Dessa gropar

Blommor som jag fick igår pryder nu vårt bord här hemma. T tyckte att jag kunde behöva muntras upp!

Igår var en knepig dag. Mitt humör var allt annat än på topp utan någon som helst anledning. Var vresig och trött och jag la ut en hel ramsa för T om saker som jag "stör mig på". Värst mådde jag då jag kände kickarna inne i magen, det lilla liv som så länge vuxit inom mig, och kände noll glädje.

Hur skall jag kunna bli mamma? tänkte jag. Jag som knappt orkar med mig själv. Jag som hela tiden har femtiotolv bollar i luften och vill ha gjort så mycket... bara nu i september har jag hundra saker jag vill göra! Varför kommer aldrig barnet? Vad gör jag för fel? Jag med alla mina fel och brister - hur skall jag kunna ge någon kraft och mod att växa upp och bli en hel fin människa? Jag med mitt söndriga... Hur skall detta gå?!?

T´s armar runt min numera stora kropp och hans ord kring min rädsla gjorde det lättare att se mellan tårarna. Varför hamnar man, jag i alla fall, stundvis i dessa gropar? Hur skulle jag orka ta mig upp om du inte fanns där och hjälpte mig upp? Mina känslor för dig finner inga gränser och tillsammans med dig klarar jag det mesta, klarar vi det mesta. Tack för att du tar emot mig precis så som jag är, med alla godbitar som brister. För att jag får vara så där knas och dum ibland. Tack för att du får mig att se på livet och situationer i det ur andra synvinklar än vad jag för stunden tror är möjligt. Tänk att du så ofta lyckas få mig att öpnna ögonen! Stunden då du kommer hem och ger precis det som bara du kan ge mig är magisk!

Tillsammans kommer vi bli en underbar familj!
Vardagsliv | |
#1 - - Anonym:

Ja ni kommer blir en underbar familj! Kram /Jossan

Upp