En tur på Podja, del 2
Bild: resedagboken.se
Nästa stopp blir hos elefanterna och vi packar ut en sömning lite Labolina som med stora ögon tittar på oss där vi drar upp vagn och bär med oss våra väskor. Ett stilla regn håller på att avta men luften är fuktig och marken blöt. Våra tår färgas snart röda av marken vi i sandaler och flipflopps trampar runt i, men det märket vi knappt, vi är så förväntansfulla!
En man kommer och tar emot oss och säger att vi kan lämna vagn och annat i ett litet hus och säger att alla kan rida på elefanterna samtidigt, men vi vill ha med oss allt. Jag pekar frågande på Labolina och frågar om hon också får rida. Ja självklart, svarar mannen. Det bestämmer ju ni!
Och så släpas vagn och väskor över murar och genom människorsamlingar och där står de! De mest underbara, häftiga djur jag sett står där och bara är så vackert att mitt hjärta snörper till. Ett par stiger just av en av elefanterna och jag går försiktigt fram till djuret. Wow! Jag vill bara klappa, känna och ta in och ögonen... Vilka fantastiska ögon. De tittar på mig och jag tittar in i ett djup så djupt att ingen botten kan skådas. Med snabeln försöker den känna på mig och jag tänker att den måste väl också få hälsa. Snart ska den ju bära mig och vem vill inte veta vad eller vem man har på ryggen?
Vi bestämmer oss för att rida i omgångar och mamma och pappa är de som får vänta och agera vagn/väskvakter. Ok egentligen är det mamma som får vakta för vi riggar pappa med min kamera innan vi hoppar upp på djurets maffiga rygg. Systers kamera ger vi till mannen som välkomnade oss. Först T, sedan Labolina och sist jag. Vi sitter på en tjock filt som är genomvåt av morgonens regn. Syster och Johan får sitta utan filt och jag ser på systers min att hon inte är tillfreds. Men så börjar vår elefant röra på sig och jag håller, smått krampaktigt, i Labolina. Det tar ett tag innan vi faller in i elefantens rytm och lilltjejen frågar lite oroligt efter mig som hon inte ser. Men så kommer vi i fas och elefantens skötare ropar nått till elefanten som plockar upp ett enormt bananblad som den gnager lite på. Pappa rusar efter oss men kameran redo och jag får en blomma av elefantskötaren att ha bakom örat. Turen tar cirka tjugo minuter, det är vad vi betalt för och det räcker. Vi går genom en liten palmskog på en elefanttrampad stig, när gjorde jag det förut? När jag var tre? Labolina börjar uppskatta turen och skrattar och pekar på det vi ser. En elefanthane står fast i ett träd och tittar längtansfullt på oss där vi tycks glida fram på det enorma djuret. Det är ett fantastiskt smidigt djur, trots sin enorma storlek och den plockar skickligt upp småsaker från marken som den ibland nosar lite på, ibland gnager på. Hon är 26 år, vår elefant och heter Podja. Jag klappar den sträva huden och T pratar med mig där framme om nått som jag absolut inte hör - jag befinner mig i elefantvärlden.
Syster och Johan kommer ikapp oss och Syster frågar om det är trivsamt att sitta på en filt? För, menar hon på, det är absolut otrivsamt att Inte ha någon filt på detta sticksiga, håriga, hårda djur. Hon tycker att det är äckligt och jag funderar över hur hennes elefantvärld ser ut... Säkert inte alls som min. Hon vill nog så snart hon kan hoppa ur sin värld och bara betrakta från avstånd medan jag skulle kunna sitta här uppe på Podja i en evighet och bara låta solens stålar värma oss. Ok, till slut skulle väl även jag tröttna, bränna mig och behöva vatten... Vi möter ett par andra elefanter och Labolina vinkar till djuren och gör slängpussar. På en elefantrygg sitter ännu en familj, likt vår. En pappa först, en liten bebis och en mamma men tillskillnad från vår familj skriker bebisen och verkar livrädd. Den försöker komma ner och mamman ler lite hopplöst mot mig och Labolina och jag säger till T att det är väl underbart att Labolina älskar att rida på elfantryggen lika mycket som vi. T håller med, men tycker att det räcker med ridturer för idag då vi åter är där vi startade. Vi går av Podja och jag klappar och klappar henne, vill aldrig att vi skall skiljas åt.
- Åh tänk T säger jag, om vi hade en alldeles egen Podja hemma hos oss. Hade det inte varit alldeles fantastisk. T tittar på mig som om jag inte är riktigt klok, och kanske har Podja gjort mig lite galet knäpp.
- Äh skärp dig, säger han och drar undan mig och Labolina från Podja som nu har fått mamma och pappa på sin rygg.
Vi tar med oss vagnen och går ner till en skuggad plats där vi har utsikt över en flod men också över stigen som elefanterna passerar. Labolina skiner upp varje gång en elefant kommer och fortsätter att vinka och slänga slängpussar långt efter att de inte längre syns. När jag vill gå därifrån drar hon i mig och tycker att det är en dålig idé så vi står kvar.
När mamma och pappa syns på Podja springer jag dit med Labolina och går den sista biten med dem. Mannen som först tog emot oss får säga till mig att hålla mig lite på avstånd... Detta hade jag väl aldrig trott om mig själv, att jag skulle bli elefantvännen nummer ett!?! Mannen drar av Podja filten och säger åt oss alla att ta plats framför Podja så han kan fotografera oss. Så det gör vi och sedan har jag återigen svårt att slita mig ifrån att känna och klappa på henne och jag rycks ur min elefantvärld när en ny familj skall rida iväg på henne. Då märker jag också att T och de andra är på väg bort. Han ropar på mig.
- Kom nu då Johanna! Och när jag är framme vid de andra mumlar T nått om loppor och annat och säger åt mig och Labolina att tvätta oss. Jag får en såna där fjantig känsla och vill egentligen inte tvätta mig, ni vet när en kändis skakat din hand eller du fått en autograf som du inte vill skall försvinna. När någon du älskar lite så där hemligt i smyg varit när din hud eller när du fått provanvända den mest himmelska krämen.... Så känner jag, men naturligtvis tvättar jag händerna!
Mannen berättar information om elefanterna men jag och Labolina är fullt upptagna av alla djuren. Hon vinkar och pussar och jag bara tittar och tittar. Ingen av oss vi,L därifrån när Gerhard plötsligt kommer och säger att det dags att fara vidare. Just då ser jag hur en elefant är på väg ner i vattnet för att bada och jag säger detta till pappa. Han frågar mannen om elefanterna skall bada, men nej det skall de inte idag. De är alldeles för starka strömmar idag... Mer hör jag knappt för jag tar med mig Labolina och går ner mot vattnet där elefanten visst badar! Det är mygg och varmt men jag står där ändå. En annan familj med en liten flicka kommer också och flickan får gå ner i vattnet och skrubba på elefanten.
- Vill du också gå i vattnet? frågar mamma mig, men nej där går även min elefantgräns. Efter ett tag kommer ytterligare en elefant som skall bada och vi tittar en stund innan till och med jag och Labolina känner att nu får det räcka med elefanter för idag. Syster muttrat nått om att hon fått loppor och blivit stucken i rumpan av deras elefants hud, och i smyg är jag glad att vi fick en filt!
Underbar historia :)