Nellie 1 månad


Det är med blandade känslor och tankar jag tänker på att vår Nellie i är 1 månad. På ett sätt känns det som: hon är bara en månad, men samtidigt känns det som: hon redan är en månad... Någon som känner igen sig?


Trots att hon är såå liten, ännu väger vår lilla plutt inte äns 4000g, så har hon redan lärt sig otroligt mycket. Nu är blicken stabil och hon ler ofta. Hon vill vara med och tillsammans utforskar vi världen, hon på sitt sätt - vi på vårt.

Att få vara med henne, att få vara mamma till henne, känns som en gåva. Det absolut bästa och finaste hamnade hos oss. Jag som var orolig för att inte känna de där känslorna för mitt barn som "man skall känna" är som bortblåsta. Hur skulle jag kunna låta bli att älska den lilla personen som väcker mig på f.m med små ljud och ett stort fantastiska leende?

Visst, en del stunder blir jag smått galen, tappar tålamodet och skäller på mig själv samt på T. Tröttheten ramlar över mig och rädslan av att inte göra rätt, ångesten över att inte kunna hjälpa finns stundvis där och personen som möter min blick i spegeln är ingen jag känner igen. Vad hände med mitt stresståliga jag, jag som brukar kunna se på saker ur fler synvinklar än en? Men med dotters gråt och skrik i öronen känner jag mig ibland tokig. Vissa stunder är det T som tappar tålamodet...

Just i det svåraste stunder gäller det att tänka på allt det där goda, härliga som bara Nellie kan ge. Att hon numera knappt gråter utan är glad och vill vara med, att hon sedan en dryg vecka sover 8-10 timmar i sträck om nätterna gör henne till "ett lätt barn". Hon sover sedan efter en förmiddagspromenad runt 10 tiden till 14-15 tiden för att sedan vakna och vilja äta... Hur "lätt" som helst... men som sagt att vara förälder är allt ifrån alla gånger lätt, men inget någon av vare sig T eller jag skulle vilja byta bort.
Livet som mamma | |
#1 - - m':

Vad ska du göra i helgen?:)

Upp