Å Andra Sidan

Roshan tar oss till sin väns restaurang som ligger alldeles vid havet. Han berättar med hjälp av Malika att hans eget hus är för litet för att ta emot oss alla för middag, men han skall ta oss dit senare. Vi vill gärna träffa hans familj och säger att vi ser fram emot mötet. Själv tänker jag att vem har hus att ta emot alla dessa människor som kommit? Inte har då jag och även om jag självklart vill se hans hus så är mötet med han och hans familj det som känns viktigt.

Bordet som är dukat åt oss är som taget ur en scen från någon film
och tittar vi ner över kanten ner i havet kan vi se en stor havssköldpadda simma. Vilket häftigt djur! Jag står länge beredd med kameran för att fotografera det maffiga djuret när det skall upp och andas, men sköldpaddan har ingen lust. Inte förrän jag lämnat min position för att prata med Labolina kommer den upp till ytan. Antar att den helt enkelt inte ville vara med på bild och det respektera jag. Ett par stora träd ger skön skygga och vi svettas

Vi sätter oss och dricker öl och cola medan syster med sin tvillingbror pratar om sina liv ifrån varandra. Mest är det syster som frågar och Roshan som berättar. När han berättar om sin uppväxt och ögonen fylls av tårar, tårar av smärta för de som svikit honom samt tårar av tacksamhet till det människor som ställt upp och funnits där, ja då vill jag bara krama om killen som sitter där bredvid mig. Han känns fin och att få möta honom tillsammans med min lillasyster känns också fantastiskt. Ett unikt möte som jag aldrig velat vara utan! Syster lyssnar på vad som sägs och tittar med sina stora ögon på sin bror. Att deras liv startade på samma sätt, men sedan blev så oroligt olika - vem hade kunnat ana det då en dag i maj 1986?

Det börjar blåsa och vi tvingas flytta ner från vår scen och gör i ordning ett annat bord, mer i lä. Men vad gör väl det? Vi har det underbart och de ljumma vindarna känns som svala smekningar mot vår varma hud. Roshan och Malika är oberörda av värmen, de är ju vana, men som tur är fryser de i alla fall inte i vinden. Middagen vi bjuds på är fantastisk, stekt gott ris med en helstekt fisk och så den där chilipastan vi smakat förut. Ett starkt tillbehör som ger en extra touch till maträtterna. Ja här kan man krydda maträtterna! Roshan säger till Syster att hon skall få med sig pastan hem.

Bredvid restaurangen en bit bort har en stor familj söndagsutflykt. De är många och äter medhavd picknick, tror det är ris och curry som de äter - med sin högra hand. Den vänstra handen äter man aldrig med! Den används till något annat...

Efter maten fortsätter vår färd hem till Roshans hus där ett snabbt möte sker med hans fru, dotter och frus familj. Vi får komma in i deras, vad jag tror är, vardagsrum och syster lämnar över en ryggsäck med presenter till Roshans dotter.

Mötet blir kortvarigt, kanske är vi ändå lite besvikna över att inte få se mer av deras hus. Lite besvikna över att vi fick träffa dem så kort stund... Men besvikelsen är kortvarig och mötet med Roshan och allt han bjöd på och berättade är vad vi bär med oss.

Så är det dags för att packa in oss i Malikas van igen, lagom till att det börjar regna. Under bilfärden får vi kanske uppleva det värsta regnväder vi varit med om, ett riktigt monsunregn! Det fullkomligt vräker ner! Vi måste stanna för ett kort toalettbesök och trots att chauffören stannar en dryg meter innan vi kommer under tak blir vi genomvåta. Det åskar och blixtrar och lampan inne på toaletten blinkar till innan den slocknar. Där inne sitter jag, i mörkret och försöker ana konturer. Åh förbaskat! tänker jag när en blixt för en kort stund lyser upp det lilla rummet. Det smattrar högt emot det lilla fönstret där uppe på väggen. Jag ser en lite ödla och bestämmer mig för att röra mig så lite jag bara kan. Precis när jag är färdig kommer ljuset tillbaka... Jaha!

Vi skyndar ut igen och får inte upp dörren. Regnet gör oss än mer våta, om det nu kan gå? Mamma väntar där inne med Labolina som vaknat och är glad att se oss. Hennes ansikte lyses upp i blixtarna och hennes hår som blivit alldeles lockigt i fukten, står åt alla håll. Hon sträcker sina armar mot mig och i min blöta famn somnar hon om igen så snart bussen börjat rulla igen.