Ledig i Prag
Det är märkligt det där när man är ledig. Vilken dag det är blir plötsligt betydelselöst och jag blir helt dagvill och vet knappt vad klockan är. Väldigt skönt och avkopplande att lyckas koppla bort allt och faktiskt bara vara. Vi lyckas ta sovmorgon alla tre och när vi kramat Syster hejdå för jobb softar vi, jag och Labolina i soffan innan vi gör oss redo för en dag i Prag.
Åh det känns härligt när husvakten håller upp dörren åt oss och vagnens hjul nuddar gatan. När två hästar med vagn passerar oss och Labolina med stora ögon tittar och utbrister häst mamma - titta Johanna, hästar! och hennes gurglande skratt ekar mot stenhusen när de passerar oss fylls jag av något alldeles magiskt. Jag klappar hennes lena kind och böjer mig ner för att pussar den mössklädda hjässan, så där som pappa brukar göra på sina döttrar, och jag säger att jag älskar henne. Vet hon det? Hon tittar på mig, nu med mindre ögon men ler och säger jaaaa, som att det vet hon för det har jag sagt ungerfär hur många gånger som helst till henne.
Vi hamnar på torget igen där fler hästar står och människor föreställer statyer. Någon spelar musik och en annan skapar tavlor. Labolina gillar allt som händer runt omkring henne och när hon somnar fortsätter jag vår promenad genom trånga gator med vackra ståtliga hus men också gamla små med sneda stenväggar.
Jag går där och tänker på - absolut ingenting och glömmer allt vad vardagdag heter, allt vad måsten och uppdrag är, på allt som måste göras med som fortfarande ligger i " att göra högar" och jag hör den där lilla tickande klockan i min mage som säger åt mig att varva ner, att ta det om så bara, lite lugnare. Det är så obeskrivligt skönt!
Promenaden tar mig till den gamla bron, så vacker att hjärtat stannar till ett tag och Labolina vaknar av allt muller runt omkring oss. Vi stannar till, flera gånger där på bron och lyssnar på alla broband som riggat upp och bjuder upp till skön musik. Vi klappar händerna och tittar på varanära och sägeratt det här är ju bara så bra! Ok, jag säger och Labolina nickar och håller med. Hennes lilla hand som lägger lite pengar i de utlagda boxarna och männen, ja i dag är det visst bara män, blinkar och vinkar åt henne. Hon ler lyckligt mot dem och vinklar lite försiktigt tillbaka. En gamla man ropar efter mig när jag går att jag har världens finaste tjej och jag ler fånigt och pussar återigen på henne, min finaste och säger åter hur mycket jag älskar henne.