Å Andra Sidan

Inatt när vi kom hem från kvällens kalas satt en gäst på trappan och hade det mysigt.

Tidigare i veckan hade jag sett små svarta saker just på trappan och rådfrågat både T och mamma om vi kunde ha möss rännandes på vår stentrapp? Vi undersökte det svarta som var stenhårt, så att det skulle vara någon form av musbajs uteslöts.

Men i natt såg vi vems svarta det var och visst var det bajs!

Så otroligt liten satt den där i mörkret och först trodde jag att det var en igelkott, men när kom närmare såg jag att det var en liten, liten kaninunge.

Det satte igång mina tankar och jag såg framför mig hur vi tog hand om det lilla livet i en bur som var så trevlig som en bur bara kan vara. Och hur vi tillsammans med Nellie såg hur den lilla kaninen växte och blev en stor kanin.

Jag som knappt gillar djur fick en längtan efter att ta upp den ensamma och ge den lite kärlek... kanske har man gått och fått de där omtalade moderskänslorna!?!

Men så väcker pappa mig ur min dröm och säger att det inte är någon kanin. Nej, det är en liten hare. Visst är den söt men de där djuren bär på massa ohyra och bits.

Bits? Frågar jag och är inte längre det minsta sugen på att ge den kärlek. Nu vill jag bara in i värmen men haren kan få krafsa på min dörrmatta och bajsa på stentrappan ännu en natt.