Liten och Stor
Bild: Vi.sualize.us
Händer är faccinerande.... Jag kan komma på mig själv med att sitta och titta på människors händer och fantisera om vad de har varit med om.
Igår var en spännande dag. Jag var chaufför in till NÄL och väl på plats tittade jag efter vart förlossningen låg. Jag kan bara inte få in det... allt det där jag tror att jag borde känna, undra, vara spänd på, nervositeten, glädjen. Jag söker med ljus och lykta efter känslor som inte finns där. Jag blir lite rädd för alla känslor som jag inte tycks ha, men sedan ler jag åt mig själv. Undrar vad jag håller på, för det här är väl inte jag? Att oroa mig för att jag inte oroar mig är ganska komiskt och smått dumt.
Därefter strosade jag runt i stan och höll i den hand som ger mig mest trygghet av allt. Njöt i solen, tills jag fick värmeslag och blev mindre trevlig. Skrattade åt mig själv, igen, för mitt humör och mitt sällskaps kommentar. Åt mat och blev allergisk, provkörde en bra bil som jag hoppas blir min en dag.
Försökte läsa i en härlig bok men insåg att mina tankar var på annat håll. La undan boken och tillät dessa tankar att få komma fram. Kände liten leva livet inom mig och just där, just då, ville jag inte vara någon annanstans, inte vara med någon annan, inte leva efter någon annans ideal. Jag insåg där jag satt att jag ville vara just där och, just då, just så och jag log igen. Jag kände mig rent utsagt lycklig och jag tillät mig vara det.