med. Bara ett par enstaka lastbilar möter vi innan motorvägen och djuren tycks befinna sig på andra ställen än vid vägen, tack och lov. Emellanåt hör jag Labolinas djupa andetag och hur hon smackar med nappen och musiken från bilradion håller mig vaken. Jag är faktiskt förvånad över hur pass vaken jag faktiskt känner mig, ja redan då väckarklockan ljöd 03:00.
Pappa klappar mig på huvudet ibland och frågar hur det går, på det där sättet som bara pappor kan. En värmande omtänksamhet som så många gånger gör mig varm i hjärtat. Som nu, när han liksom jag och Labolina stigit upp mitt i natten för att senare köra hem vår bil igen ifrån flygplatsen.