En sann kärlek
Först börjar jag som jag alltid gör, säga att det går bra det här och att jag faktiskt klarar mig själv. Och det där med den långa bilfärden är nog inga problem, jag fixar det. Men så kommer osäkerheten krypande och liksom hoppar på mig och blir hängande på min kropp som tung, tung bly och jag väljer att ta den hand som sträckts ut.
Älskade T som följer mig på de mest knepiga idéer jag får, ok inte alltid så positiv som jag, men han ställer upp. Och så den där älskade varma Labolina som vaknar till när jag bär ner henne till bilstolen och som inte vill somna om utan att hålla i min hand.
Min älskade familj, tänk att inget kan nog bli större eller bättre än just det här, att vara en familj som hjälps åt och ställer upp när man som mest behöver!
Så bilen rullade iväg, den nya bilen, och jag har fått sova och ladda batterierna för utbildningen jag börjar idag. Men än har vi en bit att köra