Fashion House
Vi delar upp oss och jag går med Labolina i vagnen och tittar storögt på allt som finns. Vad billigt det är! Syster hittar en helt ljuvlig långklänning och jag gör några tappra försök att hitta något liknande utan resultat. Mamma hittar med hjälpa av syster ett gäng toppar och killarna gos bananas över en stor avdelning fylld med snygga och billiga skjortor. Vid föera tillfälle har jag svårt att ta mig fram med vagnen och jag ropar på mamma som jag ser en bit längre bort för hjälp ner för några trappsteg. Vipps är Gerhard framme och hjälper mig ner och innan jag riktigt förstått att det är han, vår chaufför som hjälpt mig är han borta igen. Jag och mamma tittar på varandra, va är Gerhard också här? Inne i butiken? Skulle han också handla? Vi skrattar för han kom lika snabbt som han försvann... Ja nästan lite läskigt.
Jag och Labolina går ner till barnavdelningen och jag säger åt henne att det väl är mycket märkligt att jag alltid numera hamnar i just barnavdelningen... Hon skrattar och slänger pussar till alla människor som tittar på henne. De smälter och tittar med stora ögon på mig.
Det finns mycket barnkläder men en hel del är allt för mycket kalas för min smak, jag riktiga prinsessklänningar med tyll och extra allt. Mn trots att dessa modeller inte faller just mig i smaken njuter jag lite av alla klänningar, klänningstjej som jag är. En amerikansk familj gör fynd och tyst för mig själv frågar jag mig om deras barn är med på sådana där skönhetstävlingar för barn? Tänk om jag och T skulle anmäla Labolina till något sådan? Idéen är så behängd att jag börjar skratta. men å andra sida, barnmodell har vi ju pratat om... Men så finns här även, i mina ögon, alldeles enkla vanliga söta Labolinaklänningar och jag tar en med mig.
Vid ett tillfälle när jag möter T berättar jag för honom att Gerhard är här och T har också träffat honom.
- Helt plötsligt kom han fram till din pappa med en shoppingpåse, säger T. Gerhard hade sett honom gå omkring med alla sina shoppingfynd och tyckte väl att han kunde behöva något att lägga det i.
- Men är han här? frågar jag. Han jobbar väl inte här?
- Nej, men han ser det väl som sin uppgift idag att vara till vår hjälp fortsätter T. Sen när jag själv skulle ha en sån där påse hittade jag ingen och fick leta reda på Gerhard för att be honom hjälpa mig.kändes ju skumt, att leta efter sin
Labolina och hennes vagn drar blickar till sig även här inne som sagt och en del tar sig friheten utan att fråga, att komma fram och känna lite på henne, känna lite på vagnen och de ler lite smått lyckligt mot henne och mot mig. Jag får väl vara gald över att de i alla fall inte tar sig friheten att känna på mig...
När det är dags att betala blir T fundersam.
- Har du inte köpt nått? Han låter nästan lite orolig.
- Bara en klänning till Labolina, svarar jag.
- Jo, men har du inte hittat nått till dig? Du som var så shoppingsugen.
- Äh jag hittade inget jag gillade...
Det är märkligt när man som jag och T levt så länge ihop och känner varandra utan och innan. När man inte behöver uttala alla ord, men de ändå blir förstådda. Han tar min hand i sin och trycker den liten extra och säger att Labolinas klänning var väldigt fin, att jag är fin och att vi ska till fler butiker. Han vet precis vad som är "fel" men helt ärligt känns det helt ok. Jag glädjas över de andras fynd och den dag då jag trivs i min kropp igen, då kommer jag också hitta kläder som känns bekväma. Och den dagen kommer - det vet jag. T har i alla fall hittat mycket! Både skjortor, slipsar, manchettknappar och en surfingbräda är vad som ligger i hans påsar när vi går ut ur butiken.