Å Andra Sidan

Syster går och lägger sig medan vi andra tar en tur genom stan. Värmen slår emot oss som en tjock vägg och Labolinas hår blir med äns genomvått. Hur jag än placerar oss tycks hon ständigt hamna i solen vilket gör mig stressad. Det är oerhört lätt att torka ut här. Värmen och den höga fukthaltigheten är inte att leka med och från Sverige har vi med oss ett mindre apotek med diverse vätskersättningar. Ändå är jag nog extra nojjig när det kommer till Labolina som med ord inte kan berätta om hon börjar få ont i huvudet etc. Till resevagnen har vi köpt med ett myggnät/uvskydd och det drar vi över vagnen samt hänger upp några små handfläktar som hjälper lite grann. Detta blir även ett skydd mot alla blickar, blickar på den vita bebisen.

Johan kommer. Han är trött efter en lång resa även han. Tyvärr har han inte kunnat sova något på planet och värmen samt tröttheten gör honom nästan svimmfärdig.

Vi äter på ett vackert hotell och förstummas nästan av den vackra utsikten över stad och hav. Små ekorrar springer omkring oss och Labolina skrattar åt deras små skutt och pillande med sina små framtassar. Vi tittar på ett bröllopspar som gör sig redo för sin efterfest och försöker känna lite julstämmning bland all juldekoration som hotellet tagit fram. Det känns svårt, palmer, sol och värme får oss inte riktigt i rätt julmood.

Vi promenerar genom staden och tar oss ner på stranden. Stora vågor rullar in och för med sig skräp från havets botten. Plastpåsar och annat ger ett smutsigt intryck. Vi går längs med stranden och ser oss omkring. Restauranger och små slitna skjul är vad som möter våra blickar och längre bort badar människor, människor härifrån inte turister. Mycket av det som en gång varit fint har förstörts av tsunamin som drabbade landet för ett par år sedan.

Labolina tycket sanden är otäck för att inte tala om de högt brusande vågorna som likt jättar tornar upp sig mot henne. Hon håller hårt i våra händer innan nyfikenheten tar över och hon vågar röra sig lite mer fritt. Hennes kinder är rödmosiga och svettpärlorna i hennes ansikte blänker. Invånarna fotograferar den söta lilla tjejen som springer omkring på stranden och vinkar till alla hon möter. Hon skrattar, dansar när hon hör musik och delar givmilt ut slängpussar. Jag går efter Labolina likt en svans och försöker på ett fint sätt avvisa alla händer som vill känna och klappa. Folket är förstående och backar, men det lämnar en märklig känsla inom mig. Varför de överhuvudtaget måste ta på henne och varför jag skall vara förmer och säga att de inte får...

Vi stannar till på ett hak och dricker av deras lokala öl som är riktigt god. På kvällen äter vi mat vid vårt eget hotells restaurang och killarna och mamma beställer in biff. Alla får in sina tallrikar och även om det beställt samma rätt ser pappas rätt helt annorlunda ut. Hans biff serveras i bitar medan de andra för köttet i en bit. Det är en hård sula alltsammans, de skär och skär och tuggar utan att nått händer. Vår servitör säger att pappas biff gick sönder när den skulle stekas, men så som man måste slita för att över huvudtaget kunna dela köttet har jag svårt att tro honom. Vad pappa fick på sin tallrik vill vi nog inte veta.

Säger till T senare när vi gått och lagt oss att jag hittills inte är överförtjust i landet, Labolina är så varm nästintill överhettad och att vi ska stanna på detta hotell i tre veckor... Ja det känns nästan omöjligt. Den del som är så vackert som taget från ett vykort är så liten till den del som vi i våra ögon tycker är sliten och chanserad. T tycker likadant men jag är också medveten om att jag kan komma att ändra mig. Vi har bara varit här en dag och vi är trötta.

Sängen knakar högt för varje liten rörelse som görs och madrassen är tunn men det är inget som tycks störa Labolina som snabbt somnar och snart sover vi också.