Å Andra Sidan

Taxin skumpar fram genom gatorna och kör mer med helljus än utan, trots mötande trafik. Bilens signalljud används flitigt och inte alls så som hemma i Sverige. På tio minuter har taxichauffören använt sin tuta mer än vad jag använt tutan i hela mitt liv.

 

Någon bilbarnstol har vi inte brytt oss om att släpa med oss. Hur och var skulle den ha fått plats?!? Kanske är vi oansvariga? Men detta var ett val vi gjorde redan för länge sedan och nu sitter vi här i taxin och håller hårt i det mest dyrbara vi har. Det går faktiskt över förväntan, Labolina sover gott under den tiden taxituren tar och vi ångrar inte vårt beslut om att lämna stolen hemma. 

 

Det är fortfarande mörkt ute men tidig morgon och trafiken har redan börjat komma igång. Vi kör genom ett mörkt land och jag har svårt att få någon uppfattning av vad det är vi passerar. Hur landet ser ut är i mörkret omöjligt att se men jag anar.

 

Så berättar taxichauffören att vi kört in i det område där vårt hotell skall ligga. Jag hör hur mamma drar små andetag där i sätet bredvid mig. Hon mumlar nått om: vart är det vi hamnat? Och av hennes röst att döma låter hon inte helt nöjd.

 

Taxin svänger av på en smal gata och sen ytterligare in på ännu en. Vart är det vi hamnar? Mumlar mamma på... Är det här vi skall bo? Nä... Nä nu går jag snart ur... Hon låter lite stressad, trött och kanske rädd? och det smittar självklart av sig. Jag tittar ut genom mörkret och håller lite extra hårt i Labolinas varma kropp. Ett par vildhundar strosar omkring på den mörka gatan som plötsligt lyses upp av en snabbt passerande bil. Taxin guppar över en hel del små farthinder och stannar utanför en svart grind. Tutan låter genom den mörka natten och en man kommer snart fram och öppnar åt oss. Utanför vår taxi är det fullt av ljud. Är det apor som skriker? Fåglar? Kackerlackor, låter de? Vinden som sveper förbi är varm och skön och snön som vi lämnade hemma med kylan känns långt bort och inte det minsta efterlängtad.

 

Jag tittar upp i ett enormt träd, ja i mörkret ser det enormt ut, men någon apa kan jag i alla fall inte urskilja. Spanar efter hundarna som tycks ha försvunnit och undrar lite i panik. Är detta verkligen mitt ursprungsland? Det ser helt förstört ut och inte alls som på de bilder där ett nästintill paradis visas upp.

 

Väskor släpas in i hotellets reception och vi får snart hjälp. Egentligen är inchekningen klockan tolv men vi får tillgång till rummen med en gång. Vi frågar vart vår taxi tog vägen, men det verkar inte någon på detta hotellet veta. 

 

Mannen som hjälpt oss checka in oss måste titta på min bokning och visa denna för en kille som tydligen fortfarande sover. Varför vet jag inte men följer med och visar upp min bokning som jag har på mailen. Han sticker ut ett nyvaket huvud genom ett fönster och ger oss klartecken samt frågar om taxin som uteblev. Ringde vi hotellet? Ja. Mailade vi? -- Ja... Hm, ja det var ju märkligt men någon taxi kom aldrig idag, svarar han. Tänker att det mannen just berättar, det visste vi ju. Vi undrade ju varför. Någon förklaring eller ursäkt utesluts och vi går trötta upp på våra rum. 

 

Vi har fått tre rum som är ganska små och mamma tycker att det är småäckligt. Vi andra är mer tysta, men visst tycker vi detsamma.Kanske är det för att jag är så trött, men jag bryr mig inte. Inför den här resan är det så mycket känslor och tankar, mer än jag velat erkänna för mig själv och jag är helt slut. Att badrummet är i sämre skick lyckas jag blunda för och de små djuren som kryper omkring kan väl knappast vara farliga. Mindre än myror är de och blundar jag syns de inte alls. 

 

- Om vi betalt mer hade vi fått bättre standard, hör jag mig själv säga fast det är så olikt mig att säga något sådant att jag verkligen undrar om det är jag som säger det. Vi ville ju ha nått i detta område till ett ok pris för att ev kunna flytta runt, men ändå ha detta som bas. Och visst var det så vi sa, men det vill vi knappt kännas vid där vi nu står i ett litet rum på andra sidan jorden där fräsch inte äns går att stava till.  Det är väl en sak att säga, en annan sak att göra...

 

Men Labolina är pigg, hon har ju sovit mer och lite därtill. Så någon sömn blir det inte. Jag ligger där och blundar medan T går omkring och gör jag vet inte vad och Labolina ligger, går, står, klättrar på mig. Syster ligger också i vår säng och vi skrattar åt Labolina som gör sig till. 

 

Klockan har blivit sju och om en halv timme är det frukost och senare kommet Johan, systers sambo, med flyget.