Hon önskar att de aldrig mötts

Iväg för att hämta barnen. Hon trodde att dagen skulle bli mycket längre än den tycks bli. Hon är glad att det blev så, men förundras ändå över hur en del människor fungerar. Var finns respekten till andra? Var finns respekten för en sig? Ett samtal och plötsligt förändras allt. Är det någon som tror att hon inte har ett eget liv? Hon är så trött på allt tjat, och bestämemr sig för att det snart  får vara nog.

Morgonen var kylig och hon letade reda på en gamla jacka inne i garderoben. Skulle det likna en skinnjacka var hon missnöjd. Den kändes allt för trång och plastig emot den tunna tröjan hon bar under. Väskan på vänster axeln är tung och välfylld med det mest tänkbara praktiska prylar, säkert onödiga att bära runt på.

Hennes tankar försvinner till någon hon helst av allt vill glömma. Fast hon försöker tänka på nått annat ser hon hela tiden ansiktet framför sig. Försvinn snälla, ber hon tyst för sig själv. Lämna mig ifred, men ansiktet är som fastklistrat i hennes minne och tycks aldrig försvinna hur mycket hon än önskar så...

Hon önskar att de aldrig mötts... eller gör hon det?
Vardagsliv | |
Upp