Heja heja
Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra.
Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.
