Å Andra Sidan

- Där är han, sa jag. 

- Men det är ju X, din granne. 

När jag såg honom stå där med sin hund kände jag igen honom men när vi mötts vid tidigare hade han inte haft någon hund med sig och jag kände inte igenom honom som min granne... kanske kände han igen mig.

I Henån fick jag se Amalia, som inte var färdig på långa vägar. Pappa verkade dock nöjd och tog kort ur alla vinklar och vrår. Korten skulle han ta hem och visa mamma och vi hoppades att hon också skulle bli nöjd.

Stannade på Torp. Köpte nya sockar och  strumpbyxor. Nya Hårkurs tabletter och mat. När vi kom till biltema var yrseln tillbaka och hjärtat slog volter. När skall detta sluta? Trots att det känns fruktansvärt och jobbigt på så många sätt känner jag mig hoppfull. Det kommer att bli bra för mig också, bara jag ger mig själv chansen och att jag ger mig själv tid... hur lätt nu det skall vara:-)

Hemma lagade vi soppa och jag bakade muffins som inte blev goda. Trist! Tobbe får ta med sig mina muffins med hjärtan och silverkulor till jobbet. Då blir nog hans kollegor glada.