Å Andra Sidan

På lekplatsen tidigare idag. Tokig mamma kan tydligen inte vad som är fram och bak på gungan. Jag skrattade åt T som påpekade detta för där på lekplatsen var vi tre som funderade över vad som var fram och bak. Men vad spelar det egentligen för roll? Det var ju en världslig sak och uppenbarligen gick det bra att sitta åt båda håll!

Vi drar igång ännu en ny vecka och jag och Labolina fyller dagarna till sin maxgräns och jag försöker verkligen att få ut allt och lite till av vår tid tillsammans. Labolina och jag, jag och Labolina... mor och dotter och en kärlek så stor att det inte går att beskriva i text. Att tiden tillsammans är dyrbar har jag hela tiden känt, men nu när jag är igång och arbetar deltid igen blir det så påtagligt.

De dagar jag är på arbete är det T som är med Labolina och även det är otroligt viktigt och värdefullt. Far och dotter som fyller sina dagar och hittar sina rutiner. Båda njuter av varandra och det är en magisk stund när jag kommer hem till min lilla familj och möts av kramar, skratt och härliga pussar. Vi kryper omkring på golvet och stannar ibland upp och tittar på varandra. Kryper mot varandra och bara andas in och skrattar och tycker att vi har det absolut så bra man bara kan ha det. Labolina skrattar och borrar in sitt lilla ansikte i våra kroppar och vi fylls av det där magiska som man får uppleva när man blir - en familj.

Ibland känns det nästan löjligt, hur härligt underbart fantastiskt magiskt kan det vara? Att få barn är ingen självklar dans på rosor, men vill du att det skall vara det - vill ni i er familj att det skall vara det... Ja då är det nästan er skyldighet att arbeta för att det skall bli så som ni vill ha det. Och för det mesta lyckas man. Med Labolina lyckas vi för gladare tjej finns knappt. Vem kan vara trött, sur eller ledsen med ett sådant litet solsken i sin närhet?

Snart är hon ett år... vår dyrbara skatt. Ja time flies!